måndag 28 augusti 2023

Skivmässan i Hova

Nu har tidningen Rock n roll magasin tyvärr lagts ner. Det var en väldigt tråkig nyhet. I den tidningen läste jag mycket om musik och skivsamlande som jag inte visste tidigare. De hade artiklar om t ex skivmässan i Hova som jag vid det tillfället inte hade en aning om. De hade även en mycket bra guide om vilka skivaffärer som fanns i Stockholm som jag hade mycket nytta och nöje av när jag planerade en hel skivresa dit i början av mitt skivsamlande.

I somras den 17 juni åkte jag och familjen på vår första resa utmed vägar fulla av cyklister på tur runt Vättern till skivmässan i Hova i Västergötland. Vi var i dessa trakter redan för tre år sedan men då på jakt efter gånggrifter, domarringar, runstenar, kyrkor, slott och klosterruiner runt om i Västergötland men framförallt runt Lidköping och södra Västergötland. Turen kombinerades ändå med ett besök till Ramundeboda klosterruin i Närke. Tyvärr missade vi kyrkan i Hova och minnesstenen över slaget vid Hova 1275. Det får bli nästa år.

Själva skivmässan var i en skolbyggnad men många säljare stod även utomhus. En av skivorna jag hittade var gruppen Granicus självbetitlade album från 1973 på RCA. Gruppens enda skiva. Vild hårdrock med mycket variation speciellt med bas och gitarr. Mer åt metalhållet än åt det mer klassiska hårdrockshållet. Det som ligger skivan i fatet litegrann är den på flera ställen skrikiga och överdrivna sången. Men det är ändå en riktigt bra skiva. Mina favoritlåtar är Twilight, Prayer och Nightmare. De påminner i vissa stunder om sina delstatskamrater Morley Grey också från Ohio.

Granicus bestod av Wayne Anderson på gitarr, Joe Battaglia på trummor, Dale Bedford på bas, Woody Leffel på sång och akustisk gitarr samt Al Pinell på gitarr.

You're in America sätter tonen på direkten med tempovariationer och hårda snabba riff. De lyckas bibehålla trycket genom olika växlingar i ljudbilden.

Bad talk har ett ursinnigt tempo på sång och grundkomp med en gitarr river av spännande improvisationer i ett parti och annars ett tungt basgung.

Twilight är som gryningsljuset med en mild ljudbild med akustisk gitarr och en vacker melodi. Ett hummande ljud i bakgrunden ger ännu mer atmosfär jag vet inte om det är en kör eller orgel eller liknande instrument.

Prayer en lång låt där de slår på stort med en kombination av fiol, bas och gitarr samt sång. Växlar flera gånger i temperament och ljudbild med mycket känsla och ständigt flödande melodiskt. Från sprött och vackert till snabbt och stenhårt. Avslutningen på låten kokar upp en grym rytm med ordentligt tryck.

Andra sidan inleder med Cleveland, Ohio har en smygande inledning med trummor och bas sedan kommer sång och gitarr som svarar med tung bas däremellan. Rytmiskt och medryckande.

Nightmare har en vacker inledning med akustisk gitarr och en gitarr som växer in. Sen stillar det sig och därpå följer ett parti med fantastiskt flödande lyriskt och dynamiskt gitarrspel som inte står Morley Grey långt efter. Klangfullt och mångsidigt.

When you're moving har ett speciellt gitarrljud med dallrande övertoner som ger stressande känsla i låten som är stenhård ett rytmiskt riff som växlar struktur en bit in i låten.

Skivan avslutas med låten Paradise. Har en ödesmättad och tung stil som växlar efterhand till en mer energisk stil. I slutet lugnar de ner tempot och det kommer en nästan jazzig bas och bra gitarr i bakgrunden.

fredag 25 augusti 2023

Robbie Robertson

Jag läste att Robbie Robertson tråkigt nog gått bort den 9 augusti 2023. Han skapade riktigt bra musik i The Band speciellt de två första albumen och även tidigare med the basement tapes och i gruppen Levon and the hawks. Intressant att läsa i Svenska dagbladets artikel var att han skapat musiken till filmen Shrek det visste jag inte och även till Netflix-filmen The Irishman. Mina favoritlåtar från hans penna är The Weight och Up on Cripple Creek.

Jag har redan skrivit om hans första soloalbum från 1987 här på bloggen nu tänkte jag skriva om hans andra alster Storyville också det utgivet på Geffen 1991. Det har ett slags New Orleans tema vilket hörs i några av låtarna som t ex Shake this town eller Night parade två av de bättre låtarna på skivan. Som helhet är skivan lättglömd både under och efter att den spelas.

Night parade inleder med ett gott tempo och tät atmosfär med en del gitarr och körande. Den drivna melodin påminner litegrann om The shape I'm in.

Hold back the dawn har en väldigt mjuk böljande framtoning med en ljudmatta av långa silkeslena toner och en ganska viskade röst.

Go back to your woods är en funkig låt med mycket blås och kör men även bra gitarr på sina ställen.

Soap box preacher är lite lugnare och mjukare igen med en fin melodi. Robbie sjunger bra. En del trevliga bongotrummor och återhållsamt blås. Ett avsnitt med bra gitarrspel också.

Day of reckoning (burnin for you) är en ganska mörk och dyster låt. Talade partier både i början och slutet.

