fredag 31 december 2021

Melankolisk ljudmatta

Nytt år i antågande så varför inte skriva om lite nyare musik. Duon First Aid Kit med sin tredje skiva Stay gold från 2014 på Columbia närmare bestämt. First Aid Kit består av systrarna Klara och Johanna Söderberg. De har skrivit all text och musik på skivan.

Omslaget är fantastiskt med en cool 70-talsstil som påminner litegrann om duon Heaven and Earth. På innerpåsen finns alla texter och även alla medverkande musiker och vilka instrument som spelas.

Musiken är ganska modernt producerat och de utnyttjar inte sina röster i olika arrangemang särskilt mycket. Jag vet inte riktigt vilka de kan liknas vid. Deras skiva har inga dåliga låtar direkt och åtminstone Fleeting one och Heaven knows är bra.

My silver lining har ett brett anslag med stråkar och en böljande melodi. Master pretender har tydliga ganska mjuka trummor och varierade instrument. Lite countryinfluens med pedal steel gitarr. Men även lite klarinett. Stay gold har en ganska nedtonad och melankolisk melodi med ganska vackra stråkar. Cedar lane har en lite svalare mer genuin framtoning med en avskalad ljudbild och sakta böljande countrytoner. Shattered and hollow är mer anonym pop men med en snygg medryckande avslutning.

B-sidan inleder böljande med The bell. Fin flöjt. Waitress song har ett bra akustiskt gitarrspel i början som kanske har lite med folkrock att göra men sen kommer den anonyma ljudmattan in igen.

Fleeting one inleder också med vackert akustiskt gitarrspel och den har överlag ett mer avskalat uttryck. Det ger den mer liv och melodi. Heaven knows har ett väldigt tryck med gitarren men produktionen gör att de tappar countryfeelingen och variationen. Här försöker de litegrann med röstarrangemang.

A long time ago avslutar skivan väldigt stillsamt med en pianolåt.

onsdag 29 december 2021

Skrämmande men intressant

Raw power är ett album med skrämmande men ändå ganska intressant musik. Det spelades in av Iggy and the Stooges och gavs ut av Columbia 1973. Mitt exemplar är den brittiska utgåvan på CBS.

Musiken är snabb, vild, hård och ofta skrämmande. Energinivån är hög och det kommer en del bra gitarr emellanåt. De påminner en del om The Sonics eller kanske i sina mest melodiska ögonblick om Velvet Underground men betydligt skramligare.

Search and destroy har en ojämn och vild framtoning. Ljudnivån pendlar, sången är väldigt aggressiv och gitarrspelet hårt och snabbt.

Gimme danger har en annan stil med en rå sång och en stillsam men tung akustik gitarr som komp. Det kommer lite distad gitarr senare i låten. Den byggs upp på ett farligt sätt. Mot slutet tappar den lite fart och riktning och irrar sig iväg i tonernas värld.

Your pretty face is going to hell (originally titled "Hard to beat") rusande takt och en agressiv distad röst. Ganska flyhänt gitarr en bit in i låten.

Penetration har en lågmält kraftfull inledning med tung gitarr. Sedan kommer sången som låter väldigt otäck och hotfull.

Andra sidan inleder med pianospel, hård gitarr och vild sång i titellåten Raw power. Outtröttligt tempo.

I need somebody har en touch av skruvad blues över sig. Hård vinande och ångestladdad gitarr och även en del munspel och med en galen sånginsats.

Shake appeal är en speedad och ganska avskalad rocklåt.

Death trip är väldigt skramlig och skränig med snabb rå gitarr och sång.

lördag 25 december 2021

Julgransrock

Igår var det julafton och naturligtvis ska man lyssna på lite julmusik i dessa tider. Bland mycket annat blev det även Brenda Lee som med sin klassiker Rockin' around the christmas tree inleder svängigt ett julalbum med titeln Merry christmas. Det gavs ut 1964 på Decca.

Mestadels är det poplåtar men det mesta är riktigt bra och trevligt i juletid. Jag har tidigare skrivit om ett album med Brenda Lee på bloggen här.

Skivan inleder med den bästa låten Rockin' around the christmas tree. Fantastisk melodi med bra tryck i ett saxofonsolo och riktigt bra klipp i Brendas sång.

This time of the year har en mer sentimental känsla men Brenda sjunger bra speciellt i call and answer med kören.

Jingle bell rock inleder med de kända tonerna från Bjällerklang men sedan blir det bra rock n roll av det lite lugnare slaget. Brenda sjunger med mycket känsla och inlevelse.

Strawberry snow är återigen en mycket lugn sentimental låt. Santa Claus is Comin' to town är den klassiska låten i en riktigt bra version med bra klipp i sången och bra arrangemang. Silver bells finns även med på Elvis Presleys julalbum och är där en av mina favoritlåtar. Brenda sjunger den också bra.

Andra sidan inleder med låten Winter wonderland i en svängig version. Sorgliga låten Blue christmas tar vid. Brenda sjunger med mycket känsla. A marshmallow world en liten poplåt. Med något som nästan låter som en cembalo.

Christmas will be just another lonely day har lite mer känsla och mer tryck. Bra trummor och bra körarrangemang som förstärker Brendas inlevelsefulla sånginsats.

Frosty the snowman är en liten berättande poplåt.

The angel and the little blue bell har en härlig medryckande melodi och vacker sånginsats.

tisdag 21 december 2021

Märkligt

Spirit är en spännande grupp men deras musik kan också vara ganska svår ibland med inslag av jazz och väldigt brokiga ljudbilder och stilblandningar. Vissa låtar är fantastiskt bra som t ex Fresh garbage, Mechanical world eller Gramophone man.

Jag har tidigare skrivit om deras fjärde album, nu blir det en text om deras första album. Det var självbetitlat och gavs ut på Ode 1968 men mitt exemplar är italienskt och utgivet på CBS samma år.

