Albumdebut vid 65

Namnet Elizabeth Cotten dök upp i samband med att lyssnade på skivorna Almost acoustic med Jerry Garcia acoustic band och Reckoning med Grateful Dead. Där framförs låten Oh babe it ain't no lie. Skivan Folksongs and instrumentals with guitar gavs ut 1958 på Folkways och det var hennes första skiva. Hon var 65 år och hennes sista skiva kom 1983. Ett texthäfte följer med och det står även historien bakom varje låt. Hon skrev låten Freight train redan 1912 och det här var den första inspelningen.

Jag tänker främst på Leadbelly men även Mississippi John Hurt och Mississippi Joe Callicott när jag lyssnar på skivan. Ibland hör jag vissa likheter med den underbara skivan Guitar Ensemble. Jag tror att hon måste ha varit ganska välkänd även i Sverige för många melodier och toner känns märkligt bekanta t ex Freight train som blev SJ, SJ gamle vän. Det kan också vara att hennes sånger spelades in av flera andra artister både i USA och England.

Elizabeth har en speciell stil på gitarren med flera bottnar i melodin som framförs samtidigt med klara vackra toner som klingar ut. Vad jag förstår så lärde hon spela banjo först och sedan gitarr. Det hörs på något sätt i hur klara och snabba tonerna är och hur många lager de skapar. Hennes anspråkslösa och försikiga sångstil är också utmärkande även om de flesta låtarna är instrumentella.

Wilson Rag inleder med ljusa toner i lättsam men virtuos stil.

På nästa låt Freight train sjunger Elizabeth på ett skört och intimt sätt. Flödande och gnistrande gitarrspel.

Going down the road feeling bad fortsätter i en liknande stil men med en piggare sånginsats.

I don't love nobody har ett intrikat och långsamt medryckande gitarrspel.

Ain't got my honey baby now är en kort instrumentell låt.

Graduation march är en ljus och lunkande liten trudelutt på gränsen till en visa.

Honey babe your papa cares for you har en säregen sprucken klang i gitarrtonerna och ett speciellt taktfast basljud.

Vastopol har ett fylligt gitarrljud som fyller hela rummet i slingor som går in i varandra. En del slidetoner.

Andra sidan inleder med Here old rattler here sent for my fiddle sent for my bow George Buck är en rusande folksång i en speciell call and answer stil.

Run run mama your son done gone har en sökande och spejande stil i spännande takt med virtuost gitarrspel.

Sweet bye and bye what a friend we have in Jesus är en väldigt anspråkslös och vacker version av den välkända melodin.

Oh babe it ain't no lie framförs med en försiktig röst och vackert mjukt gitarrspel i en strålande melodi.

Spanish flang dang har lite annorlunda framtoning av visa med en vackert trakterad och mjuk melodi.

When I get home fortsätter lite i samma stil med mjuka bastoner men melodin med mer spruckna toner. Fin anspråkslös sånginsats.

Städmusik

Neil Merryweather och Lynn Carey bjuder alltid på bra musik så också på skivan Vacuum Cleaner från 1971. Mitt exemplar är den tyska utgåvan på RCA. En bra skiva att lyssna på kanske extra mycket när man städar även om dammsugaran brukar vara ganska högljudd.

I grunden rock med många inslag från framförallt blues men även av funk och några stänk av psykedeliska gitarrtoner. Sång och gitarrspel är dynamiskt och mycket bra. Det förekommer också lite munspel i någon låt vilket är trevligt. John Richardson på gitarr och Robin Boers på trummor är också med såsom på flera andra plattor med Merrywedather. Mina favoritlåtar är nog Let it shine och Few and far between.

Livin' in the USA är en ganska spretig låt med spektatulär sånginsats. En bra refräng med bra kraftfull bas, trumor och sång. Övergår väldigt snyggt till nästa låt.

Let it shine har en väldigt behaglig atmosfär med duett med Neil och Lynn i olika arrangemang. Påminner lite om en Joe Coocker låt eller The Band.

