Bob Dylans varma röst

Bob Dylan är en av mina favoritartister, därför är det kanske lite underligt att jag inte tagit upp någon av hans skivor här på bloggen tidigare. Därför tänkte jag nu skriva lite om Slow train coming en skiva som kom 1978. Inte någon av hans allmänt hyllade klassiker kanske men det gör det extra intressant att skriva om.

När man läser om den här skivan så är det främst dess påstådda religösa innehåll som tas upp. Jag vill hellre skriva om musiken och intensiteten i Dylans framförande.

Mark Knopfler från Dire Straits spelar gitarr och skivan är inspelad i den välkända Muscle Shoals studio i Alabama.

Gotta serve somebody inleder skivan. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är en reggielåt eller en blues. Den är uppbyggd av orgel eller kanske synth och lite gitarr som spelar samma lilla slinga genom hela låten. På detta sjunger Bob Dylan engegerat och utrycksfullt emellanåt förstärkt av en kvinnokör. Detta blev lite av en singelhit och Dylan fick en grammy för bästa manliga sångframförande för den.

Precious angel är mer lik Dylans tidigare låtar med akustisk gitarr och i vissa partier förstärkt med bra elektrisk gitarr och lite piano. Återigen väldigt bra sjunget, Dylan tar verkligen i på sina ställen. Kvinnokören ger en härlig känsla den också.

I belive in you börjar stillsamt med akustisk gitarr. Dylan sjunger med varm och mild röst. Det kommer lite orgel, trummor och elgitarr men låten behåller sin varma invaggande känsla.

Titellåten Slow train avslutar första sidan. Påminner om första låten. En sorts blues i reggietakt. Här finns förutom elgitarren, orgeln, pianot, kören och Bob Dylans fantastiska röst även lite trumpet med. Låten är mer lössläppt och varierad än första låten.

Andra sidan inleder med Gonna change my way of thinking liksom första sidans första låt en en repetitiv låt men här med mer tyngd och mer åt rockhållet. Do right to me baby (do unto others) fortsätter i samma stil men lite mer lågmält. Ganska speciella gitarrljud. When you gonna wake up låter väldigt modern och fortsätter i samma stil som de två föregående låtarna. Utmärker sig lite med en blåssektion.

Man gave names to all the animals fortsätter med reggietakterna men har ett ovanligt driv i melodin och kanske latinska rytmer över sig också. Dylan sjunger nästan duett med kören i många partier av låten. Ackompanjemanget är stillsamt men kryddat med små krusningar av piano eller slagverk som förhöjer stämmningen.

Avslutningsvis kommer låten When he returns. Bara Dylan som sjunger till mycket bra ackompanjemang av piano. Och som han sjunger. Väldigt varmt och inlevelsefullt. Han tar i och tar långa behagligt hest skrikande toner. Förmedlar en hoppfull känsla. Min favoritlåt på skivan.

Ett av Dylans mindre kända album och vad jag förstår ett album som många avfärdar. Men enligt mig är det ett mästerverk fyllt med bra musik och några låtar som tillhör Dylans absolut bästa. Speciellt sångmässigt är det en otrolig och även ovanlig Dylan-platta. Han sjunger med en värme och uppriktighet som är underbar att lyssna på.

Lekfullt och gitarrintensivt

Jefferson Airplanes sista klassiska album var Volunteers. Efter det slutade flera av medlemmarna och gruppen bytte namn till Jefferson Starship. Volonteers gavs ut 1969 samma år som gruppen spelade på Woodstock-festivalen.

Jag skulle nog vilja påstå att det är Jefferson Airplans näst bästa skiva efter Surrealistic Pillow. Här kommer Jorma Kaukonen till sin rätt med långa improviserade gitarrsolon. Fortfarande finns experimenten från de två föregående plattorna kvar men här är de lekfullare och mer musikaliska och därför mycket mer lyckade.

Förutom själva bandet bestående av Grace Slick, Paul Kantner, Marty Balin, Jorma Kaukonen, Jack Casady och Spencer Dryden så spelade även Nicky Hopkins och Jerry Garcia på skivan. Nicky Hopkins som kommer ifrån England på piano och Jerry spelar pedal steel guitar.