Omslaget är ganska roligt med en kombinationsbild på alla medlemmarna men bara en femtedel av bilden var. Ett trick som långt senare gjordes på ett digitalt sätt (en viktad summa av bilder på författarnas ansikten) till den berömda men likväl förfärligt klantiga boken Structure and interpretation of computer programs.

Skivan öppnar med låten Fresh garbage har en taktfast och märklig melodi. En del lättsamt jazzigt piano efter en stund. Efter ett tag kommer de tillbaka till grundmelodin med stark rytm och mycket eko på sången.

Uncle Jack har ett mer 60-talsinfluerat pop-sound. De får in en sekvens med grymt gitarrspel. Trummorna är ganska prominenta.

Mechanical world har en maskinell lite skrämmande takt som byggs upp av stötvisa trumpettoner men de lyckas snirkla sig runt den och skapa musik med en särgen melodi och bra gitarr, trummor samt sånginsats. Mot slutet är det till och med lite stråkar som hörs.

Taurus har fina stråkarrangemang. En väldigt långsam melodi. På ett ställe så är det lite skör akustisk gitarr som är bra. En instrumentell låt.

Girl in your eye har mycket sitar och en 60-talspop stil i melodin. En del surrande gitarr i samspel med piano också.

Straight arrow har en melodi i gränsen mellan pop och psykedelisk musik. I vissa sekvenser så kommer det en del bra toner på gitarren.

Andra sidan inleder med Topanga windows fortsätter i en orkestral pop-stil med vissa psykedeliska inslag.

Gramophone man snyggt bluesigt gitarrsolo i samklang med piano i mitten av låten. Bra melodi.

Water woman har en märklig repetetiv melodi. Nästan brittisk folksång i stilen.

The great canyon fire in general fortsätter i stilen av märklig melodi och repetetiva inslag.

Elijah är en 10 minuter lång låt med märkliga gitarrtoner som ibland låter nästan elektroniska. Mycket piano också i en dissonant konststil. Ett långt intensivt men inte så intressant trumsolo hinner de också med.

söndag 12 december 2021

En spelglad Dylan

Ett ord som beskriver Bob Dylans skiva New morning är spelglatt. Det är fantastiska melodier som bara väller fram och varje låt är fylld till brädden av instrument som alla skapar en lössläppt medryckande helhet. Väldigt genuint och äkta.

Skivan som är den elfte med Bob Dylan kom 1970 på Columbia. Jag skulle nog säga att den är en av de bästa skivorna med Bob Dylan. Al Kooper är med på orgel och likaså den fantastiska låten The man in me. Men samtliga låtar är väldigt bra och skivan bildar en genuin och anspråkslös helhet. Jag håller inte med Discogs att det är ett countryrockalbum utan mer blues och vanlig rock uppblandat med lite folkrock.

Skivan inleder med positiva och sprudlande If not for you. Ljusa orgeltoner och fint munspel i en driven melodi. Bob sjunger med mycket känsla.

Day of the locust har mer förundran över sig. Många fina lekfulla toner på orgel, gitarr, piano och bas.

Time passes slowly har en lite tyngre men coolt bluesig ton över sig.

Went to see the gypsy har mycket taktfast orgel över sig. Bra gitarrspel som svänger fint.

Winterlude är en liten knasig vals som framförs lika dansant som berättande.

If dogs run free drar lite åt barjazz hållet på ett coolt sätt med flyhänt piano och ganska släpig sång och Maertha Stewart körsång ger extra känsla.

Andra sidan inleder med titellåten New morning. Den har en härlig energi.

Sign on the window är ganska avskalad men har snygga instick med kör. Väldigt soulfullt framförande.

One more weekend är blixtrande och upplyftande blueslåt. Riktigt bra gitarr och piano. Genuin spelglädje.

The man in me är en fantastiskt medryckande låt. Härlig melodi, underbar sånginsats och riktigt bra gitarr och orgel.

Three angels har nästan en begravningsstämning över sig. Tungt och värdigt.

Father of night har en säregen stil med cyklisk upprepning av toner och en mystisk kör. Lite folksångsaktigt.

tisdag 30 november 2021

Kaxigt medryckande

Sixto Rodriguez blev välkänd i Sverige med dokumentärfilmen Searching for Sugerman från 2012 av svenske regissören Malik Bendjelloul. Dokumentären kretsar egentligen kring hur populär Rodriguez var i Sydafrika och att han själv inte alls kände till det. Men han gav ut en skiva 1981 i Australien och han turnerade även där så han hade kontakt med musiken genom åren. Kollar man på Discogs så var han även populär i Rhodesia som senare blev Zimbabwe.

Här tänkte jag skriva om hans andra skiva som jag kom över på skivmässan i Linköping för tre år sedan om jag minns rätt. Det är den brittiska utgåvan från 1971 utgiven på A&M records. Tyvärr har någon tidigare ägare rivit bort utviket på omslaget men själva skivan är i utmärkt skick utan några repor.

Musiken är varierad med fantastiska arrangemang och bra känsla för ljudbild med fina kombinationer av hårdare elgitarr, akustisk gitarr och stråkar. Rodriguez röst är tydlig och har en skämtsam ton och den ligger långt fram i mixen. Lite lojt kaxig 60-tals Bob Dylan över det hela.

Climb up on my music inleder skivan med en snabb och medryckande melodi. Bra och varierade arrangemang med bra gitarrspel och ett tufft bakgrundskomp. Gillar mixen av elektriskt och akustiskt.

A most disgusting song är en skum country och blues låt med talad sång som berättar på ett medryckande vis.

I think of you har båda glittrande gitarrspel och fina stråkarrangemang i en melodiös poplåt.

Heikki's suburbia bus tour har en tyngre rockig stil med en stabil takt.

Silver words? är en stämningsfull låt med vackra arrangemang och bra sånginsats.

Andra sidan inleder med Sandrevan lullaby - lifestyles nästan ett klassiskt stycke. Lite sorgligt men vackert. Efter ett tag kommer bongotrummor och sång in och låten får en annan karaktär och ett annat tryck. En medryckande kombination av stråkar och en hårdare framtoning.

