Glad och vänlig popblues

Brook Benton verkar klassas som i första hand en popsångare. Jag håller i viss mån med. Han har en väldigt uttrycksfull innerlig röst med lite humor i. Inte olikt t ex Jackie Wilson och The Platters men även en del Harry Belefonte över en del låtar. Man tänker även på låtar som Down by the river side och Swing low sweet chariot. Till sin andra lp spelade han in två klassiska blueslåtar i annorlunda tappning. Skivan spelades in i New York 1961 under två dagar och gavs ut samma år på märket Mercury. Tyvärr kommer nog inte omslaget, även om det är informativt, att vinna några priser men innehållet är mycket bra. Flera av låtarna har Benton skrivit själv och han fortsatte att spela in skivor genom hela 60-talet och även 70-talet.

Det är inte lätt att hitta något om vilka som spelade de olika instrumenten på skivan eller vilka som sjöng i kören.

Skivan inleder med The boll weevil song en gammal klassiker i en helt egen tappning. Låttiteln är förrädiskt lik Fats Dominos låt Bo weevil. Benton pratar sig igenom låten med en varm otroligt driven, utrycksfull och lite humoristisk röst. Låten handlar om en bomullsskadeinsekt som pratar med en bomullsodlare. Ackompanjemanget är effektfullt och har även en kvinnlig bakgrundskör. Inte att undra på att den blev en hitsingel 1961.

Honey babe påminner en hel del om en Ronnie Hawkins låt. Benton sjunger varmt förstärkt med en liten kör men han har en fin basstämma själv också. Ackompanjemanget innehåller en del riktigt bra fiolpartier.

A worried man har lite munspel i inledningen. Den är annars mer country än blues. Lunkande takt och en själfull varm röst som sjunger. Försiktigt, lågmält och en av de bästa låtarna på skivan.

Careless love inleder med en kvinna som sjunger ackapella. Sen börjar gitarren och Bentons röst ljuda. En fin blues i poptappning. Här är det lite fin saxofon också i mitten. Nästa låt My last dollar is gone är en mycket långsamt flödande låt framförd med äkta och genuin känsla. Ibland går han ner djupt i basen på ett underbart sätt. Förstärkt med lite kvinnokör ibland.

Första sidan avslutas med den andra bluesklassikern Key to the highway skriven av Big Bill Broonzy. I annorlunda stil. Men här finns lite mer traditionell bluesgitarr med. Men även smäktande stråkar. Brook Benton sjunger med känsla och värme i rösten. Lite för långsamt tempo. Men låten är mycket stark. Avslutas visslande.

Sida två inleder med låten Frankie and Johnny, en cool liten låt med barpiano, fingerknäppande och tydlig bas. Bra driv och sväng. Nästa låt The intoxicated rat har en kul basgång.

Johnny-O är en berättande ganska långsam låt med ganska kul röstarrangemang som nästan påminner om lite folkrock i Peter, Paul and Mary stil. Innehåller också mycket speciell sprucken akustisk gitarr i några få sekunder. It's my lazy day fortsätter lite samma stil med röstarrangemangen. En fin sekvens i mitten med fin sånginsats och bra gitarr och lite piano. Fin avslutning där Benton och en i kören håller en lång stämningsfull baston.

Child of the engineer en längtande långsam låt med ljus kvinnokör som bara trallar. Påminner lite om Three bells med en kyrkklocka som hörs ett par gånger. Fin men väldigt lågmäld akustisk gitarr.

Avslutar skivan gör låten Four thousand years ago. Ganska speciellt ackompanjemang med ljud som är svåra att fastställa vad det kan vara och ganska tydliga trummor. Benton sjunger uttrycksfullt.

Sammantaget en mycket bra blues och popplatta från tidigt 60-tal med kul korta kärnfulla låtar och spännande arrangemang på både musik och sång. Brook Bentons fina musik förtjänar ett lyftas fram betydligt mer.