We can be together inleder skivan på ett bra sätt. Folkrock i grunden men gott om bra psykedelisk gitarr som varieras på tufft sätt och lite avslappnat piano kryddar anrättningen. Både Kantner och Grace Slick sjunger. I en kort sekvens så påminner den om Spirits Animal zoo.

Good shepherd inleder magnifikt med avslappnat vinande gitarr sedan blir låten stundtals akustisk. Grace Slick sjunger drömskt till grym vinande gitarr. Även Kantner sjunger.

The farm framförs återigen av både Kantner och Slick. Här finns bra avslappnat piano som tillsammans med den lätt galna sången i galna arrangemang skapar en härlig stämning.

Hey Fredrick inleder med grym tung gitarr och Grace Slick som sjunger så där klart och kallt som bara hon kan. Väldigt bra gitarr och annorlunda gitarr genom hela låten. Ibland tung och mycket bas, ibland surrar den som geting. Hopkins försiktiga piano känns även det helt rätt, det hörs även precis så tydligt som det ska mitt i gitarrens vilda rytanden. En av Jefferson Airplanes bästa låtar.

Turn my life down är en annorlunda låt i sammanhanget med lite soul eller kanske gospelinslag och en del orgel.

En av de bästa låtarna på Crosby, Stills and Nash debutalbum var låten Wooden ships. Den är faktiskt medförfattad av Kantner tillsammans med Crosby och Stills. Grace Slick tillför en extra dimension med sin röst och låten går betydligt långsammare och är betydligt mer skrämmande i den här versionen. Riktigt bra gitarr och lite piano som tillsammans med galna röstarrangemang mellan Kantner och Slick ger låten karaktär. Dessutom framförd med mycket variation i temperment.

Eskimo blue day har lite episk Quicksilver Messenger Service känsla över sig. Grace Slick sjunger mycket bra till otroligt känslofyllt gitarrspel med mycket improvisation av Jorma Kaukonen.

A song for all seasons är en liten folkrockslåt i samma anda som t ex Ripple eller Brokedown palace från Grateful Deads skiva American Beauty. Avslappnat barpiano och lite pedal-steel gitarr och lätt galen körsång. Riktigt härlig och medryckande.

Skivans kortaste låt, Meadowlands är speciell med endast en dallrande men ändå lågmäld orgel. Skulle i princip kunna vara hämtat från ett datorspel från 80-talet. Lite häftigt och känns konstigt nog helt rätt.

Titelspåret Volunteers avslutar. Är säkerligen en sammhällskommentar rent textmässigt. Melodin är medryckande och texten framförs lätt euforiskt. Har några fina gitarrslingor utslängda här och var.

Sammantaget är kanonskiva med många riktigt bra låtar och inga tråkiga stunder. Skivan känns helgjuten och genuin. Det man bär med sig är lekfullheten i sången och det fantastiska gitarrspelet.

Oväntat innehåll

När man ser framsidan av omslaget till Parish Halls självbetitlade skiva så är det lätt att tro att det är en singer/songwriter skiva. Omslaget visar en man med ett behagligt ansikte och en bekymrad men innerst inne hoppfull min. Namnet manar dock till eftertanke, parish betyder ju församling och parish hall närmast församlingshem. När man lyssnar på skivan så möts man istället av helt underbar perfekt avvägd lössläppt hårdrock. En rolig vändning.

Gruppen Parish Hall bestod av tre personer. Gary Wagner på sång, gitarr och piano, John Haden på bas och Steve Adams på trummor. Skivan med dem gavs ut 1970 på märket Fantasy som även gav ut Creedence Clearwater Revival. Gruppen var från liksom dem från Kalifornien.

Gary Wagner skrev samtliga låtar och han sjunger väldigt bra. Producent var Ray Shanklin. Ljudbilden är väldigt klar och instrumenten hörs tydligt, så han gjorde ett bra jobb.

Skivan startar med häftiga basaktiga gitarrljud i låten My eyes are getting heavy. Ljudbilden är tung men varierad hårdrock. Sånginsatsen är underbart skör. Gitarrljuden har en kul liten knorr i slutet på varje anslag. I slutet kommer en längre sekvens med galna skärande ljusa gitarrljud som studsar runt i rummet. Låten är lite progressiv också med variation i takten.

Dynaflow är en skön blues i grunden som framförs på ett lössläppt sätt med bra sång och varierad gitarr. Gitarrljudet är tungt och basaktigt men med en rolig ljus avslutning. Hela sången är väldigt varierad med en flödande ljudbild.