To whom it may concern är en mer berättande popmelodi.

It started out so nice fortsätter med en berättande stil med en avskalad akustisk gitarrmelodi.

Halfway up the stairs är en positiv och medryckande melodi. Har ett spännande basljud och en fin kombination av countrygitarr och stråkar.

Låten Cause avslutar skivan. Har en dyster text men snygg instrumentering med gitarr och stråkar som bygger en fin melodi.

lördag 13 november 2021

Covers med tyngd

Stack waddy var ett väldigt vilt brittiskt band som spelade in två album i början av 70-talet. Här tänkte jag skriva om det första. Det gavs ut av Dandelion records 1971. Ett blad med information om bandet följer med. Dandelion betyder förresten maskros (taraxacum vulgare) på svenska och det är en fin teckning av en maskrosblomma på etiketten.

De spelar många covers från vitt skilda artister och spelar i en vild bluesstil med mycket tyngd. Första sidan är den bästa med idel bra låtar. Min favorit är nog Bring it to Jerome.

Road runner har ett farligt sound i rock n roll stil. Ibland blixtrar det till med kraftigt distade ljud på både gitarr och bas där tonerna åker rutchkana. Sången ligger väldigt långt bak i mixen och är ganska vild.

Bring it to Jerome har en lika farlig framtoning men mer i bluesstil. Malande hårda toner som är väldigt medryckande. Bra gitarrspel och trummor briljerar i kaoset. Stannar upp med bara trummor i slutet och drar igång med fullt komp och den plågade rösten. Snyggt gjort. De båda första låtarna är Bo Diddley låtar, den första skriven av Diddley själv och den andra av hand trummis Jerome Green.

Mothballs inleder med distade gitarrtoner sedan kommer riktigt bra munspel i samspel med improviserad gitarr. En hårdrockande blueslåt. Sången kommer först en bit in i låten. En sekvens med munspel i ena högtalaren och tunga bastoner och distad gitarr i den andra. Den första av de två originallåtarna på skivan.

Captain Beefheart låten Sure 'nuff 'n' yes I do är en snabb medryckande rockig blueslåt.

Love story avslutar första sidan. Har en medryckande melodi med kraftfulla öppna toner som fyller rummet. Tydligen en Jethro Tull låt.

Andra sidan inleder med klassikern Susie Q. Mäktiga trummor och bra gitarrspel med tungt darr på tonerna.

Country line special är en snabb melodi med munspelstoner som står som spån i backen. Verkar vara en Alexis Korner låt.

Muddy Waters Rolling stone framförs i ett väldigt långsamt tungt tempo.

Mystic eyes är en Van Morrison låt som framförs med munspel och en del bra murrig och hård gitarr.

Skivan avslutas med deras egna låt Kentucky. En rock n roll låt med bra drag.

söndag 31 oktober 2021

Alla var med

David Crosby gav ut sitt första soloalbum först 1971. Det hette If I could only remember my name och gavs ut av Atlantic. Han hade inte minst varit medlem av gruppen Crosby, Stills and Nash och i The Byrds. På sin solodebut har han med sig flera medlemmar från både Jefferson Airplane och Grateful Dead samt David Freiberg från Quicksilver Messanger Service och även Joni Mitchell.

Stämsång och mycket bra gitarr i många av låtarna men även en del låtar som går ganska spårlöst förbi. Russinen i kakan på den här skivan är Music is love, Cowboy movie och What are their names.

Music is love väldigt lugn och ganska medryckande på ett lägereldsmanér. Kaotisk stämsång med massor med olika röster och mjuka bongotrummor och akustisk gitarr.

Cowboy movie har ett farligare ganska grymt sound med elgitarrer som kryddar melodin med spännande improviserade toner överallt. En lång låt som man dras med i. Nästan lite jazzigt i sina countryrock improvisationer mot slutet.

Tamalpais high (at about 3) har väldigt Crosby, Stills and Nash doftande stämmor i sången. Har också lite farlighet i sina episka ambitioner som Wooden ships.

Laughing fortsätter med de enorma stämmorna men ett mer countryrocksinfluerat sound med både akustiskt och elektriskt komplett med pedal steel gitarr.

Andra sidan inleder med What are their names byggs upp på ett snyggt sätt med gitarrer som spelar varsinn improvisation. Majestätiskt lugnt i stilen.

Traction in the rain rain har en ganska svag melodi och en lätt mystisk ljudbild med harpa.

Song with no words (tree with no leaves) en hummande låt. En snygg sekvens med piano och gitarr som samspelar på ett snyggt sätt.

Orleans verkar vara en fransk sång. Glittrande gitarrsepl men en ganska vag melodi.

Skivan avslutas med I'd swear there was somebody here. Låter som en blandning av en Taizé-mässa och rövarsången.

söndag 24 oktober 2021

Allt från blues och surf till pianocountry

En av mina favoritgitarrister är John Cippolina från Quicksilver Messenger Service.

Han medverkade även på flera andra album och här ska jag skriva om albumet Under the big top med Stu Blank utgivet 1988 på Kingspot. Det finns ytterligare två album med Stu Blank.

Stu Blank spelar mycket rock n roll, blues och country men även blandat med ett mer modernt sound. Min favoritlåt blir nog Bittersweet senorita och även avslutande On a country nite.

Cippolina medverkar endast på två låtar. På en av dem medverkar dessutom trummisen Chris Lockheed från Kak och Population 2 på.

Brand new lover har ett bra rock n roll drag med en blues feeling. Bra gitarrspel och bra trumpetstötar.

Dimples har en mer blues i sig men i en rock n roll stil. Bra avslappnad och varierad gitarr.

Demo derby inleder med ett motorljud och utvecklas till en surflåt med bra gitarrspel från John Cippolina och fina fjädrande ljud från basen.

