Melankolisk ljudmatta

Nytt år i antågande så varför inte skriva om lite nyare musik. Duon First Aid Kit med sin tredje skiva Stay gold från 2014 på Columbia närmare bestämt. First Aid Kit består av systrarna Klara och Johanna Söderberg. De har skrivit all text och musik på skivan.

Omslaget är fantastiskt med en cool 70-talsstil som påminner litegrann om duon Heaven and Earth. På innerpåsen finns alla texter och även alla medverkande musiker och vilka instrument som spelas.

Musiken är ganska modernt producerat och de utnyttjar inte sina röster i olika arrangemang särskilt mycket. Jag vet inte riktigt vilka de kan liknas vid. Deras skiva har inga dåliga låtar direkt och åtminstone Fleeting one och Heaven knows är bra.

My silver lining har ett brett anslag med stråkar och en böljande melodi. Master pretender har tydliga ganska mjuka trummor och varierade instrument. Lite countryinfluens med pedal steel gitarr. Men även lite klarinett. Stay gold har en ganska nedtonad och melankolisk melodi med ganska vackra stråkar. Cedar lane har en lite svalare mer genuin framtoning med en avskalad ljudbild och sakta böljande countrytoner. Shattered and hollow är mer anonym pop men med en snygg medryckande avslutning.

B-sidan inleder böljande med The bell. Fin flöjt. Waitress song har ett bra akustiskt gitarrspel i början som kanske har lite med folkrock att göra men sen kommer den anonyma ljudmattan in igen.

Fleeting one inleder också med vackert akustiskt gitarrspel och den har överlag ett mer avskalat uttryck. Det ger den mer liv och melodi. Heaven knows har ett väldigt tryck med gitarren men produktionen gör att de tappar countryfeelingen och variationen. Här försöker de litegrann med röstarrangemang.

A long time ago avslutar skivan väldigt stillsamt med en pianolåt.

Skrämmande men intressant

Raw power är ett album med skrämmande men ändå ganska intressant musik. Det spelades in av Iggy and the Stooges och gavs ut av Columbia 1973. Mitt exemplar är den brittiska utgåvan på CBS.

Musiken är snabb, vild, hård och ofta skrämmande. Energinivån är hög och det kommer en del bra gitarr emellanåt. De påminner en del om The Sonics eller kanske i sina mest melodiska ögonblick om Velvet Underground men betydligt skramligare.

Search and destroy har en ojämn och vild framtoning. Ljudnivån pendlar, sången är väldigt aggressiv och gitarrspelet hårt och snabbt.

Gimme danger har en annan stil med en rå sång och en stillsam men tung akustik gitarr som komp. Det kommer lite distad gitarr senare i låten. Den byggs upp på ett farligt sätt. Mot slutet tappar den lite fart och riktning och irrar sig iväg i tonernas värld.

Your pretty face is going to hell (originally titled "Hard to beat") rusande takt och en agressiv distad röst. Ganska flyhänt gitarr en bit in i låten.

Penetration har en lågmält kraftfull inledning med tung gitarr. Sedan kommer sången som låter väldigt otäck och hotfull.

Andra sidan inleder med pianospel, hård gitarr och vild sång i titellåten Raw power. Outtröttligt tempo.

I need somebody har en touch av skruvad blues över sig. Hård vinande och ångestladdad gitarr och även en del munspel och med en galen sånginsats.

Shake appeal är en speedad och ganska avskalad rocklåt.

Death trip är väldigt skramlig och skränig med snabb rå gitarr och sång.

Julgransrock

Igår var det julafton och naturligtvis ska man lyssna på lite julmusik i dessa tider. Bland mycket annat blev det även Brenda Lee som med sin klassiker Rockin' around the christmas tree inleder svängigt ett julalbum med titeln Merry christmas. Det gavs ut 1964 på Decca.

Mestadels är det poplåtar men det mesta är riktigt bra och trevligt i juletid. Jag har tidigare skrivit om ett album med Brenda Lee på bloggen här.

Skivan inleder med den bästa låten Rockin' around the christmas tree. Fantastisk melodi med bra tryck i ett saxofonsolo och riktigt bra klipp i Brendas sång.

This time of the year har en mer sentimental känsla men Brenda sjunger bra speciellt i call and answer med kören.

Jingle bell rock inleder med de kända tonerna från Bjällerklang men sedan blir det bra rock n roll av det lite lugnare slaget. Brenda sjunger med mycket känsla och inlevelse.

Strawberry snow är återigen en mycket lugn sentimental låt. Santa Claus is Comin' to town är den klassiska låten i en riktigt bra version med bra klipp i sången och bra arrangemang. Silver bells finns även med på Elvis Presleys julalbum och är där en av mina favoritlåtar. Brenda sjunger den också bra.

Andra sidan inleder med låten Winter wonderland i en svängig version. Sorgliga låten Blue christmas tar vid. Brenda sjunger med mycket känsla. A marshmallow world en liten poplåt. Med något som nästan låter som en cembalo.