Mer vackert än skrämmande

Författaren Howard Phillips Lovecraft skrev flera noveller och andra berättelser med ett säreget science fiction tema. Mycket uråldriga rymdvarelser som byter plats med mänskliga medvetanden. Lovecraft levde mellan 1890 och 1937 och var verksam som författare från 1910-talet fram till sin död. Han är något av en kultförfattare och ses som en av upphovsmännen till skräcklitteraturen, mycket mer känd nu än i sin samtid. Bandet som jag tänkte skriva om idag tog sitt namn efter denne författare och kallade sig HP Lovecraft. Gruppen bildades i Chicago 1967. Skivan HP Lovecraft II, som var deras andra skiva, släpptes 1968 på märket Philips. Någon mer skiva blev det tråkigt nog inte, men delar av gruppen gav ut en skiva under namnet Lovecraft 1971.

HP Lovecraft bestod av George Edwards på gitarr, bas och sång, David Michaels på piano och stark operaliknande sång, Tony Cavallari på gitarr, Michael Tegza på trummor och Jeff Boyan på bas och sång. Edwards och Michaels sjöng det mesta och deras olika röster matchar varann väldigt bra och är en stor del av behållningen med skivan. Det är mycket genuin psykedelisk musik över skivan. Producent var George Badonsky.

De två första låtarna är skriva av Terry Callier som också har spelat in dem i egna versioner. Först ut är Spin, spin, spin som har en drömsk stämning med nästan lite jazzinfluerat piano och bra akustisk gitarr. De sjunger väldigt bra och i lätt kaotiska arrangemang med distinkta röster. Gitarrspelet är hypnotiskt samtidigt som det är varierat. Lite stråkinstrument smyger in i slutet på ett effektfullt sätt.

It's about time inleder med lite call and answer mellan de två mycket olika rösterna. Sedan börjar ett enträget piano som sedan tystnar till förmån för ett mystiskt men bra ljudkollage med olika ljud. Plötsligt stadgar en lågmäld orgel upp det hela och speciella trumslingor växer i intensitet och styrka omväxlande med ett ensligt piano ovanpå de märkliga orgeltonerna. Lika plötsligt tystnar alltihop och ett underbart flyhänt stråkparti tar vid. Sedan är vi tillbaka i stark sång med nästan operastyrka och lite grym elgitarr. De distade och sönderbrutna ljuden i slutet är magnifika.

Blue jack of diamonds börjar med mystiska taktfasta ljud men tar en annan vändningen med stillsam folkrockaktig sång. Ett vandrande ackompanjemang med mjuka trummor och flyhänt akustisk gitarr med knäppande baston som är extra härlig. Ett instrumentalt avsnitt i mitten har lite väl avvägt träblås.

Sist ut på sidan kommer en lite längre låt Electrallentando. Den startar mystiskt med klockspel och andra mystiska ljud. Det blir lite drömsk lätt förvrängd sång en bit in. Flödar långsamt och byter skepnad emellanåt med en bra bastrumma ibland. Den mest psykedeliska låten bland väldigt psykedeliska låtar. Kan nog påminna lite om vissa låtar på Grateful Deads skiva Aoxamoxa.

Andra sidan inleder med At the mountain of madness. Skrämmande inledning med grym orgel. Fortsätter med en fantastisk ljudbild bestående av trummor och speciella gitarrljud och distade stråkinstrumentljud som studsar. Sången är arrangerad på ett underbart kaotiskt och svävande sätt. En i sanning drömlik och euforisk atmosfär. Slutar överaskande med ett skratt. Låtens text är inspirerad av en Lovecraft-novell med samma namn.

Mobius trip har ett mer stillsamt ljud med akustisk gitarr men mycket speciell drömlik sång med enormt mycket eko. Är låttiteln möjligen inspirerad av den matematiska men även fysiska konstruktionen Möbiusband?

High flying bird en klassisk låt skriven av Wheeler, gjord i många versioner. HP Lovecraft gör en mycket bra version med starka trummor och effektfull sång med makalös huvudsångare sångare och kör i andra högtalaren. Mycket bra akustiskt gitarrparti där gitarren spelas nästan som en mandolin. Framförs med grymt mycket känsla.