Bittersweet senorita har en mer countryinfluerad stil med vackra pedelsteeltoner och en bra melodi. Bra lättsamt improviserat piano och även fiol. Här spelar Chris Lockheed trummor och John Cippolina gitarr.

Crosstown inleder snyggt med trumpet och piano som sprintar mot varandra. Sedan blir det en Chuck Berry influerad rock n roll låt.

Soon and very soon har en del spännande orgel i en snabb gospelstil.

Andra sidan inleder med Big blonde boogie. Som namnet antyder en rockig boogie med gott humör.

Little girl in the window har en modern bluesstil.

The letter fortsätter i en annorlunda bluesstil med snabb takt och en del piano. Bra sånginsats.

Is it true är en uppgiven pianolåt med mycket känsla.

On a country nite fortsätter med bra pianospel och fin sånginsats med mycket känsla. PIanospelet är varierat och det kommer dessutom en del fiol som förstärker låten.

lördag 23 oktober 2021

Sammelsurium

Både Rick Danko och Levon Helm medverkar på Todd Rundgrens första soloskiva. Förvisso bara på en låt men det var skäl nog att köpa skivan på en skivmässa för ett par år sedan.

Skivan gavs ut 1970 på Ampex records men mitt exemplar är utgivet av Bearsville records 1971. Samma bolag som gav ut Bobby Charles skiva från 1972 där flera The Band medlemmar också medverkade.

Jag har inte hört några andra skivor med Todd Rundgren och det är tveksamt om det blir några fler. Ett inte helt igenom lyckat sammelsurium av stilar och experiment. Ibland blir det dock bra.

Texterna och en lista på medverkande musiker för varje låt finns på skivpåsen.

Broke down and busted väldigt stökig melodi med bruten takt och svävande obehagliga ljud. Sången är energisk.

Believe in me har en mer behaglig framtoning med piano och en trevande melodi.

We got to get you a woman fortsätter i liknande stil men med en del gitarr, kör till sången och en del brutna passager.

Who's that man är överaskande nog en rusande stökig rock n roll-aktig låt i pop-tappning. Effektfulla cymbaler i ena högtalaren.

Once burned är låten med Rick Danko på bas och Levon Helm på trummor. En melodiös reflekterande låt, tyvärr med distad sång.

Devil's bite har ett brett anslag med maffig gitarr och trummor. Spännande gitarrsolo. Tyvärr distad sång återigen.

Andra sidan inleds med I'm in the clique. Ett obehagligt ljud i början. Sedan blir det märkliga blåsorkesterljud och distad sång. Kanske kan liknas vid Captain Beefheart. Dissonanta piano och basljud förekommer också. Ett udda trumsolo till avlägset vinande.

There are no words bygger vidare på avlägsna mystiska vinande ljud som efter hand låter som märkligt hummande kör.

Baby let's swing, The last thing you said och Don't tie my hands är en mer normal låt i pop-stil med piano och lite Carole King influerat i arrangemangen.

Nio minuter långa Birthday carol avslutar skivan. Har en stämningsfull inledning med cello sedan kommer en del gitarr, flöjt och orgel i flödande improvisationer. En bit in växlar det över till en pianoballad. Sedan kommer det instrumentala och flödande från tillbaka igen. Cellon tar låten och skivan i mål.

söndag 10 oktober 2021

Skapelsen

Nu tänkte jag skriva om skivan Almost grown med Garrett Lund en privatpressad skiva från 1975. Han verkar ha kämpat för en musikalisk karriär ganska länge. En av låtarna på skivan finns utgiven som singel på skivbolaget Tralfamadore records 1973 och den här skivan gavs ut av honom själv i en andra pressning 1976.

Musiken är energisk och vacker med mycket variation. Påminner litegrann om Big star med sin energi men i Garretts musik finns mer episkt gitarrspel och mer countryrockinfluenser. Det finns mer glatt humör än på andra gitarralbum men countryrocken leder kanske till American beauty med Grateful dead och speciellt sången Box of rain. Men även Bob Dylan kan nämnas.

Hela skivan är riktigt bra och en stämningshöjare en gråmulen höstdag som denna. Mina favoritlåtar från skivan är (It's all over now) Baby blue, Serene och Silver sails.

Förutom Garrett Lund själv som sjunger så medverkar Jimmy Jerviss gitarr, David Lauser trummor, Angie Gudino piano, Bill Overturf akustisk gitarr, Marion McCrary trumpet, Pete Thompson saxofon, bas är det två som spelar på olika låtar Donnie Ferro, Phil Kelly samt Glen Ross Campbell på pedal steel gitarr.

Måste nämna omslaget också som kanske på något sätt symboliserar en variant av skapelsen. På etiketten finns ett sattelitfoto av jorden. Dessutom finns en inner med alla texterna.

The only turnaround har långa toner i en lätt somrig stil. Garret sjunger med en väldigt ljus röst. Bra gitarrsepl med många infall. Bra trummor också.

Serene har en enkel upprepad slinga av toner på piano eller liknande som snyggt ligger i bakgrunden genom hela låten. Låten har en härlig längtan över sig. Ett fint gitarrsolo hinner han också med. Byter helt stil i slutet med en kort men koncis gitarrsekvens.

Silver sails är en ganska rak poppig rocklåt. Bra variation med sångarrangemang och energisk gitarr med ett fjädrat basljud. Ganska berättande i stilen med lite olika temperament genom låten. Första delen av låten avslutas med fin surrande gitarr. Sedan kommer ett väldigt bra semiakustiskt vackert klingande gitarrspel och väldigt intensiv sånginsats. Lyckas få det att låta som en mandolin i ett medryckande solo som är härligt improviserat i stilen.

Första sidan avslutas med One more reason som öppnar ansråkslöst med en pigg melodi som låter utforskande. Har spännande sångarrangemang med en del eko. Byter skepnad med några bra trumpettoner och en ganska stor ljudbild. Här byter sångan mellan höger och vänster högtalare också vilket är effektfullt.

