Vilt men finstämt

Sir Lord Baltimore är ett märkligt gruppnamn och de gjorde den märkliga skivan Kingdom come 1970 utgiven på Mercury. Det märkliga är den vilda råheten som helt plötsligt mixas med drömsk finstämd folkmusik och det fungerar hur bra som helst. Jag gillar den här skivan. Både lite Blue Cheer, Betty, Dragonfly och Yesterday's Children över den.

Lord Baltimore verkar för övrigt ha varit en verklig person som bland annat gav namn åt staden Baltimore i Maryland USA. Men bandet Sir Lord Baltimore kom ifrån New York. Det bestod av Louis Dambra på gitarr, Gary Justin på bas och John Garner på trummor och sång.

Master heartache inleder med bra både tungt och snabbt gång. Inspirerad sånginsats och bra sparsmakad gitarr.

Hard rain fallin' har en medryckande snabb och varierad stil. Återigen en bra sånginsats och gitarrspel.

Lady of fire är en vild gitarrlåt med grymt fjädrat basbaserat riff.

Med Lake isle of innersfree byter de stil helt och hållet. Låten är drömsk folkmusik lite åt det barocka hållet med cembalo. Stilsäkert.

Pumped up avslutar första sidan i vild hårdrockande stil.

Andra sidan inleder med titellåten Kingdom come. En tung och lite lugnare låt med bra basspel, sånginsats och gitarr. En del spännande ljusa ljud ger lite barockstämning på ett par ställen.

I got a woman är riktigt vild och överstyrd på ett kul sätt.

Nästa låt Hell hound är lite mer nedtonad men med lite för skrikig sång. Bra gitarr.

Helium head (I got a love) en märklig låt med körsång och helt galet vilda gitarr och bas toner med en knasigt undflyende melodi.

Skivan avslutas med den snabba låten Ain't got hung on you.

Familjen Wray

Ett album gjort av Link Wrays storebror Vernon Wray. På vissa av Links skivor verkar han kalla sig Ray Vernon. Jag tror i alla fall att det är samma person. Det här albumet är inspelat i Arizona istället för Maryland. Men på Links etikett Vermillion. Utgivet 1972. I början av 70-talet var Link Wray och de andra verkligen produktiva.

Musikaliskt är det mer country och mer reflekterande melodier med lite mer sorgsen eftertänksamhet. Påminner ibland om andra Wray skivor. Link Wray medverkar naturligtvis. På gitarr och mandolin bland annat. Vernon har själv skrivet samtliga låtar och han sjunger på ett genuint sätt.

Facing all the same tomorrows inleder skivan. Ibland nästan ohörbart med en uppgiven röst som sjunger. Sen klipper det i ibland med piano och gitarr och en kör i refrängen.

God is color blind har ett ljudligare komp med elgitarr och piano och lite mer fart i melodin. Texten är engagerande och ganska träffande som t ex

Jesus had long hair like all the hippies do

.

Reaching out to touch har en tät modern ljudbild med en långsam melodi. Fint när pianot blommar ut i refrängen.

Lonely son har en trevlig banjo mitt i en modern ljudbild bryter av perfekt. Sen kokar slutet ihop på ett riktigt bra sätt med piano, cymbaler och banjon.

Andra sidan inleder med låten Tailpipe. Den har en långsam melodi men med ett beslutsamt driv. En surrande elgitarr driver melodin med akustiska klanger ovanpå. Lite Fatback känsla över den.

Faces in the crowd ackompanjeras av akustiska gitarrer, piano och flöjt på ett bra sätt.

When I start drinking är en riktig countrylåt. Bra slide-gitarr i kombination av vanligt gitarrkomp.

Prologue fortsätter i en fin berättande country-stil.

Sycamore tree har en mer folksångsbetonad stil med piano och en del mandolin.

Prison song avslutar skivan, en kombination av både folk och country på ett modernt sätt.

Ett mysigt jam

En del musik gillar man direkt efter bara några få toner. Luther Johnson och hans blueslåtar är ett exempel. Jag hörde en av hans låtar på en internetradio och lyckades hitta namnet på artisten. Han var tydligen med och spelade lite med Muddy Waters bland annat. Sen gjorde han några LP-skivor också. Luther's blues verkar vara den första i eget namn. Den är inspelad 1976 och gavs ut 1977 i Frankrike på etiketten Black and blue. Någon samtida utgåva i USA verkar inte ha gjorts.

En av mina favoriter på piano Pinetop Perkins är med på skivan. Andra medverkande musiker är Willie Smith på trummor, Calvin Jones på bas, Jerry Portnoy på munspel och Bob Margolin på gitarr. Luther själv spelar gitarr och sjunger.

Musiken är genuin och avslappnad blues i en flyhänt och lättsam stil. Inte deppig och tung eller rå och vild utan mer som om Grateful Dead hade spelat ren blues.

Muddy Waters låten Chicken shack inleder. Framförs i en lättsam stil med bra munspel, piano och gitarr. Ett mysigt jam.

Come baby är Luthers egen komposition. En snabbare låt med bra driv. Här sjunger Luther lite också. Mer fokus på gitarr men riktigt bra samspel med munspel på ett ställe.

Too many driver skriven av för mig okände Willie Love. Fortsätter i en fin stämning. Bra sånginsats och riktigt bra piano på ett par ställen.

Sweet home Chicago är en låt skriven av blueslegenden Robert Johnson. Får till en avslappnad mysig medryckande stil här också.

Andra sidan börjar med låten Luther's blues skriven av Luther Allison och Luther Johnson. Har en lite tätare rökigare stil. Väldigt bra improviserat gitarrspel i samarbete med piano.

I can't stop fortsätter i den avslappnade rökiga stilen. Har fina lyriska improviserade sekvenser med riktigt bra gitarrspel.

Nobody wants to loose har en mer driven stil som är väldigt medryckande.

Mother in law är också en driven och ganska rockig blueslåt. Bra munspel och fortsatt grymma improvisationer på gitarr och piano i samspel.