Skivans kortaste låt Nothing's boy, inte ens en minut lång. Skriven av Ken Nordine. Förvrängda röster som deklamerar på ett skrämmande sätt. Spännande på sitt sätt.

Keeper of the keys inleder med galopperande trummor bakom en stark nästan operaliknande röst som sjunger fantastiskt bra och engegerande. Sedan klipper en perfekt avvägd fiol och kanske något mer stråkinstrument i. Smattrande trummor omväxlande i bakgrunden och förgrunden ger låten en häftig dynamisk känsla. Påminner faktiskt lite grann om Dust med låten på skivan Hard attack. Sångaren sjunger helt fantastisk. Många moment i låten ger en öppen känsla av att man svävar. Skivans bästa låt. Skriven av Brewer och Shipleys och finns med på deras första skiva.

Mer psykedelisk än så här kan nog knappt en skiva bli. Den är otroligt genuin och galen på ett bra sätt. Melodierna flödar fram och det är gott om improvisationer och det är fantastiskt dynamiskt. Sångarna är otroligt bra och har så speciella men ändå så bra röster. Den instrumentella ljudbilden är även den fantastisk med klockrena trummor, fioler, gitarrer och även orgel som låter helt otroligt bra. Skivan har ett varmt ljud. Det finns inte superlativ nog för att beskriva den här skivan.

Atmosfäriskt

Nu ska jag försöka skriva lite om en platta med atmosfärisk rock. Inte olik Qucksilver Messenger Services två första album med två huvudgitarrister. Bandet som spelade in skivan hette Tripsichord och de gav ut sin enda och självbetitlade skiva 1971 på märket Janus. De hade spelat in mycket av materialet tidigare på ett bolag som hette San Francisco Sound. Producent och manager för gruppen var Matthew Katz. Precis som så många andra bra band kom de ifrån San Francisco men deras skiva kom jämförelsevis sent.

Tripsichord bestod av Randy Gordon på trummor och sång, Frank Straight på gitarr och sång, Dave Zandonatti på bas och sång samt Bill Carr på gitarr och sång. Dessutom måste det ha varit med en kvinna på sång i gruppen men jag har inte kunnat hitta någon uppgift om vem det kan ha varit. Zandonatti och Carr skrev samtliga låtar. Det enda kvinnliga namn som jag kan hitta på skivomslaget är Dorothy Schwartz som nämns som koordinator för albumet. En kvinna med samma namn var med i popgruppen The Chordettes i slutet på 50- början på 60-talet. Kan det vara hon som sjunger?

Måste nämna det fantastiska omslaget också. En teckning som hämtad ur John Bauers Bland tomtar och troll. Jag läste i tidningen Shindig att mycket av den psykedeliska konsten som förknippas med San Francisco, härstammade från den viktorianska tiden. Det var speciellt gruppen The Charlatans intresse för den tidens konst och formspråk som väckte detta intresse. John Bauer var väl egentligen verksam efter den viktorianska tiden. En initial finns på omslaget som tycks vara "HJ". Vem det nu kan vara?

Skivan inleder med låten On the last ride. Långsamt flödande med bra sånginsats. Varierat gitarrspel från vinande till dallrande toner. Mot slutet vräker de på perfekt avslappnad lite galen gitarr som låter helt enormt bra.

Andra låten heter We have passed away en mycket vacker låt som har lite countryrock över sig. Det känns som man faller fritt på en underbart sätt när man lyssnar på den. Fantastisk elgitarr som stundtals spelas som en mandolin. Även en del akustisk gitarr som hörs kristallklart.

Black door har bringar en lite mörkare stämning. Mycket bra sånginsats och melodi. Melodin flödar behagligt och varierat och gitarrens virtuosa och till synes lössläppta toner blir perfekta. Även några pianotoner hörs här och där.