En lågmäld rökig orgel äntrar ljudbilden i låten Ain't feeling too bad. Det ger en viss Allman Brothers Band känsla. Lite lite piano döljer sig nog bakom orgeln också. Sånginsatsen är återigen jättebra.

Med Silver ghost inleder Parish Hall med ett trevligt japanskt gitarrljud som återkommer genom hela låten. Basen är också prominent i en låt som känns väldigt medryckande på ett avslappnat och behagligt sätt.

Skid row runner avslutar första sidan. Grym inledning på låten med call and answer mellan gitarr och piano. Låten har ett snabbt varierat tempo. Bra gitarrsolo med långa vinande toner. Ett bra trumsolo också. Mycket cymballjud från trummorna i vissa parter. Skumt svävande gitarrljud precis i slutet på låten.

Andra sidan inleder med den snabba låten Lucanna. Bra sång och häftiga gitarrljud över ett grymt bas och trumkomp.

We're gonna burn together är en lite långsammare låt där den rökiga orgeln är tillbaka. Påminner lite grann om Allman Brothers Band men gitarrljudet är annorlunda med ett gummisnoddsliknande anslag. De uppmanar en del av det jammande improviserande ljudet som är så underbart att lyssna på.

Somebody got the blues har också lite sydstatsrocksinfluenser. Gitarrljudet skuljer sig från föregående låt och är aningen mer countryinfluerat i många passager. Ett par orgelfria mellanspel har riktigt häftiga gitarrtoner som påminner lite om Grateful Dead på American Beauty.

How can you win är riktigt tung ångestfylld blues. Grymma gitarrljud och mycket call and answer mellan bas och gitarr. Ett kort solo som återkommer flera gånger är helt underbart med helt unikt ljud från gitarren.

Med Take me with you when you go avslutas skivan i glad och lite ljuv stil. Helt perfekt skör sång och stillsamt ackompanjemang. Lite piano och fin bas och gitarr som sitter perfekt. Har en mysig countryrockskänsla över sig.

Hårdrock blir inte bättre än så här. En helt underbas skiva som innehåller varierad och jammande avslappnad hårdrock i country och bluesstil. Rekommenderas.

Jerry Garcias akustiska improvisationer

Jag blev helt paff när jag bläddrade igenom en skivback på Erikshjälpen och hittade en för mig helt okänd Jerry Garcia skiva. Den hette Almost Acoustic och var en liveinspelning på två lp-skivor med Jerry Garcia acoustic band. Skivan är utgiven på Grateful Dead records och pressade på vit vinyl. Verkar vara en tysk pressning. En lustig detalj är den enligt både Allmusic och Discogs bara finns utgiven på cd.

Inspelningarna gjordes under hösten 1987 på konserter som bandet gav på Lunt Fontanne Theatre i New York.

Jerry Garcia acoustic band utgjordes av Jerry Garcia som spelade gitarr och sjöng, David Nelson även han på gitarr och sång, Sandy Rothman på mandolin, dobro och sång, John Kahn spelade bas, Kenny Kosek på fiol och David Kemper på trummor. Flera av dessa hade Jerry spelat med tidigare. David Nelson var med i New Riders of the Purple Sage och John Kahn spelade bas även i Old and in the Way. Sandy Rothman spelade tillsammans med Jerry och även Nelson redan 1964.

En bra sammanfattning av musiken är nog att det är en bluesvariation av Old and in the Way.

Skivan inleder med den gamla gospellåten Swing low sweet chariot. Kristallklara toner från gitarren inleder och innerliga och lite galna sångarrangemang. Flera helt ljuvliga och virtuosa solon på dels fiol, mitt favoritinstrument mandolinen och Garcia på gitarr.

Deep elem blues verkar vara en traditionell blues som framförs i samma virtuosa, lössläppta och glada medryckande stil. Sandy Rothman spelar fantastiskt varierat på mandolin och fiolen fyller på och gitarrens knäppande strängar. Jerry Garcia sjunger bra och Nelson och Rothman körar i bakgrunden. De hinner även med ett fint bassolo och publiken jublar när Garcia river av några grymma akustiska toner på gitarren.

