Lägger inte sordin på stämningen

John Holm hade jag ingen större koll på mer än ett par artiklar i Rock n roll magasin. Nu i somras dök flera av skivorna upp i en loppisback och jag slog till på de två första. Här ska jag skriva om hans första Sordin som havs ut 1972 på Metronome. Skivan bjuder på genuin musik som går från skör visa till rock med både blues och psykedeliska influenser. Lite både Bob Dylan och Janis Joplin på samma album.

Mina favoritlåtar från skivan blir nog Den öde stranden för drivet och gitarrspelet, Min skuld till dig som också har riktigt bra gitarrspel samt sköra och vackra Ett enskilt rum på Sabbatsberg som avslutar skivan. Jag gillar albumet som helhet.

Den öde stranden har en märklig enträgen känsla mycket medryckande och med grymt gitarrspel av Kenny Håkansson och Roffe Wikström. Engagerad ödslig sånginsats.

Nästa låt är akustiska ljuva och lätta Sommaräng. Fint flödande gitarrspel som påminner lite om Joan Baez.

Min skuld till dig en långsamt sökande låt med en tung melankolisk lunk med fantastiskt svävande gitarrspel i flera lager. John sjunger mystiskt men klart.

Om den blå himlen har lite mer orgel i sitt sound och starkt bluesigt gitarrspel. Ett par stopp med snyggt sångarrangemang påminner om Janis Joplins Cry baby.

Långt bort härifrån blandar akustisk och elgitarr på ett svävande sätt. Här sjunger John duett med Marit Bergman. En del munspel förstärker Bob Dylan känslan.

Andra sidan inleder med Är det så det ska va är en lunkande liten countrylåt med inslag av folk och visa. Fin melodi och på ett par ställen körar Marit Bergman.

Får man leva för det känns lite mörkare och en mer mystisk ljudbild med akustisk gitarr i förgrunden och en svävande elgitarr i bakgrunden. I slutet kommer ett fint solo på gitarr.

Svarte kungen har mer tryck i ljudbilden med snygga gitarrtoner som fjädrar och svävar ut ur högtalarna på ett virtuost och varierat sätt.

Skivan avslutas med avskalade Ett enskilt rum på Sabbatsberg. Piano, flöjt och akustisk gitarr ger ett vackert akompanjemang till Johns känslosamt nedtonade och anspråkslösa sång. Ska handla om en händelse när John jobbade på Sabbatsbergs sjukhus.

Blyet lättar

Led Zeppelins fjärde album är faktiskt riktigt bra men inte för den enormt kända Stairway to heaven utan snarast för avslutande bluesiga och medryckande When the levee breaks. Den låten kom jag i kontakt med via filmen The big short om finanskrisen 2008 där den spelas under eftertexterna.

Skivan gavs ut på Atlantic records 1971. Omslaget är märkligt med en man som samlat ris som han bär på ryggen och en stadsvy med kontraster av äldre lägre hus och moderna höghus. På mittenuppslaget är det någon slags Moses liknande man på en teckning. Men Babels torn var väl långt tidigare om det är det som Stairway to heaven handlar om?

Black dog är en oberäknerlig låt med skrikig intensiv sång och ett komp som kommer och går på ett dramatsikt sätt speciellt när det klingar ut till den vilda sången. Kompet skiftar lite i karaktär och vräker på mer en bit in i sången.

Rock and roll kör på hårt i en Chuck Berry influerad rock n roll stil men betydligt hårdare som ett fjädrande Motörhead.

The battle of Evermore här tar de in Sandy Denny på sång i en duett med Robert Plant i en akustisk låt. Sången är plågad och kaotisk lite som Fraser and Debolt. Kompet på gitarr är repetetivt och passar in i det åldersdomliga temat. Det blir nästan meditativt på sina ställen.

Stairway to heaven fortsätter med en akustisk ljudbild. Gitarr och något flöjtliknande med ganska stillsam sång som inte står långt ifrån t ex Crosby, Still and Nash. Sen kommer lite elgitarr in i kompet men fortfarande stillsamt och folkmusikinfluerat. Låten liksom väntar på att komma igång under en väldigt lång uppbyggnad. När man tror att det ska explodera så blir det lite mer trummor och ett gitarrsolo samt intensivare sång.

Andra sidan inleder med Misty mountain hop har rullande tunga bastoner som driver låten på ett behagligt sätt tyvärr lite revyaktig sång.

Four sticks har ett liknande galopperande tempo med fjädrande bas men här kommer en del akustisk gitarr också.

Going to California har ett vackert folkinfluerat klart men samtidigt nästan sprucket gitarrljud. Bra sånginsats som blir mer intensiv i vissa delar av låten. Steget till att sjunga med Alison Krauss är inte speciellt lång.

Klart bästa låten When the levee breaks avslutar skivan. Ett kraftfullt långsamt obvekligt malande komp med ett vilt munspel och gitarr och trummor. Strålande melodi som fångar in lyssnaren. Efter någon minut kommer sången in och ett majestätiskt parti med gitarr som bara ringer ut och en mer basinfluerad gitarr och maffiga trummor. Kaotisk hård blues när den är som bäst.