The new world en tung låt med mycket bas och trummor. Får en drömlik effekt med ett nästan obemärkt byte av sångare först en man och sedan en kvinna. Anslaget i låten förändras också från tungt gungande till snabbt och virtuost men ändå tungt i ett långt improviserat solo. Sedan sjunger den kvinnliga rösten igen ovanpå rasande distade gitarrer. Varpå det mer gungande kompet tar vid och de sjunger en duett.

Sista låten på första sidan Son of the morning sjungs återigen av en kvinna. Låten är vacker med vackert knäppande gitarr och piano med fina eftertänksamma trummor. Melodin lyfter och man svävar fram. Sen byter låten helt skepnad på ett snyggt sätt och förvandlas till jazz i grunden men med grymma varierade och tempermentsfyllda gitarrsolon i ett långt improviserat mellanspel. Sen glider den lika vackert tillbaka i urspunget som är mer folkrocksinfluerat.

Sida två inleder med Short order steward med en annan manlig sångare men med kvinnlig kör i svängande samspel. Mycket bra sånginsats, annorlunda och mycket soul i rösten. Lite orgel precis i inledningen. Mycket varierat gitarrspel där tonerna ibland vräker på så att de nästan snubblar på varann. Det viner och låter distat ibland. Alldeles underbart. Dessutom grym bas i bra samspel med gitarren. Lite blues eller sydstatsrock över den här låten.

The narrow gate inleder eftertänksamt med akustiskt sound och mjuka trummor. Sånginsatsen är underbart bra. Lite duett mellan mannen och kvinnan från sista låten på första sidan. De sjunger i bra arrangemang där de ibland låter samspelta och ibland som två distinkta röster. Fullständigt underbart. Låten har en lite spansk känsla med kastanjetter i slutet.

Fly baby har återigen en lite mörkare och drömsk stämning över sig. Den lyckas på något sätt kombinera det mörka och lite drömska med något lätt och lyriskt som tittar fram då och så. Jag tror att sången är en duett eller i alla fall förstärks mannans röst med en kvinnoröst i vissa passager. I ett långt improviserat mellanspel bjuds vi på bra gitarr som briljerar över bra trummor och stundtals superb bas. Det låter som både akustisk och elgitarr spelas samtidigt och det är mycket virtuost och samtidigt återhållsamt.

Avslutar skivan gör låten Everlasting joy. En glad och vacker låt, precis som titeln antyder. Snabb gitarr och vacker sånginsats till en fantastisk flödande melodi med oväntad knorr. I den underbara stämsångsavslutningen med den manliga sångaren i förgrunden och den kvinnliga något svagare i bakgrunden låter den inte helt olik Simon and Garfunkels Cecilia. Mycket bra och fjäderlätt gitarr.

Ett helt underbart album, både i enskilda detaljer och sett som en helhet. De kombinerar vackra harmonier med bländande gitarrspel på ett självklart och tillbakalutat sätt. Deras musik rör sig fritt och otvunget lätt mellan folkrock, blues, countryrock och hårdrock, mellan försiktiga och lyriska klanger till dystra och mörka toner. Fantastiska melodier som spelas väldigt varierat med kristallklart ljud. Sluter man ögonen så svävar man framburen av underbara toner. Kan varmt rekommenderas.

Tämligen anonym pop

Vissa grupper som tycks ha haft stor berömmelse i sin samtid och även omskrivs som fantastiska idag lever verkligen inte upp till sitt rykte. Buffalo Springfields anonyma pop från andra hälften av 60-talet är ett sådant exempel. De gav endast ut tre skivor och den jag ska skriva om här är en samlingsplatta som heter Retrospective utgiven av Atco 1969. Första skivan kom 1966 och redan när den här skivan kom så var gruppen upplöst. Egentligen vill jag inte skriva om samlingsplattor men jag kommer definitivt inte att leta efter de riktiga skivorna efter att ha hört den här.

Sin berömmelse har Buffalo Springfield troligen ifrån att den inkluderar Neil Young och Stephen Stills som båda nådde stora framgångar senare framförallt i Crosby, Stills Nash and Young. Förutom dessa två var även Richie Furay, Bruce Palmer och Dewey Martin med i gruppen.