Think of the children har ett härligt tempo med mycket variation. En fin sekvens vackert klingande gitarr som repeterar en vacker liten sekvens. Sedan avlöser en trumpet.

Country livin' den här låten finns som en singel utgiven på Tralfamadore records. Jag har inte hört den versionen. Här är låten ganska svängig och inte så melodiös. En del piano och en del bra piano. Avslutas med vindsus.

Stop the world har en lugn böljande melodi med en del pedal steel gitarr ljudande toner. Bra vanlig elgitarr och mjuka trummor. Ett riktigt snyggt improviserat långt gitarrsolo bjuder de på också i mitten av låten.

En fullkomligt underbar version av Dylanlåten (It's all over now) Baby blue avslutar skivan. Inleder med ensamma bastoner som sedan fylls på med full stråkorkester och gitarrtoner. Sedan byts ut stråkarna ut mot Garrett på sång och en kvinnlig kör. Stundtals kommer stråkarna tillbaka. Otroligt vackra arrangemang. En sekvens är det ett improviserat gitarrparti med stråkarna och det upprepade gitarrkompet samtidigt. Enormt vackert.

fredag 1 oktober 2021

Rik melodiös ljudbild

Lonnie Mack var en rock n roll artist i början på 60-talet. Sedan spelade han in det här fantastiska rockalbumet, The hills of Indiana som gavs ut av Elektra 1971. Lonnie Mack kom från just Indiana. Det är en bana som är ganska lik en av mina favoritartister Link Wray.

I vissa låtar är det lite liknande Link Wray men spåren från The Band eller Bob Dylan är större. Musiken har en väldigt rik ljudbild med körer och orkestrering men det stör inte den genuina känslan i musiken utan snarare fördjupar den. Låten Florida får jag nog säga är min favoritlåt på skivan, men hela skivan är väldigt bra. Kommer bli fler skivor med Lonnie Mack i samlingen.

Asphalt outlaw hero är en snabb och intensiv rocklåt med mycket rytm. Bra gitarrspel.

Florida lugnar ner tempot med en väldigt melodiös och öppet frisk melodi. Strålande melankoliskt hoppfull sånginsats. Riktigt bra komp med countryrockgitarr, sparsmakat blås och en del flöjt. Känns som en böljande äng tidigt på sommaren.

Lay it down är en tyngre melodi som växer ganska snyggt. Fin blåssektion med något som låter lite som bastuba.

The hills of Indiana är en väldigt dynamisk låt med tuffa verser och sedan en väldigt countrydoftande refräng med fin sånginsats och bra pedal steel. De två stilarna vävs samman på ett fint sätt.

Uncle Pen är en snabb och taktfast liten bluegrasslåt med bra flyhänt fiolspel. Bra stämsång också.

Bicycle Annie har en långsam lunkande melodi i countrystil men med en tuff känsla. Bra pedal steel gitarr och sånginsatsen bär låten på ett bra sätt.

Andra sidan inleder med låten A fine way to go med bra pianospel och ett engagerat driv.

Rings är en behaglig låt med bra sånginsats och trevligt akustiskt gitarrspel. Fina stråkpartier ger atmosfär.

Nästa låt är en fantastisk version av Bob Dylans The man in me. Intensiv sånginsats och riktigt bra blås.

She even woke me up to say goodbye är mer åt countryhållet men med en rockig känsla.

All good things will to pass har vackert gitarrspel och fint orkestrerad melodi. En väldigt intensiv avslutning med kör och bra sång och ett helt fantastiskt pianospel.

Skivan avslutas med låten Three angles. Snyggt med bara Lonnie och varierad väldigt uttrycksfull akustisk gitarr. Sen fyller ytterligare röster på i en kör. Lite The Band över det på något sätt.

tisdag 14 september 2021

Urmelodier

En av de bästa tiderna på året med alla bär nu. Har tyvärr inte haft möjlighet att gå och plocka några blåbär än. Fullt upp med husflytt. Men många jordgubbar har det blivit tidigare under sommaren och nu har bjönbären mognat i nya trädgården. På Chuck Berry skivan One dozen berrys utgiven på Chess 1958 är omslaget fullt med jordgubbar.

Märkligt nog har jag inte skivit om rock n roll-arkitekten Chuck Berry än här på bloggen. En av favoritartisterna såklart. Bra spel på gitarr och piano med fantastiska melodier och på den här LPn även en del variation med mer reflekterande blueslåtar och en mer calypsoklingande melodi.

Klassikern Sweet little sixteen inleder med fantastisk energi och fina instick på gitarr och piano.

Blue feeling har en långsam bluesig framtoning. Ingen sång bara avslappnat spel på gitarr och piano. En ganska cool låt.

La jaunda (espanola) byter stil till galypso i en medryckande stil komplett med spansk gitarr. Kul sånginsats.

Rockin' at the philharmonic har en ganska jazzig stil med improviserade lätta pianotoner och en diskret bas och trummor.

Oh baby doll är en snabb rock n roll låt. Har ett blixtrande gitarrsolo.

Guitar boogie en klassiker med det fina riffet i inledningen. Ganska virtuos improviserad stil.

Andra sidan inleder med Reelin' and rockin'. Är en medryckande rock n roll låt. Bra sånginsats, piano och gitarrspel.

In-go är en instumental gitarrlåt med bra flödande toner och spännande melodi. En del piano i en sekvens också.

Rock and roll music har urmelodin för en rock n roll låt. Riktigt bra delvis akustiskt gitarrljud och små instick på pianot med ett stabilt bakgrundskomp.

How you've changed är en lugnare väldigt pop-influerad men samtidigt berättande blues.

