lördag 9 april 2011

Ett bad

Jefferson Airplane tillhör en av de mest hyllade och välkända grupperna från den psykedeliska scenen i San Francisco på 60-talet. Tyvärr håller inte musiken så hög klass som ryktet gör gällande. Åtminstone inte på albumet After bathing at Baxter's som var gruppens tredje lp, den andra med Grace Slick vid mikrofonen.
Visst det finns en del bra låtar och skivan har sina ögonblick men som helhet så är den inte så bra. Det som förstör upplevelsen är alla avbrott i musiken. På första sidan så avbryts Street masse en bit in av en samling irriterande klangljud och tjatter. Obegripligt dåligt. Annars är låten inte dålig, en hel del trevligt psykedeliskt gitarrspel signerat Jorma Kaukonen.

Andra låten The war is over har lite folkmusik eller country över sig med akustisk gitarr i inledningen. Även här finns dock en del bra dallrande och vinande elgitarr. Någon sorts trummkomp låter precis som en häst som lunkar fram. En viss drömaktig stämmning infinner sig. Bra sång på den här låten också.

Avslutningen av första sidan Hymn to an older generation är inte heller så dum med något som låter som två gitarrer som kör på ordentligt i inledningen med en del slide och även ett bra solo. Sen avbryts låten av någon sorts ensligt piano och Grace Slick som sjunger. Detta parti har väl någon sorts musikalisk kvalité över sig men är malplacerat. Det förekommer även en del orientaliska toner med någon sorts flöjt.

Andra sidan inleds med låten How suite it is. Bra gitarrspel och bra stämsång i inledningen. Lite melankolisk stämmning. Tuff slidegitarr i ett parti. Sen spårar det ut i ett utfyllnadsparti igen. Låter som musik men inte genomtänkt, låter ungefär som att någon övar på en gitarr, tyst och långt långt borta. Märkligt. Låten kommer igång igen mot slutet om man orkar vänta. Spencer Drydens trummspel är ganska bra mot slutet.

Sista låten är Shizoforest love suite med en tuff svängande inledning som till synes mynnar ut i intet och sedan kommer tillbaka och fortsätter runt igen. Melodin känns inte genomarbetad. Vissa orientaliska toner i den här låten också. Mot mitten kommer ett ganska häftigt gitarrljud. I slutet så är det lite effektfull kaotisk stämsång med Grace Slicks stämma som sticker ut.

Även om det finns en del russin i kakan så är det för mycket irritationsmoment för att orka lyssna igenom hela skivan bara för att höra vissa bra partier.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar