lördag 24 juni 2023

Explosivt men måttfullt

Rush är ett ganska välkänt hårdrocksband från Kanada. Deras första självbetitlade album kom 1974 på Moon records (deras eget skivbolag spännande nog) men mitt exemplar är den tyska utgåvan på Mercury. De bjuder på ganska explosiv hårdrock. Påminner om både Bang och Dust men de har ett fläskigare sound. Ska även nämna deras landsmän i hårdrocksgruppen Charlee. Sångaren Geddy Lee sjunger väldigt likt Robert Plant i Led Zeppelin i flera av låtarna.

Medlemmarna i Rush var Geddy Lee på sång och bas, Alex Lifeson på gitarr och John Rutsey på trummor. John Rutsey var bara med i gruppen på den här skivan. Vad jag förstår är senare skivor med gruppen ganska annorlunda men jag ska försöka jaga rätt på deras andra eller tredje.

Min favoritlåt från skivan är Here again som når episka domäner med luftig gitarr i bra arrangemang. Även Working man är en riktigt bra låt med bra gitarrspel och en fin tyngd.

Skivan inleder med Finding my way. Musiken tonar in snyggt och det blir fullt ös. Snabbt och varierat gitarrspel. Fläskig bas samspelar på ett bra sätt.

Need some love har ett lite luftigare sound med rejäl gitarr och dramatisk sånginsats med en del arrangemang och blixtrande trumsolon.

Take a friend tonar också in på ett spännande sätt. Har ett tungt härligt sound med lite mer sparsmakad sångstil. Har en del eko på sången ibland. Medryckande och trevligt riff.

Here again är ännu mer sparsmakad med ett bluesigt uttryck. Öppnar efterhand upp i en fantastisk tung men melodiös låt med lyriskt plågade gitarrtoner. Den tunga elgitarren får även sällskap av något som låter som en akustisk gitarr som låter fantastiskt bra.

Andra sidan öppnar med What you're doing. En taktast tungt gungande låt. En del dynamiska och snabba gitarrimprovisationer till smattrande trummor och hård bas.

In the mood har en stor dos engagerad partyrock över sig.

Before and after lugnar ner tempot en aning. Blir mer intensiv en bit in i låten när de börjar sjunga. Växlar tempo och temperament på ett ganska dynamiskt sätt.

Working man har en självklar tyngd i framförandet. En del snygga växlingar i hur grundgunget låter och en bra sånginsats. Hårt men ändå öppet gitarrspel. Fina improvisationer en bit in i låten med medryckande variationer i tempo och uttryck.

fredag 9 juni 2023

Tisslande och tasslande

Frank Zappa har en väldigt ojämn utgivning en del är fantastiskt bra och annat är rent skräp och en del hamnar mitt emellan. Joe's garage act 1 är ett exempel med lite av både det goda och det onda. Texterna är vad jag förstår ganska provokativa men jag antar att de är ironiskt menade och att de ska driva med något. Skivan gavs ut 1979 på CBS i Europa men originalet i USA på Zappa records. Texterna finns tryckta på innerpåsen.

Låten Joe's garage är det bästa skivan kan erbjuda. Ett par låtar är konstiga och ett par är lovande men förstörs i olika grad av konstigt viskande eller annat nonsens.

The central scrutinizer är en märklig lite elektronisk låt med viskande sång. Kanske är det jazz.

Joe's garage är en riktigt bra låt med normal sång och lite cool rock n roll i stilen. Melodiöst och ett öppet soligt ljudlandskap. Även lite stämsång och körande som ger trevliga Ruben and the jets vibbar.

Catholic girls är tyvärr en gnällig skämtlåt.

Crew slut har ett riktigt bra driv med en viss antydan till blues. Flinkt och virtuost gitarrspel. En del improviserat munspel i snabbt tempo och med en speciell ton. Innehåller någon slags märklig intervju.

Andra sidan inleder med Wet t-shirt nite med en konstig viskande inledning och ett ganska märkligt komp med synth och någon slags träbaserat slagverk. Väldigt jazzigt. En märklig intervju avslutar låten.

Toad-o line är en instrumentallåt med riktigt bra improviserat dynamiskt gitarrspel. Har ett viskparti i sig också tyvärr.

Why does it hurt when I pee framförs med en lite tillgjord röst på sången men melodin är riktigt bra.

Lucille has messed up my mind är en lång avslappnat cool låt med glest jazzigt komp och lite soulig sånginsats. Även här ett viskparti.