2001 ett rymdäventyr och Star trek är långt borta. Med Hawkwind är det en mer aggressiv och snabb utforskning av rymden som gäller. Dubbelalbumet Space ritual som gavs ut 1973 på United artists är ett hårt, hypnotiskt och psykedeliskt under inspelat live under två konserter. Man förstår var Motörhead fick snabbheten ifrån. Musiken saknar ändå inte dramatik och dynamik när det kaotiska malandet slutar kommer någon slags 30-tals journalfilmsröst och deklamerar till mystiska ljud som leder tankarna till ensliga objekt som tyst och viljelöst rör sig i viddernas vidd den tomma rymden. Ibland växlar de in lite jazziga influenser och den stabila bluesen lurar i kulisserna.
Jag tycker att musiken påminner om både 13th floor elevators och Beat of the earth med hypnotisk atmosfär. Men här är musiken betydligt hårdare. Min favoritlåt får bli Orgone accumulator men det här är verkligen ett album med en helhetsupplevelse även om varje enskild bit också är riktigt bra.
Space ritual var Hawkwinds fjärde album. Omslaget är märkligt futuristiskt och med 12 sidor som vecklas ut. Hawkwind bestod av (musicnauts som de fyndigt kallas på omslaget) Dave Brock på gitarr och sång, Lemmy (Ian Kilmister) på bas och sång, Nik Turner på saxofon, flöjt och sång, Dik Mik elektroniska ljud, Del Dettmar synthesizrar, Simon King trummor och Bob Calvert står med som poet (och swazzle?).
Inleder med mystiska ljud i Earth calling.
Born to go här kör de igång med sin hypnotiska snabba stenhårda musik här har de även med en del saxofon i bakgrunden.
Down through the night lugnar ner tempot något med mystiska ljud och mer gitarr i en melodiös låt med bra sånginsats.
in the darkness we drownär en snygg rad. Rappt basgung i grunden.
The awakening här kommer journalfilmsrösten för första gången.
Andra sidan drar vidare med stenhård hypnotisk musik med en del mystiska elektroniska ljud och mer sång än första sidan. En trumpet överaskar och mixar upp den råa bakgrunden med lite jazziga stämningar.
I The black corridor så förtätas atmosfären men journalfilmsrösten kommer tillbaka.
Space is deep öppnar med snygga gitarrtoner som har en viss akustisk känsla och ger en spännande kontrast till de svepande elektroniska ljuden. Fortsätter ut i en pumpande malande ström längre in i låten innan den blir mer reflektiv med mystiska ljud. En dubbelmelodi med bas i ena högtalaren och de mystiska i den andra som vävs in i varandra.
Electronic no. 1 är mystiska tongeneratorljud så det förslår. Inte utan atmosfär.
Andra skivan inleder med Orgone accumulator med en driven trumpet som stöter fram en grym takt tillsammans med gitarren, trummorna och det dallrande basljudet. Det rasande drivet försöker dölja en fantastisk bluesmelodi som när man fångas in av den blir starkare.
Övergår i Upside down med ett bombastiskt tungt tryck i ett stabilt gung.
10 seconds of forever blir mystiska ljud och journalfilm.
Brainstorm här kommer de igång igen med sin rusande snabba besinningslösa rock. Lätt att drömma sig långt långt bort i. En del snygga gitarrtoner en bit in i låten. Stenhårt distat.
Sista sidan inleder försiktigt med 7 by 7 med svepande ljud men den kommer igång efterhand men är mer melodiös och ganska dynamisk. Lite jazzig talsång påminner om Frank Zappa.
Sonic attack är riktigt mystisk med ett elektroniskt knackande ljud och en journalfilmsröst.
Time we left this world today påminner om War pigs med Black Sabbath. Sångarangemanget driver takten tillsammans med trummorna och gitarren eller basen. De får till ett riktigt tungt medryckande gung. Efterhand så växlar de takt när en trumpet kommer in och blandas med dallrande basljud. I slutet kommer de tillbaka med sången och gunget.
Master of the universe här kommer de tillbaka med full kraft i ett hypnotiskt driv (inspiration till serien om He Man under 80-talet?). Sången flyter liksom ovanpå den rusande takten på ett effektfullt sätt.
Welcome to the future avslutar skivan med mystiska ljud.