Low feeling fortsätter i samma stil med en lugn blues men den är varierad och ganska virtuos i

It don't take but a few minutes har lustigt nog en melodi som på vissa sätt påminner om en mina favoritlåtar Bo wevil med Fats Domino. Här är det mer vanlig och ganska anspåkslös gitarr men samma struktur med ett kul litet solo. Några pianotoner finns också med.

lördag 26 juni 2021

Midsommar

Idag är det midsommardagen. Igår skulle man ju resa en majstång eller en midsommarstång. Ordet maja tror jag betyder att klä i blommor eller grönt kanske. Sju sorters blommor ska man plocka också. Midsommarblomster är en av mina favoritblommor. Varför den amerikanska gruppen valde ordet Maypole vet jag inte riktigt. Deras enda skiva gavs ut 1971 på etiketten Colossus. De bjuder på i huvudsak pop i en hårdrockstappning men även en del flödande episka toner och en del jazzinslag. De har en ganska solig stil. Ibland låter de riktigt bra som ett poppigt The only truth kanske.

Omslaget ser ut att delvis vara en demo av 3D-grafik API:et OpenGL eller möjligen en vanlig raytracer från 80-talet med geometriska former, roterade bokstäver och ljuskällor som ger skuggor. Låtlistan på omslaget stämmer inte med skivetiketten. De har även en intressant historisk berättelse på baksidan om puritaner och icke-puritaner i 1600-talets Merrymount där en grupp tydligen reste en majstång i protest mot de stränga puritanska lagarna. Mitt omslag är något slags provexemplar till en radiostation med bokstäver skrivna i tusch.

Skivan inleder med poplåten Glance at the past. Den låter ganska brittisk av någon anledning.

Show me the way är en poplåt med bra melodi och sångarrangemang.

Henry stared har en mer reflekterande stil. Bra gitarrspel med fina både jazziga och mer rockiga passager.

Changes places har en fin rockstil med starkt gitarr. De glider som tidigare sömlöst mellan rock, jazz och även lite pop. Med Under a wave blir det mer episk flödande dynamisk rock. Avslutar med några riktigt bra hårdrocksriff som fortsätter i en medryckande snabb och tung stil i låten Look at me.

Låten Jonnny inleder den andra sidan. Har en annorlunda sångstil med mer aggressivitet och desperation. Tungt komp med viss funk i svänget. Bra tamburin och bra stabil gitarr.

Come back har en lugnare framtoning med bra sång och en längtande dynamisk stil med mycket känsla. En riktigt bra låt.

You were har körsång i inledningen med nästan inget komp men det kommer igång efter en halvminut. Mer i popstil.

In the beginning fortsätter med en poplåt med bra melodi och temperamentsfull dynamik. Fina sångarrangemang och de får till några bra gitarrslingor med stämningsfullt spruckna ljud. Speciellt i ett solo i mitten i samklang med basen.

Dozy world också en poplåt med fin melodi med bra trummor och tryck i gitarren i olika mellansekvenser. Sånginsatsen är bra med någon slags duett som är lagom kaotisk.

Stand alone har en vacker majestätisk inledning med känslomässig elgitarr. Sånginsatsen är något sämre där en ensam röst sjunger först och sedan fyller de andra på i korus. Sedan kommer ett längre improviserat parti med riktigt bra flödande gitarrspel med en del psykedeliska toner. Sedan tar sången vid och kompet tar en nästan jazzig mjuk vändning.

måndag 7 juni 2021

Ett kollage

Jimi Hendrix andra album Axis bold as love är tyvärr inte det mästerverk som man önskar att det skulle vara. Det är ett kollage av stilar med mycket konstmusikinfluenser och en del pop snarare än ett sammanhållet album. Ibland blixtrar det till som i t ex låten Little wing eller Castles Made Of Sand. Jimi sjunger mycket på den här skivan vilket är trevligt, han sjunger på ett avslappnat sätt. Skivan gavs ut 1967 på Track Record. Tidigare har jag skrivit om ett väldigt bra konsertalbum med Jimi.

EXP är rent skräp med någon röst som pratar om UFO:n. Up from the skies är en riktig låt med en försiktig sånginsats och en del psykedelisk gitarr. Spanish castle magic har starkt gitarrspel i mer typisk vild hårdrocksstil. Wait until tomorrow har en mer nyanserad popstil med cool sång och bra gitarr. Har en kör med extremt ljusa röster som är onödigt. Ain't no telling har en kaotisk stil.

Little wing har en mjukt majestätisk framtoning med avslappnad sång och melodi. Bra gitarrspel lyckas de också få in och de ljust klingande tonerna som återkommer genom hela låten är också riktigt bra.

If six was nine är väldigt tematisk med gitarr som trots sin vilda stil gränsar mot jazz och talsång samt dissonanta passager som är mer konstmusik än pyskedeliskt.

Andra sidan inleder med You've Got Me Floating har ett ganska bra driv. Snygg avslutning som kokar ihop.

Castles Made Of Sand har en fin avslappnad stil med spruckna gitarrljud och anspråkslös sångstil i en bra melodi.

She's so fine har de båda andra på sång. En ganska bullrig poplåt. One rainy wish är nästan soulig känsla i en melodiös låt. En del bra gitarrtoner. Little miss lover har en väldigt taktfast tung funkig stil.

Bold as love är tillbaka i den mer kontemplativa och melodiösa stilen med bra gitarrspel. Både gitarr och trumsolo. Avslutar med en euforisk sekvens.

torsdag 3 juni 2021

Modern rock n roll

Jag har tidigare skrivit om Lou Ann Barton och hennes första skiva. Nu ska jag skiva om hennes tredje skiva som heter Read my lips och gavs ut 1989.

Mitt exemplar är den franska utgåvan på New Rose Records.

Hon fortsätter i samma stil som på debuten med rock n roll och blues i en fin kombination med vissa soulinslag. Hon har hittat en bra ljudbild här tycker jag.

Sugar coated love har ett dynamiskt driv med bra gitarrspel i en genuin bluesstil.

You'll lose a good thing är den medryckande soulinfluerande låten som Barbara Lynn gör originalversionen till. Lou Ann Barton sjunger bra också och det är fina toner på både saxofon och piano.

Det står Sesy ways på konvolutet men det är Hank Ballards rock n roll klassiker Sexy ways. De skapar ett ganska bra tryck.

