Blues och psykedeliska pionjärer

En blueslegend som jag nämnt på bloggen har varit Paul Butterfield. Under andra hälften av 60-talet hade han sitt egna bluesband, Paul Butterfield bluesband. Deras andra album East West kom 1966 på Elektra. Fyllt med varierad blues både glad och tung i varierat tempo. En av de bästa skivorna med elektrisk genuin och äkta blues som har spelats in. Och även ett tidigt exempel på psykedelisk rock och episka improvisationer.

Gruppen utgjordes av samma gäng som spelade in debuten ett år tidigare och även spelade in en massa låtar som förblev outgivna fram tills för några år sedan när de gavs ut på cd som The Lost Elektra Sessions. Paul Butterfield spelade munspel och sjöng, Mike Bloomfield och Elvin Bishop spelade gitarr, Jerome Arnold på bas, Mark Naftalin spelade piano och orgel och slutligen Billy Davenport på trummor. De spelade allihop på Newport Folk Festival 1965 och där de även kompade Bob Dylan.

Mark Naftalin och Mike Bloomfield bidrog på ett utmärkt sätt till Mother Earths första skiva Living with the animals. Jerome Arnold och Billy Davenport har även spelat ihop med Howlin' Wolf. Paul Butterfield spelade ihop med både Howlin' Wolf och Muddy Waters och även The Band och Levon Helm. Så det här var ett kunnigt gäng.

Skivan inleder med Robert Johnson klassikern Walking blues. Bra sånginsats och piggt och fast ackompanjemang med grymma munspel och gitarrtoner i snabba korta solon.

Get out of my life, woman har en massa piano och en avslappnad medryckande stil. Basgången är grymt bra.

Nästa låt är I got a mind to give up living, en riktigt ångestfull tung klassisk blues. Riktigt bra sånginsats. Lågmält men ändå virtuost ackompanjemang med bra piano och gitarr i fint samspel.

All these blues är en glad blueslåt. Som en långsam rock n roll-låt som svänger hur mycket som helst.

Instrumentallåten Work song avslutar sida ett på ett magnifikt sätt. Inleder med bara trummor och munspel med mycket driv. Sedan kommer en ganska mjuk gitarr som ger sig iväg på vindlande inprovisationer. I ett parti svarar han nästan sig själv i en call and answer sekvens. Munspelet tar vid mitt i en gitarrton och fortsätter med häftiga improvisationer innan en rökig orgel tar vid. Sedan kommer den andra gitarren och river av några solon innan den melodiösa inledningen med ett munspelsriff och trummor knyter ihop säcken. Grundkompet är ganska mjukt låten igenom.

Andra sidan startar med låten Mary, Mary. En väldigt långsam cool och modern blues med avslappnat piano emellanåt och bra munspelsolon. Bloomfield river av några grymma gitarrtoner i slutet.

Two trains running är en ganska skojfrisk och ganska snabb svängig blues med tydliga trummor, rappa gitarrer och rökiga orgeltoner. Ett långt kontemplativt gitarrsolo i mitten och lite call and answer mellan gitarr och munspel samt ett stegrande tempo ger låten känsla.

Nästa låt är en lågmäld tungsint blues som heter Never say no. Paul Butterfield lägger in mycket känsla i sången som bärs av knappt hörbart men stämningshöjande ackompanjemang.

Skivans längsta låt avslutar skivan, East - west. En episk instrumentell låt som förebådar både Allman Brothers, Quicksilver Messenger Service, Big Brother and the Holding Company och Grateful Dead. Här visar Paul Butterfield verkligen vilken virtuos han är. Tonerna från munspelet känns som stundtals som en hel blåsorkester eller som en ilsken geting. Sedan kommer elgitarren som spelar nästan lite österländska episkt berättande sitarklingande toner. Här förändras även det stabila grundkompet med en annan trumsignatur. Det går från sparsmakat till ett kokande inferno och sedan tillbaka igen. Detta föjs av ett parti med annorlunda basbetonat fjädrat gitarrspel och upprömda handklappningar. Hela härligheten avslutas med ett New Orleans influerat bluesgung på bas och munspel med de sitarliknande gitarrljuden i bakgrunden. Helt underbart.