Andra sidan inleder med What about now är en väldigt mjuk låt med trevligt sångarrangemang och följsam gitarr.

Shake this town har ett lite större driv med en del gitarr och blås som svarar sångaren i refrängen. Avslutas med några toner New Orleans tradjazz.

Breakin the rules en lugn låt med ganska avskalat komp bestående av mjuka trummor och lite gitarr.

Resurrection här försöker de sig på en märklig rytm i ett mellanspel och har en lugn låt däremellan. Ett avsnitt med trumpet har fin intensitet.

Skivan avslutas med den sparsmakade och lugna låten Sign of the rainbow. Samma långsamt svävande synth eller orgelljud som i flera av låtarna.

torsdag 17 augusti 2023

Mystisk jazz

Affinity var en grupp som bestod av Linda Hoyle på sång, Lynton Naiff på orgel, Mike Jopp på gitarr, Mo Foster på bas och Grant Serpell på trummor. De gav ut sitt enda och självbetitlade album på Vertigo 1970. Mitt exemplar är den tyska utgåvan. John Paul Jones från Led Zeppelin nämns på skivomslaget eftersom han har arrangerat bas och stråkar på två av låtarna.

Av någon anledning betingar skivan höga priser men jag är måttligt imponerad. Visst finns det spännande saker här men inget som sticker ut tillräckligt. I huvudsak ganska intetsägande jazz med undantagen New flight, I wonder if I care as much, Three sisters och All along the watchtower. Men som sagt bättre att hålla sig till mer prisvärda alternativ som t ex Brian Auger för orgeln. Skivomslaget har samma märkligt ensliga och drömska stil som Black Sabbaths debutalbum.

I am and so are you har ett brett jazzigt trumpetanslag med euforiska toner och en bra sånginsats. En del intressant gitarr kan höras bakom trumpeterna också.

New flight inleder stillsamt lite som en Linda Perhacs låt men den tar sig och blir stundtals påträngande i sin intensitet. En del jazzigt orgeljammande alá Brian Auger. Sen ett stillsamt parti med sång igen. Mot slutet ett lågmält men hårt gitarrspel med rytm och sologitarr i varsin högtalare.

I wonder if I care as much är stämningsfull med ett gitarrljud som påminner om en synth och målar upp ett ödsligt ljudlandskap. Bra frånkopplad sånginsats.

Mr. Joy är en vriden och mystisk melodi i en vräkig jazzig sångstil.

Andra sidan inleder med Three sisters. Ett medryckande riff som byggs upp av trumpeter med bra sånginsats. Sedan kommer ett avsnitt med mer improviserat gitarrspel som ges ett bra driv, det rundas av med ett ganska mäktigt trumpetspel.

Cocoanut grove är en väldigt lugn jazzig låt.

Bob Dylans All along the watchtower avslutar skivan. Har en säregen frasering i sången. Kompet är bra med en del svävande svampig gitarr och flinkt improviserat orgelspel. Avslutningen låter nästan sakral i sin mäktighet.

fredag 11 augusti 2023

Live som i studion

Cheaper thrills leker med orden i titeln på Big brother and the holding companys andra album Cheap thrills men det gavs ut 15 år senare 1983. På franska bolaget Fan club. Det innehåller en liveinspelning från 1966 den 28 juli i San Francisco. De har sin ganska lössläppta stil med mycket känsla i både sång och instrument som gör deras musik så fantastisk. Här anar jag en starkare bluesnärvaro än på deras egentliga album som debuten från 1967. Men jag slås också av hur lika de låter live som de gjorde i studion. Mina favoritlåtar på skivan är Moanin' at midnight och Hey baby.

Skivan finns olika versioner mitt exemplar som jag skriver om här är det franska originalet. Där Gutra's garden och Coo coo inte finns med, som de gör på Edsel-utgåvan från 1984.

Inleder med högt tempo och mycket sväng i frejdiga Come on baby let the good times roll. En del fint gitarrspel och stark sånginsats från Janis med instick från resten av gruppen.

I know you rider har mycket dynamik och en intensiv sånginsats med ett bra flyt och känsla. Bra gitarrspel. Avslutningen kokar upp en intensiv urladdning.

Moanin' at midnight här klipper de till med en rockig blueslåt signerad Howlin' Wolf. Där Peter Albin sjunger första versen och sedan sjunger Janis och därefter sjunger Peter igen. En del snyggt banjoinspirerat gitarrspel och även väldigt bra samspel med bas och trummor i ett vilt riff. Sångarrangemangen känns härligt lössläppta och genuint improviserade.

Hey baby inleder med bra gitarrspel och sedan kommer Janis in på sång. Sedan kommer gitarren tillbaka och de andra fyller på med rop i refrängen. En vild rockig blues. Skriven av gruppen.

Down on me en klassiker som fanns med redan på deras debutalbum.

Andra sidan inleder med Whisperman har ett säreget driv med call and answer sång mellan Janis och Peter. Mycket bas i en medryckande bluestakt. En del flinkt gitarrspel också.

Women is losers en annan klassisker från första albumet.

Blow my mind har ett bra driv med mycket trummor och Peter och Janis på sång. Bra gitarrspel i ett mellanspel.

Ball and chain klassiskern från Cheap Thrills LPn. Här i en kortare version. Lika intensiv men ändå gles på ett självklart sätt.

Harry är en liten knaslåt med Janis, Peter och lite gitarr.