So fine är avslappnat medryckande med någon slags kombination mellan gospel och reggie. Snygga improviserade gitarrtoner viner och mullrar i bakgrunden.

Few and far between har sång med Lynn Carey och riktigt bra gitarrspel som pendlar mellan högtalarna.

No worries har också bra sång av Lynn och själfullt munspel.

If I were you framförs med bra sångarrangemang med Neil och en kör. Bra tryck i melodin. Fint tillbakalutat pianosolo.

Andra sidan inleder med 1/2 Introduction to second side by Kim Fowley. En nervös röst med tamburin.

Shop around har en del soul över sig med Lynn, Neil och en kör som sjunger omväxlande. En del bra gitarr.

Sugar man inleder fantastiskt med repetitiv gitarr som spelar ett kort riff som körs genom hela låten sedan kommer det trummor och Lynn på sång. En del stämningsfull svävande orgel också. Lite drömsk och bra sånginsats.

Can I set a witness har bra sång av Neil med en del körande av Lynn i ett vilt samspel. Trummor och gitarr är bra också.

Five days on the trail har en ganska släpig men suggestiv stil. Mycket orgel och bra sång av Lynn.

Captain terrific har medryckande sång med call and answer mellan Neil och Lynn.

Get straight with your brother inleder med riktigt bra gitarr. Duett mellan Neil och Lynn med stark sång. Har en sekvens med härligt avslappnat komp och gitarr.

Räcker långt

Den första sidan av Judy Collins samlingsskiva Recollections utgiven 1969 på Elektra är en fröjd att lyssna på. Sen tappar den fart till andra sidan. Tyvärr är ljudet specifikt i sången bitvis dåligt på några låtar. Om det har med mixning eller kvalitet på pressningen vet jag inte.

Hon sjunger endast olika covers mestadels på Bob Dylan men även Gordon Lightfoot, Tom Paxton och Pete Seeger. Eric Weissman som spelade in låten Duelling banjos till klassiska filmen Den sista färden medverkar på de flesta låtarna. Men även musiker som Richard Farina och Jim McGuinn medverkar på några låtar.

Judy påminner på vissa sätt om Joan Baez som var samtida och jag tror att de rörde sig i samma kretsar vilket även märks på låtvalet och medverkade musiker. Spännande nog var hon med som skådespelare i den roliga komedin Junior med Arnold Schwarzenegger, Emma Thompson och Danny Devito från 1994.

Richard Farinas Pack up your sorrows inleder fantastiskt. Mycket känsla i både sång och gitarrspel. Spelglada instick på dulcimer och gitarr genom hela låten.

Tomorrow is a long time är en av Dylans bästa låtar. Här i en ganska nedtonad version som i uttryck påminner mer om den svenska covern Om min älskade väntar än t ex Elvis version. Bra närvaro.

Hennes version av Early morning rain har ett enormt driv där hela låten andas en ängsligt angelägen hopp om framtiden. Otroligt flinkt och medryckande gitarrspel med enorm närvaro och känsla.

Anathea är skiven av Lydia Wood som även HP Lovecraft spelade in en låt av. Andas mer brittisk folk med ett ganska mörkt och dramatiskt tonläge. Skrämmande gitarrspel även att det är akustiskt. Judy sjunger väldigt starkt.

Turn! Turn! Turn! (to everything there is a season) är en böljande Pete Seeger låt. Ganska dåligt mixad sång tyvärr som går i taket.

Listen Now! Daddy You've Been On My Mind har vackert glittrande och varierat gitarrspel.

Andra sidan inleder med den klassiska Dylan-låten Tambourine man. Judy gör en fin version men med en ganska säregen rytm i melodin.

Två låtar inspelade live föjer. Winter sky går otroligt sakta. Gitarrtoner och sång utan tydlig melodi. The last thing on my mind mer melodiös men ganska sorgtung.

På The Bells Of Rhymney är det otroligt märkligt gitarrspel.

Farewell heter passande nog skivans sista låt. En Dylanlåt i en böljande stil med viss brittisk feeling.