Shake a hand fortsätter på rock n roll temat i en driven men långsam bluesinfluerad låt. Riktigt bra gitarrspel och bakgrundskomp på saxofon.

Mer renodladade blueslåten Good lover skapar nerv med munspel och ett bra sväng. Gitarren är sparsmakad men bra.

Mean mean man är genuin rock n roll skriven av Wanda Jackson med riktigt bra basspel och piano.

Andra sidan inleder med Shake your hips har ett modernare gitarrsound i en ganska skrämmande driven stil.

Bakom den märkliga titeln Te ni nee ni nu döljer sig en rock n roll låt med en ganska speciell stil lite åt funkhållet.

Can't believe you want to leave är härligt smäktande bluesinfluerad rock n roll låt. Skriven av Leo Price bror till Lloyd Price.

You can have my husband mer rakt bluesinfluerad rock n roll.

It's raining är en lite mer dämpad men medryckande rock n roll ballad. Bra saxofon.

Rocket in my pocket har ett härligt driv med bra återhållet gitarrspel som ger en speciell stil. Ett långt solo på gitarr också som är väldigt bra. Några toner avslutas öppet så de ringer ut väldigt snyggt.

fredag 28 maj 2021

Snygg vändning

Senast jag skrev om gruppen It's a beautiful day och deras debutalbum så var jag inte så imponerad. Men nyligen så hittade deras liveskiva At Carnegie hall från 1972 i en skivaffär i Stockholm och bestämde mig för att ge dem en chans till. De gör en väldigt snygg vändning och bjuder på en bra skiva med varierad musik både åt rock och soulhållet och med en riktigt bra psykedelisk avslutning. Fiolen ger en trevlig variation. De har flera bra sångare men det är Pattie Santos som sticker ut mest.

Jag gillar nog låtarna Bombay calling och White bird bäst. Men skivan som helhet är bra.

Give your woman what she wants är en låt skriven av Taj Mahal. Jag har inte hört originalet men här görs den i en väldigt energisk version med bra gitarrspel både bakgrundskomp med sväng och en vild sologitarr. Bra sånginsats.

A hot summer day har istället en tätare, rökig och drömsk atmosfär. En orgel anger tonen men det är även en del intressant fiol som ligger långt bak i mixen och bra sångarrangemang med Pattie som sjunger drömska ljud och en mansröst som sjunger. Gitarrspelet är mer i bakgrunden men bra ibland. De får till bra temperamentsväxlingar på ett sömlöst sätt.

Angels and animals här är det David som sjunger mestadels men Pattie kommer in och kompletterar ibland. Flyhänt gitarrspel i en snabb låt. Påminner lite om Dylans All along the watchtower.

Bombay calling har en speciell inledning med bas och fiol i en melodiös och taktfast kombination. Det kommer en del energisk gitarr efter ett tag. En lång sekvens med orgel och en annan med trummor och bas är också bra. De får till en viss österländs stämning när fiolen kommer tillbaka. Det kokar ihop riktigt snyggt och löser sen upp sig melodiöst mot slutet.

Going to another party inleder sida två. En ganska orgeltung funk och bluesinfluerad låt med en del bra gitarr och bra sånginsats.

Good lovin' har bra pianospel och soulinfluerad sång i dynamisk och kaotisk duett. Fina gitarrtoner får de med i ett fint improviserat parti. Bra fiol i inledningen.

The grand camel suite har en spännande kombination av fiolcountry och snabbare partyrock. Mycket energi.

Avslutande White bird inleder drömskt med mycket bra sånginsats och sparsmakat ackompanjemang. Påminner litegrann i stilen om Jefferson Airplane eller Ill wind här. Melodiöst och reflekterande med stämningsfull fiol. Ett långt vackert psykedeliskt gitarrparti är en fröjd att lyssna på med en fantastisk flödande variation i avskalad stil. Sen kommer duetten tillbaka i slutet och avslutar låten.

tisdag 11 maj 2021

Lite surfmagi

Surf city var det tredje albumet med gruppen The lively ones. Det kom 1963 på Del-Fi records. Samma bolag som gav ut Ritchie Valens, Eden Abhez och den första skivan med en grupp där Merrell Fankhauser medverkar. Jag köpte Surf city för låten Surf rider som är nästan magisk i sitt driv och atmosfär. Den finns även med på debutalbumet med The lively ones också från samma år märkligt nog.

Det fanns flera surfgrupper i slutet av 50-talet och början av 60-talet i USA och jag håller Johnny and the Hurricanes högst men just låten Surf rider är en favoritlåt rent allmänt.

Surf city inleder skivan. En positiv låt i surfstil. Telstar surf har mer gitarr än föregående låt och en snabbare euforisk stil. Heads up är mer rytm och med en del bra gitarr och ett solo på saxofon. Malibu run springer inte så fort men har en fin rytm med spännande trummor och intressant gitarrljud i slutet. Miserlou är väldigt snabb med gitarrljud som snubblar och sedan det långsamma bakgrundskompet som skapar stämning. Låter lite grekisk i sin stil.

Surf rider inleder majestätiskt sparsmakat och sedan kommer spruckna tangotoner på gitarren som en saxofon svarar på. Fantastisk musikalisk känsla med alla lager av ljud och improvisationer som ändå hålls ihop i en kort liten låt.

Andra sidan bjuder på Soul surfer som tar lite tid på sig men har en del bra gitarr. Sleep walk har vackra spruckna toner. Påminner lite i melodin om Ritchie Valens Donna. Crazy surf har en speciell takt men lite tamt sound. Livin' har ganska mycket orgel. Tranquilizer kör på i ganska högt tempo med saxofon och ett bra gitarrparti med vackra ensliga toner. Forty miles of bad surf har ganska skramlig stil med en del bra gitarr och saxofon.

söndag 9 maj 2021

Episkt kort

En märklig skiva med korta men ändå episka låtar som går in i varandra och uppdelade i del ett och del två. Lika delar tung och snabb hårdrock och pyskedeliska vindlande låtar. Det är en kort beskrivning av Captain Beyonds självbetitlade debutalbum från 1972 på samma etikett som Allman Brothers nämligen Capricorn. De tillängnar albumet till Duane Allman.

