Väldigt udda blues

Captain Beefheart eller Don van Vliet som han egentligen hette var en udda musiker. Här tänkte jag skriva om hans andra skiva Strictly Personal från 1968 utgiven på etiketten Blue Thumb.

Jeff Cotton som senare var medlem i fantastiska bandet Mu spelar gitarr, Alex St. Claire också gitarr, Jerry Handley spelar bas, John French trummor och Don van Vliet själv sjunger och spelar munspel.

Tidigare har jag skrivit om Paul Butterfield Blues Band och deras väldigt lyckade sätt att mixa ren blues med psykedelisk stil på skivan East west. Strictly personal är ett helt annorlunda album men som ändå utgår från samma grundingredienser, ren blues och psykedelisk musik. Påminner mer om Tom Waits än om Paul Butterfield.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det här är bra eller inte, det varierar mellan lyssningarna. Vissa gånger är det bra och vissa gånger inte så bra.

Ah feel like ahcid inleder. En märklig blues med rå sånginsats och sparsamt gitarrkomp.

Safe as milk är en mer rockorienterad låt. Obevekligt komp med gitarr och trummor som riktigt rusar på ibland och vrider sig vid andra tillfällen. Sånginsatsen är rå.

Trust us är en märklig låt med ett desperat anslag. Kompet är hypnotiskt och rösten elektroniskt modifierad men väldigt rå.

Son of mirror man - mere man avslutar första sidan i en mer bluesinspirerad stil med säregen lågmält intensiv sånginsats. Gitarren åker kana runt omkring genom låten.

On tomorrow är en hypnotisk låt med spännande varierad gitarr.

Beatle bones n' smoke stones har väldigt sparsmakat komp i inledning som växer efter ett tag på ett hypnotiskt sätt. Säger frasen

strawberry fields forever

som jag antar är en anspelning på The Beatles.

Gimme dat harp boy har ett ganska tufft taktfast komp med en massa munspel.

Kandy korn avslutar skivan. En udda rock n roll låt i skumt tempo och med udda sånginsats. Har en fin avslutning på speciell gitarr som fyller rummet.

Först men ändå sist

Gruppen The Charlatans dyker ofta upp när man läser om musik från San Francisco eller om psykedelisk musik i allmänhet. De var med från början med grupper som Grateful Dead, Big Brother and the Holding Company, Jefferson Airplane, Great Society med flera.

De blandar flera stilar inklusive 20-talsmusik på ett bekymmersfritt sätt utan att bli löjliga. Påminner lite grann om Insect Trust i den bemärkelsen. Deras första och enda album gavs inte ut förrän 1969 på Philips. Så de var bland de första men blev ändå bland de sista av de kända klassiska rockbanden från San Francisco. Men det förtar verkligen inte känslan i musiken som är precis så avslappnad och genuin som man hoppas på.

Medlemmarna i gruppen var Dan Healy, Richard Olsen, Darrell De Vore, Michael Wilhelm och Terry Wilson. Flera av medlemmarna som var med från början t ex Dan Hicks hade hunnit lämna gruppen.

High coin inleder i en melodiös spelglad stil. En massa klarinett, piano och bra stämsång tillsammans med gitarr. Det bildar en rik ljudbild.

Easy when I'm dead är en mer påträngande låt. Skriven av Charlatans själva. Melodin byggs upp av blåsinstrument, tydliga trummor och en bit in fin elgitarr. Sången har känslan av att fler än en person sjunger men jag tror att det bara en sångare. Efter ett tag hittar även piano in i ljudbilden.

Ain't got the time har en lössläppt snabb stil med piano och en massa stämsång. Även denna är en egen komposition. Avslutar drömskt.

Folsom prison blues är den klassiska Johnny Cash låten. En väldigt återhållsam cool version. Intensiva trummor och avslappnad gitarr med en cool sånginsats.

The blues aint't nothin' inleder med maffiga trummor och stressat gitarrspel. Sen kommer en ettrig saxofon. Väldigt omväxlande tempo och temperament.

Time to get straight har en mer naturnära känsla. Flöjt och lågmälda trummor och gitarr. Fin sånginsats.

When I go sailin' by är en gammaldags 20-talslåt. Gjord med glatt humör.

Doubtful waltz är en jazzig låt med mycket dynamik. Drömsk ibland.

Wabash cannonball är en Carter family låt. I ett underbart framförande. Rusande tempo som ändå är avslappnat med sköna instick på gitarr och piano. Sånginsatsen är mycket bra med den faste sångaren på lead-sång sen klämmer en kör in på rätt ställen.

Alabama bound är en klassisk blueslåt som bland annat Leadbelly spelade in. Här tillskrivs låten The Charlatans. De gör en bra version med intensivt men lågmält i stilen. Riktigt bra gitarr och piano i samspel utan att överanstränga sig skapar de något stort. Blir riktigt drömsk och svävande i slutet när de bygger upp ett stämningen.

When the movies are over har ett mandolinliknande ljud i vissa partier. Låten har en speciell melodi.