Christmas will be just another lonely day har lite mer känsla och mer tryck. Bra trummor och bra körarrangemang som förstärker Brendas inlevelsefulla sånginsats.

Frosty the snowman är en liten berättande poplåt.

The angel and the little blue bell har en härlig medryckande melodi och vacker sånginsats.

Märkligt

Spirit är en spännande grupp men deras musik kan också vara ganska svår ibland med inslag av jazz och väldigt brokiga ljudbilder och stilblandningar. Vissa låtar är fantastiskt bra som t ex Fresh garbage, Mechanical world eller Gramophone man.

Jag har tidigare skrivit om deras fjärde album, nu blir det en text om deras första album. Det var självbetitlat och gavs ut på Ode 1968 men mitt exemplar är italienskt och utgivet på CBS samma år.

Omslaget är ganska roligt med en kombinationsbild på alla medlemmarna men bara en femtedel av bilden var. Ett trick som långt senare gjordes på ett digitalt sätt (en viktad summa av bilder på författarnas ansikten) till den berömda men likväl förfärligt klantiga boken Structure and interpretation of computer programs.

Skivan öppnar med låten Fresh garbage har en taktfast och märklig melodi. En del lättsamt jazzigt piano efter en stund. Efter ett tag kommer de tillbaka till grundmelodin med stark rytm och mycket eko på sången.

Uncle Jack har ett mer 60-talsinfluerat pop-sound. De får in en sekvens med grymt gitarrspel. Trummorna är ganska prominenta.

Mechanical world har en maskinell lite skrämmande takt som byggs upp av stötvisa trumpettoner men de lyckas snirkla sig runt den och skapa musik med en särgen melodi och bra gitarr, trummor samt sånginsats. Mot slutet är det till och med lite stråkar som hörs.

Taurus har fina stråkarrangemang. En väldigt långsam melodi. På ett ställe så är det lite skör akustisk gitarr som är bra. En instrumentell låt.

Girl in your eye har mycket sitar och en 60-talspop stil i melodin. En del surrande gitarr i samspel med piano också.

Straight arrow har en melodi i gränsen mellan pop och psykedelisk musik. I vissa sekvenser så kommer det en del bra toner på gitarren.

Andra sidan inleder med Topanga windows fortsätter i en orkestral pop-stil med vissa psykedeliska inslag.

Gramophone man snyggt bluesigt gitarrsolo i samklang med piano i mitten av låten. Bra melodi.

Water woman har en märklig repetetiv melodi. Nästan brittisk folksång i stilen.

The great canyon fire in general fortsätter i stilen av märklig melodi och repetetiva inslag.

Elijah är en 10 minuter lång låt med märkliga gitarrtoner som ibland låter nästan elektroniska. Mycket piano också i en dissonant konststil. Ett långt intensivt men inte så intressant trumsolo hinner de också med.

En spelglad Dylan

Ett ord som beskriver Bob Dylans skiva New morning är spelglatt. Det är fantastiska melodier som bara väller fram och varje låt är fylld till brädden av instrument som alla skapar en lössläppt medryckande helhet. Väldigt genuint och äkta.

Skivan som är den elfte med Bob Dylan kom 1970 på Columbia. Jag skulle nog säga att den är en av de bästa skivorna med Bob Dylan. Al Kooper är med på orgel och likaså den fantastiska låten The man in me. Men samtliga låtar är väldigt bra och skivan bildar en genuin och anspråkslös helhet. Jag håller inte med Discogs att det är ett countryrockalbum utan mer blues och vanlig rock uppblandat med lite folkrock.

Skivan inleder med positiva och sprudlande If not for you. Ljusa orgeltoner och fint munspel i en driven melodi. Bob sjunger med mycket känsla.

Day of the locust har mer förundran över sig. Många fina lekfulla toner på orgel, gitarr, piano och bas.

Time passes slowly har en lite tyngre men coolt bluesig ton över sig.

Went to see the gypsy har mycket taktfast orgel över sig. Bra gitarrspel som svänger fint.

Winterlude är en liten knasig vals som framförs lika dansant som berättande.

If dogs run free drar lite åt barjazz hållet på ett coolt sätt med flyhänt piano och ganska släpig sång och Maertha Stewart körsång ger extra känsla.

Andra sidan inleder med titellåten New morning. Den har en härlig energi.

Sign on the window är ganska avskalad men har snygga instick med kör. Väldigt soulfullt framförande.

One more weekend är blixtrande och upplyftande blueslåt. Riktigt bra gitarr och piano. Genuin spelglädje.

The man in me är en fantastiskt medryckande låt. Härlig melodi, underbar sånginsats och riktigt bra gitarr och orgel.

Three angels har nästan en begravningsstämning över sig. Tungt och värdigt.

Father of night har en säregen stil med cyklisk upprepning av toner och en mystisk kör. Lite folksångsaktigt.