torsdag 25 september 2025

Ojämnt men soliga riff

Black Sabbath gav ut sitt femte album 1973 på WWA. Det heter Sabbath bloody sabbath. Omslagsbilden är rejält obehaglig men musikaliskt är det inte alls lika tungt och hårt som tidigare album. Albumet är spretigt men det finns några russin i kakan och inga direkta magplask. Pekar i riktning mot Technical ecstacy.

Mina favoritlåtar är Fluff och Looking for today som båda hittar rätt atmosfär på ett genuint sätt med snyggt gitarrspel. A national acrobat går inte heller av för hackor.

Sabbath bloddy sabbath är konstig mix av fläskriff och solig San Fransisco rock. Mot slutet kommer några nästan löjligt tunga basriff i någon slags call and answer med de mer fläskiga riffen.

A national acrobat har en angenäm melankolisk stämning med berättande gittarrer och bra dynamik med trummorna och sången. Lagom melodiös och spännande brytning en bit in i låten med stark gitarr och dramastisk sång. Ytterliga längre in i låten kommer lite partyrock i snabbt tempo tyvärr.

Fluff lugnar ner stämningen med en instrumental vacker låt med akustiska gitarrer och piano i en avslappnad kontemplativ melodi nästan som ett stilla regn.

Sabbra cadabra inleder med avlägsna gitarrer som kommer närmare i en ganska vild partystil. Det kommer lite piano i rock n roll stil som tillsammans med skumma sångeffekter blir ganska speciellt.

Andra sidan inleder med Killing yourself to live. Först ut är det handklappspartyrock sen kommer lite mer spännande ljudbilder med gitarriff med speciella och takter. Avslutningen med snabb gitarr och maffiga trummor som klipper i med långa mellanrum är riktigt snygg.

Who are you? den här låten blir elektroniskt mystisk och blickar ut i evigheten från ett rymdskepp. En passage med piano och trummer i bakgrunden till ett tongenratorljud är trevligt.

Looking for today har ett snabbt tempo men ändå atmosfäriska flöjter som svävar i inledningen och det återkommer. Sen kommer mer hård gitarr in i ljudbilden. Bra sånginsats med bra känsla. En viss euforisk känsla infinner sig med det soliga riffet.

Spiral architect avslutar skivan luftigt med lite stråkar och även akustiska gitarrer på några ställen i en bra melodi.

torsdag 4 september 2025

Douglas Adams delfiner

May Blitz gav ut sitt andra och sista album 1971 på Vertigo. Albumet har titeln 2nd of May. Jag har tidigare skrivit om deras debutalbum från 1970.

Här är de lite mer jazziga i sin stil men de har ändå kvar tyngden i låtarna. Mina favoritlåtar är 8 mad grim nits och High beech båda från b-sidan och sinsemellan ganska olika men riktigt bra.

For mad men only inleder skivan. Ganska snabb med trummor och en distad gitarr som ger ett grymt brusigt ljud. En stressande låt som jagar på lyssnaren. På några ställen får de till samma bubblande ljud som 13th floor elevators.

Snakes and ladders låter som en titeln på ett datorspel eller en film. Här bjuds man på lite kuslig jazz och ett driv som för tankarna till Spirit. En bit in i låten kommer ett mäktigt gitarriff med kuslig sång till.

The 25th of December 1969 här blir det böljande stämsång med klingande gitarr och trummor. Efterhand blir det lite irrande sökande jazz innan grundmelodin letar sig tillbaka.

In part har lite flöjtljud och en ganska snabb pratande sång med lite cooljazzinfluenser. Bra gitarrspel kommer in på vissa ställen. Innehåller tyvärr också ett väldigt långt och inte så intressant trumsolo.

Andra sidan inleder med 8 mad grim nits en tät hård låt med maffiga trummor och grym svävande bas. Även fina gitarrimprovisationer med en intuitiv jazzig känsla fast rejält distade.

High beech är mer nedtonad med en berättande akustiskt ljudande gitarr i lite orientalisk stil som är väldigt luftig. Även snygga spontana sångarrangemang. Har lite Relatively Clean Rivers över sig.

Honey coloured time inleder på ett säkert sätt med starka gitarrtoner sedan kommer mer drömskt kusliga stämningar speciellt sången. Märkligt instängd känsla även om det jazzas upp mot slutet. Lite liknande första sidans flirt med Spirit.

Just thinking är en väldigt försiktig lågmäld låt med lite drömsk inledning. En bit in i låten kommer vridna gitarrtoner som från en val. Till lite konstnärsjazzigt bakgrundskomp. Mot slutet kokar de upp intensiteten ordentligt med bra sång och ett lunkande komp med fin dynamik. Sen avslutas låten med ett djuphavsljud från blåvalarna. Eller är det Douglas Adams delfiner.