Det är nog ganska troligt att Buffalo Springfield banade väg för countryrocken men de gör det inte bra. Grateful Dead, The Band och Clear Light för att nämna några exempel gör det så mycket bättre. Det tycks vara en allmän uppfattning att de även betydde mycket för folkrocken men det tåget hade försvunnit bortom horisonten långt tidigare med band som Simon and Garfunkel och Peter, Paul and Mary för att inte tala om Bob Dylan. En grupp som Eagles kan de nog jämföras med i vissa låtar.

For what it's worth inleder med bekanta ljusa gitarrtoner. Har en Beatles-influerad uppbyggnad med en vacker melodi som bryts totalt emellanåt och egentligen upphör totalt. I vissa partier tror man att man lyssnar på t ex Stop in the name of love. Har några intressanta hetsiga gitarrtoner mot slutet.

Mr. Soul är en Neil Young låt. Har ganska drivande tempo men egentligen ingen melodi. Lägger in lite bra och varierad gitarr i ett mellanparti som visserligen är bra men inte känns som det tillhör låten.

Sit down, I think I love you här i originalversion. Det var Stephen Stills som skrivit den. Lyssna på Growing Concerns coverversion istället, den är otroligt bra. Här slänger man också in en del väldigt högvolym mixad gitarr som känns lika malplacerad i förhållande till det mesiga ljudet när Stills sjunger.

Kind woman låter väldigt lik Grateful Deads Brokedown palace. Den här låten är naturligtvis tidigare. Den här skrevs av Richie Furay. Bra piano med lite pedal steel-gitarr och eftertänksamt sjungen. Bästa låten på skivan. Den är trogen sin stil rakt igenom.

Bluebird väldigt beatelsinfluerad låt skriven av Stephen Stills. Återigen skum och förvirrande kombination av pop och stundtals bra gitarr, både akustisk och elgitarr. Avslutas med ett totalt fristående och orelaterat parti med bluegrassgitarr. En Young låt On the way home avslutar sida ett. En en ganska bra välarrangerad låt, med fioler och kör.

Andra sidan inleder med Neil Young kompositionen Nowadays Clancy can't even sing en något överjäst vaggande sång. Men den är hyfsat stilren åtminstone. Lite försök till stämmor men faller inte väl ut. Neil Youngs Broken arrow verkar vara en liveversion med en massa hysterisk publik i inledning. Stundtals olidlig brist på melodi men sen blixtrar det till i en skevens med underbart fin melodi som för mig att tänka på Buckwheat Honeys Purple ribbons. Sen tystnar låten och något som liknar ett positiv tar vid, inte lyckat. Den fina sekvensen återvänder sen bryts melodin igen på typiskt Beatles-manér.

Rock and roll woman har en hel del Crosby, Stills and Nash över sig. Men det här med stämmor har gjorts så mycket bättre av andra grupper. Har ett bra gitarrparti i mitten. I am a child inleder med lite munspel och fortsätter i en ganska mjuk berättande countryrockstil. Go and say goodbye är en Stills låt. En Beatles-influerad poplåt. Har ett bra mellanspel med blandat akustisk och elektrisk gitarr vilket räddar låten. Expecting to fly avslutar skivan. Inledning är lite kvasiklassisk. Försöker skapa en drömsk stämning men det är egentligen bara brist på melodi. Trots mycket orkestrering så bär knappt låten.

Sammanfattningsvis så gillar jag inte skivan. Några bra moment men inte tillräckligt. Skivan är extremt splittrad på åtminstone två sätt. För det första vill man spela pop eller rock? Många av låtarna framförs på ett popsätt men har även en tuffare tendenser i mellanspelen. För det andra så är låtmaterialet splittrat det låter som flera helt olika grupper egentligen. Varför inte utnyttja instrumenten och rösterna på ett dynamiskt sätt? Sen gillar jag inte flera låtarna eftersom de har brutna melodier och framförandet kan kännas lite förmätet emellanåt. Ofta är dessutom melodierna så otydliga att de inte hörs alls.