Många kreativa rim så den tryckta texten på skivpåsen hjälper mycket. Musiken är frejdig och cool på 80-talsmanér. Välspelat, lössläppt och ganska galet med bra sånginsatser. Låtarna är hämtade från olika konsertinspelningar under en turné 1988.
Jag har svårt att bestämma mig om jag ska tolka Elvis has just left the building som en hyllning eller en parodi men jag väljer att tolka den som hyllning till Elvis. Den är riktigt upprymd och jag som älskar Elvis musik blir glad av den. Skivans bästa låt.
Planet of the baritone women är en skum showmelodi med dramatisk sångstil.
Any kind of pain är typisk 80-tals musik men ganska skruvad. Sångaren har en varm soulinfluerad röst. Riktigt märkliga gitarrljud med det typiska ljudet från tiden i ett långt solo.
Jesus thinks you're a jerk är en skämtlåt med en ålderdomlig barnramsemelodi men de gör det snyggt och med en slags Monty Python finess som gör det lyssningsbart. En stark satir som lika gärna kunde varit skriven i vår samtid.
Andra sidan inleder med Dickie's such an asshole som är en slags blues med rullande piano och mycket blås. Skojfrisk och medryckande sånginsats. Kraftfull samhällskritik som fortsätter i nästa låt When the lie's so big också. Den låten är mer svårplacerad i stil med en svårhittad tematisk melodi.
Ryhmin' man är en skruvad countrylåt med både synt och gitarr. En massa instick från andra melodier med allt från La Cucaracha till James Bond.
Promiscous är någon slags rap eller hip hop låt som har en medryckande rytm.
The untouchables har mycket blås och en ganska kuslig atmosfärisk filmisk melodi och ljudbild.