Första skivans första sida avslutas med Blue yodel #9 (standin' on the corner) går också i bluesstil men den är skriven av Jimmie Rodgers som jag tror räknas som countrysångare. Och visst hörs countryinfluenserna. Här tror jag Sandy Rothman bytte till dobro ett gitarrliknande instrument med mycket säreget ljud. Mycket medryckande musik och magiskt virtuost. Fin fiolinsats av Kenny Kosek. Jag tror att det är David Nelson som sjunger på den här.

Sida 2 inleder med en Mississippi John Hurt låt Spike driver blues. De har verkligen känsla för hur låtarna ska framföras. Den här framförs på samma smyganda men ändå märkligt intensiva sätt som Hurt spelade många av sina låtar själv. Mycket slide och antagligen dobro som samspelar bra med gitarr och bas.

Ljudet av en entusiastisk publik bär fram nästa låt som är I've been all around this world. Mycket bra gitarr och lite perfekt avvägd fiol. Jerry Garcia sjunger och slår an strängarna på gitarren på ett avslappnat men ändå drivet sätt och skapar en del riktigt häftiga och bra ljud. Man får känslan av att han bara provar sig fram lite och ser vad som händer och det blir helt ljuvligt melodiöst och virtuost.

Första skivan avslutas med I'm here to get my baby out of jail här är det nog Sandy Rothman eller David Nelson som sjunger med allihop på kör i slutet på varje vers. Bra mandolin och gitarr i samspel och en del bra partier med fiol. Går ganska snabbt men har lite varierat tempo. Den är skriven av Karl Davis och Harty Taylor.

Andra skivan inleder med I'm troubled med grymt bra mandolin. Jerry Garcia sjunger och de andra sjunger kör i refrängen. På ett naturligt sätt växlar de över till fiol som soloinstrument och tillbaka till mandolin igen med en stadig bas. Oh, the wind and rain har ett gitarrsolo och Jerry sjunger uttrycksfullt, mandolinen nästan snubblar över sig själv i slutet. The girl at the crossroads bar skriven av Bill Bryson är nästa låt. En ganska snabb och samtidigt flödande låt.

Sida 3 avslutas med Elizabeth Cottens Oh, babe, it ain't no lie som dessutom dediceras till hennes minne i inledningen. En lågmäld låt, med fin sånginsats och gitarr, dobro och ovanligt tydlig bas.

Även sida 4 inleder med en Mississippi John Hurt låt, Casey Jones den här gången. En helt annan låt fast med samma namn finns med på Grateful Dead skivan Workingman's dead. Drömsk blues med ett grymt driv. Mycket bra gitarr och dobro, med lite fin bas också. Jerry Garcia sjunger mycket bra.

Härnäst följer Tex Logan låten Diamond Joe. En svängig och intensiv countrylåt. Jag tror att det är David Neslon som sjunger. Mycket bra samspel mellan gitarr, mandolin, bas och fiol. Virtuosa solon och gott om utrymme.

Gone home är komponerad av Bill Carlisle. En låt i lågt men ändå glödande tempo. Jerry Garcia sjunger på ett mycket engegerat sätt och de andra förstärker ibland och ibland är det call and answer. Fina solon på gitarr och mandolin. Virtuost och improviserat.

Avslutningsvis kommer en av mina favoritlåtar Garcia och Robert Hunter kompositionen Ripple som var med på Grateful Dead skivan American beauty. Tempo, melodi och text är så tydliga att man nästan kan sjunga med. Grym mandolin och gitarr driver på hästlunken. En hes Jerry Garcia sjunger väldigt bra och publiken är med på noterna i slutet.

En helt underbar skiva med äkta och genuin musik framförd på ett lika äkta och genuint sätt. Fyllt med känsla och lössläppt improvisation.

Mustigt och rustikt

The Bands andra album som hette just The Band kom 1969 i september på märket Capitol. Det har en rustik och mustig höstkänsla över sig. En logisk fortsättning på deras första album Music from big pink. Här är det Robbie Robertson som står för nästan alla kompositioner. Ingen hjälp från Bob Dylan den här gången, eller någon annan heller föresten, samtliga låtar är skrivna och komponerade av någon i gruppen. Att Robbie tar så mycket plats kanske kan ses som en dyster föraning om The Bands fortsatta skivutgivning och karriär. Men de spelar och sjunger fantastiskt bra med fina röstarrangemang. Så det är inte konstigt att skivan av många anses som The Bands bästa platta. Jag tycker att den första definitivt är lika bra. Tråkigt nog kom de aldrig upp i den här nivån på resten av sina skivor.

