Tillbaka till rötterna

Jorma Kaukonen var gitarrist i den klassiska psykedeliska rockgruppen Jefferson Airplane som jag skrivit om flera gånger här på bloggen. Han var även med i gruppen Hot Tuna som jag också skrivit om tidigare. Men här tänkte jag skriva om Jormas första soloskiva Quah som kom ut 1974 utgiven på Jefferson Airplanes egna etikett Grunt. Det är fullt av genuin trevlig och snäll akustisk gitarrmusik. Albumet har ett härligt roligt omslag också, ritat av Margareta som jag tror var Jormas dåvarande fru.

Musiken är helt akustisk gitarrmusik det är folkrock mer än blues. Det påminner en del om John Fahey och hans akustiska gitarrmusik. Det är lite singer songwriter över det hela och trevligt att lyssna på melodierna. Musiken visar verkligen på Jorma Kaukonens breda musikaliska register och djupa genuina kunnande. Från Blind Lemon Jefferson, via Jefferson Airplane till Mississippi John Hurt inspirerad folkmusikalisk blues på den här skivan.

Genesis inleder. En stillsam låt med en stråkar och en massa vacker akustisk ackordbaserad gitarr. Ibland bryter bluesbaserade passager in.

I'll be alright fortsätter i en berättande stil med flyhänt gitarrspel. Avslutningen har en kul knorr.

Song for the north star har en fin melodi som byggs upp av ett sparsmakat komp med både ackord och strängknäppande. Stråkar kommer in ibland och är smakfullt arrangerade.

I'll let you know before I leave är en instrumentell låt. Känns väldigt bekant. Här känns det tydligt att det är två gitarrer i samspel. De kompletterar varann på ett bra sätt.

Flying clouds har en fin melodi och bra stråkar och gitarr. Påminner mycket om tidigare låtar på skivan med en väldigt stark melodi.

Another man done gone är en blueslåt. Fin bottleneck spricker igenom riktigt bra. Blues i samma anda som Mississippi John Hurt.

Andra sidan inleder med I am the light of this world. Har en viss medeltidskänsla precis på första tonerna. Har en fin melodi och framförs på ett trevligt sätt.

Police dog blues är en blues i behaglig Mississippi John Hurt tappning.

På Blue prelude framförs sången av Tom Hobson. Han har inte en lika pigg och behaglig röst som Jorma tyvärr. Blueskompet är väldigt bra med mycket känsla.

Sweet Hawaiian sunshine framförs också med Tom Hobson på sång. Tyvärr låter inte sånginsatsen bra, den är i det närmaste parodisk. Gitarrspelet är bra med en massa härliga svävande vridande toner. Hawaiigitarr när det är som bäst.

Sista låten Hamar promenade har fina bluestoner som växer fram. En riktigt rockig låt trots att den är hel akustisk. Lyckas att rädda skivan från de två föregående låtarna.

Bad moon rising

Creedence Clearwater Revival är en välkänd grupp. De gjorde flera klassiska låtar. Men utöver just de klassiska låtarna känner inte jag till mycket om deras musik. Därför köpte jag en av deras skivor. Det blev Green River från 1969 utgiven på märket Fantasy. Min favoritlåt med dem Bad moon rising finns med här.

Gruppen bestod av John Fogerty på gitarr och sång, hans bror Tom Fogerty på gitarr, Doug Clifford på trummor och Stu Cook på bas.

Musiken är överraskande hård på gränsen till hårdrock särskilt på första sidan. Sen finns de mer folkrockiga låtarna också. Tyvärr är det nog bara de jag redan kände till som är riktigt bra. De andra bara är. Inget man direkt minns men inget som är jobbigt att lyssna på heller. Det här albumet anses som ovanligt kort tidsmässigt men jag tycker inte att det är något som direkt märks. Om jag ska jämföra med något jag hårt tidigare så säger jag de två sista albumen med Blue Cheer. John Fogertys röst tycker jag påminner en del om Björn Skifs röst.

Green river är en rätt tung, hård och lite skrämmande låt med råa stingiga gitarrtoner.

Commotion har en del basriff och stötvis melodi och sång. En hård blues.

Tombstone shadow har lugna långa vinande gitarrtoner. En ganska avslappnad rockande blues.

Wrote a song for everyone här känner jag igen det jag trodde var Creedence Clearwater Revivals sound och stil. En ganska melankolisk böljande folkrockig och bluesig berättande sång.

Andra sidan inleder med fantastiska Bad moon rising en frejdig melodi och ett fint sprucket gitarrsolo som är grymt bra och härligt att lyssna på. Väldigt fin traktering på gitarren genom hela låten.

Lodi är en annan klassiker. En eftertänksam låt i lugnt tempo. Ronnie Hawkins har gjort en cover på den. Växlar mellan verserna med en ganska egendomlig gitarrsekvens.

Cross-tie walker fortsätter i samma stil men med en väldigt annorlunda och tydlig basmelodi.

Sinister purpose är ren hårdrock med tunga riff. Mycket fjädrad bas. Även en del solo på gitarren med långa överstyrda vridande toner.

The night time is the right time är en Ray Charles låt som i denna tappning blir en riktigt hårt rockande bluesig låt med mycket gitarr med mycket överstyrning och darr.

Behaglig sirap

Bobby Charles album från 1972 utgivet av Bearsville blir som ett The Band album. Levon Helm, Richard Manuel, Rick Danko och Garth Hudson är alla med. Dessutom John Simon som var inblandad i The Band som producent är med. En kul detalj är John Till också som spelade med Janis Joplin och som dessutom var gammal kompis med Richard Manuel också medverkar.

Låtarna är behagliga snälla och berättande. De går i ett lunkande trevligt tempo. En viss Eureka brass band och New Orleans jazz känsla infinner sig. Stilen är avslappnad och okomplicerad. Dr. John eller Mac Rebbenack som han heter har en cool jazzig pianostil.

Detta är den tunga eftertänksamma och melankoliska sidan av New Orleans. Flera låtar är riktigt bra och helheten bildar ett avslappnat och behagligt höstigt bakgrundsljud. Kanske kan liknas vid lönnsirap. Underbare Fats Domino var en av Bobby Charles stora idoler och han var från Louisiana.

Street people inleder.

Long face har ett fint visslande i ena högtalaren.

Fina eftertänksamma pianotoner fyller I must be in a good place now, kanske Dr. John som spelar han medverkar också. Den här låten är lite New Orleans jazzig.

Save me Jesus har ett skönt återhållsamt driv. En väldigt medryckande melodi. Bobby sjunger bra och kompet varieras på ett obemärkt sätt.

He's got all the whiskey inleder med fingerknäpp och sång med något enstaka gitarrknäpp. Sen kommer trummor. En långsam blues. Sen kommer även en del blås och en del piano in i kompet. Svängigt och medryckande.

Andra sidan inleder med Small town talk en väldigt snäll och behaglig låt. Väldigt skört sjungen och en knasig orgelslinga som låter väldigt försiktigt uppstudsig. Lite samma stämning som i Harry Nilsons Everybody's talking.

Let yourself go har en del countryrockskänsla över sig.

Grow too old har ett lite tyngre men väldigt frejdigt gung med mycket elgitarr och efter en stund en trumpet.

I'm that way är pianodriven New Orleans blues mixat med en massa svävande slidegitarr. Riktigt bra återhållet gung med bra melodi och sväng. Mycket improvisation.

Tennessee blues inleder eftertänksamt och tungsint med ringande countrygitarr och en del dragspel signerat Garth Hudson tror jag.