Förutom de fem medlemmarna står även Paul Simon med inte bara som inspelningstekniker utan även som tubaspelare.

De första gångerna jag lyssnade på skivan så hade jag lite svårt för Rag mama rag och även The night they drove old Dixie down men de sätter sig efter hand. Skivan innehåller mycket musik det är många ljud och många röster, det är innerligt och genuint.

Skivan inleder med låten Across the great divide. Richard Manuel sjunger fantastiskt bra och ackompanjemanget är strålande. Glatt svängande och fina pauser med lite bakgrundssång emellanåt. Fin orgel och bastuba i vissa parttier.

Rag mama rag framförs av Levon Helm. Bra lite stressat piano som löper in och ut ur melodin. Återigen lite bastuba som den här gången framförs stötvis. Ett längre pianosolo med en del fiol i mitten är underbart.

The night they drove old dixie down anses av många vara The Bands bästa låt. Den har en viss trött slagen stämning över sig. Levon Helm sjunger förstärkt av de andra i vissa versrader. Fint ödesmättat munspel och stegrande piano.

Tredje låten har skrevs av Richard Manuel tillsammans med Robbie Robertson. Det är Manuel som sjunger. Låten har en märklig svängig takt som är väldigt medryckande. Ackompanjemanget är ganska dominerat av Garth Hudsons orgel men gitarren låter trevligt i vissa ögonblick.

Up on cripple creek är nog min favoritlåt från skivan. Har ett grymt sväng med det märkliga ljudet från en mungiga och basen. Levon Helm sjunger huvuddelen av låten. Med Rick Danko och Richard Manuel som hjälper till i refrängen. Lössläppt men ändå sammanhållet. Bra pianoinsats. Avslutningen av låten när Rick, Levon och Richard hummar är underbar.

Sista låten på första sidan Whispering pines är skriven av Manuel och Robertson. Den är perfekt som uppföljare till föregående låt med sitt viskande, försiktiga och avskalade ackompanjemang med piano och en svävande orgel samt lite akustisk gitarr. Richard Manuel sjunger väldigt själfullt med Danko och Helm i refrängen. Låten omfamnar sin lyssnare.

Andra sidan inleder med den lätt galna Jemima surrender som ovanligt nog är skriven av Levon Helm och Robbie Robertson. Lite liknande Rag mama rag. Levon Helm sjunger och det är mycket piano men även ovanligt tydliga trummor och en del bra stingande gitarr. Som alltid sjunger även Manuel och Danko i refrängerna.

Rockin' chair framförs utan trummor med Levon Helm istället på mandolin. Garth Hudson spelar dragspel. Rick Danko sjunger först, Richard Manuel sjunger andra och tredje versen och Helm och Manuel sjunger call and answer i sista versen. Robbie spelar en fin gitarrslinga i övergången mellan verserna.

Look out Cleveland är en ganska galen låt som går i rock n roll takt med mycket trummor, piano och gitarr. De tre sångarna sjunger en liten bit var i spännande svängiga arrangemang.

Jawbone är skiven av Manuel och Robertson. Den har en märklig och medryckande takt med små trumslingor. Lite orgel som svävar över låten och Manuel som sjunger väldigt starkt och självfullt. Innehåller ett längre gitarrsolo.

The unfaithful servant framförs av Rick Danko. Den växlar mellan lågmält ackompanjemang och nästan ackapella sång. Böljande och medryckande. Har ett fint parti med mandolin i slutet och även lite trumpet.

King harvest (has surely come) framförs av Richard Manuel i ett lite stressat tufft tempo. Har en del mörka basdominerade partier med mörka röster. En ganska skrämmande låt med mycket pauser och skumma trummor och en varierad gitarr.

Sammanfattningsvis en magnifik lp som tål att spelas hur många gånger som helst. Det finns alltid något nytt att upptäcka i musiken som är äkta och genuin med mycket variation med många instrument och akustiska klanger. En av de stora tillgångarna i The Band var förstås de tre unika rösterna Rick Danko, Richard Manuel och Levon Helm. Nu har alla tre sorgligt nog tystnat.