Skivomslaget är omtalat som 3D-omslaget med en bild av någon sorts drömsk science fiction person ute i rymden. Mycket riktigt så upplevs bubblorna som omger honom ligga strax ovanför skivomslaget. Mitt foto ger det inte riktigt rättvisa.

Captain Beyond bestod av Rod Evans på sång, Bobby Caldwell på trummor, piano och sång, Rhino på gitarr och Lee Dorman på bas, piano och sång.

Musiken skulle jag säga påminner stundtals om Ultimate Spinach eller Relatively Clean Rivers men även om grupper som Deep Purple och Black Sabbath. De har stor variation i sånginsatsen som alltid är bra. Min favoritlåt är Thousand days of yesterdays (time since come and gone) där de hittar en medryckande atmosfär men skivan som helhet är riktigt bra.

Dancing madly backwards (on a sea of air) har märkligt eko på sången ibland och flera olika sekvenser känns det som. En del bra gitarr med en ganska ljus men murrig ton. Bra basriff som är medryckande.

Inledningen till Armworth med sin blandning av akustisk och elektrisk gitarr i ett medryckande riff är riktigt bra. Det fortsätter sedan genom hela låten med vissa instick.

Myopic void har en mer drömsk luftig stil och avslutar starkt med en repetion av öppningslåten.

Mesmerization eclipse har ett ganska brokigt riff som. De byter takt och ljudbild ett par gånger.

Raging river of fear kokar på med ett snygga långa öppna gitarrtoner med mycket fjädrande känsla. Melodin är också medryckande och sången är tydligare än flera av de tidigare låtarna.

Sida nummer två inleder med Thousand days of yesterdays (intro). Tonar upp vackert med klingande gitarrljud och mer drömska ljud och viskande sång.

Frozen over tar vid omedelbart med tyngre gitarr och tuff sång. Snabba riff.

Thousand days of yesterdays (time since come and gone) har lite mer flödande kontempletativ psykedelisk rock över sig. Episk sång i bra arrangemang och lyrisk gitarr i bra samspel med trummorna. Gitarrspelet har mycket driv och variation.

Can't feel nothin' (part 1) har spännande trummor i inledningen och sedan kommer ett taktfast gungande och medryckande riff som driver på låten. Bra fjädrande gitarrspel och sånginsats.

As the moon speaks (to the waves of the sea) har riktigt vackert episkt gitarrspel och en talande avlägsen röst och de andra som bara hummar i bakgrunden.

Astral lady har ett stressat ganska tungt komp.

As the moon speaks (return) återvänder till låten närmast föregående med riktigt bra surrande gitarrspel med långa toner. Har en sångtext i slutet som ger titeln i sista låten.

Can't feel nothin' (part 2) har intensiva bongoliknande trummor och sedan blir det än mer intensivt gitarrspel som rusar och lika intensiv sång i ett bra arrangemang.

fredag 30 april 2021

Allt redan på plats

Senast jag skrev om Queen så skrev jag om deras sista album Innuendo. Nu ska jag skriva om deras första istället. Det kom 1973 på EMI. Queen hade redan här hittat sitt sound. Kraftfull gitarr och väldigt dynamisk sång i hårdrocksstil med många infall som bildar en egen stil. Bra tryck i trummor och varierat slagverk också.

Min favoritlåt från skivan är Liar som är omväxlande på ett bra sätt och med riktigt bra melodi. Jag gillar hela skivan.

Keep yourself alive har en positiv snabb stil med bra sång, gitarr och trummor.

Doing alright blandar hårdrockspartier och mer lågmälda pianopartier. Stundtals bra melodi. Den här låten skrev May tillsammans med Tim Staffell som var Freddie Mercurys förgångare somm sångare i Smile som gruppen hette ursprungligen

Great rat king är väldigt snabb med mycket trummor och riktigt bra gitarr på många ställen. Freddie sjunger bra. Melodiöst och hårt.

My fairy king har bra tryck med både piano och gitarr och maffig sånginsats. Har ett bra intensivt rusande parti med piano och gitarr.

Andra sidan inleder med Liar. Den byggs upp snyggt med slagverk kanske handklapp och sedan bra gitarrspel i hård men dynamisk stil. Bra sånginsats med bra arrangemang. Påminner litegrann om Bohemian rapshody på vissa ställen.

The night comes down har en speciell ganska lågmäld atmosfär. Nedtonat och nästan lite jazzigt när Freddie börjar sjunga. Fin melodi och bra arrangemang. Fin bandning av akustiskt och elektriskt.

Modern times rock n roll är väldigt snabb. Jag tror att det är trummisen Taylor som sjunger här. Bra gitarr.

Son and daughter har ett tungt hårdrocksgung, kanske även lite munspel i den här låten. Bra gitarr och trummor.

Jesus har ett ordentligt tryck och fina arrangemang på sången. Påminner en del om Jesus Christ superstar med den engagerade och uttrycksfulla rösten och den berättande stilen.

Seven seas of rhye snyggt pianoparti med energisk gitarr avslutar skivan.

lördag 17 april 2021

Merryweathers tvåa

Jag läste på en annan blogg och även på Wikipedia att en av mina favoritartister Neil Merryweather dog den 28 mars i år, sorgligt. Det har blivit flera skivor tidigare på bloggen där han medverkar. Här tänkte jag skriva om hans andra skiva som kom på Capitol 1969 och heter bara just Merryweather.

Gruppen kallar sig Merryweather och utgörs av Coffi Hall på trummor, David Burt på gitarr, cello och sång samt Edward Roth på orgel, piano, flöjt, cembalo och sång. Själv spelar Neil bas och sjunger. Han var ifrån Kanada och han tackar alla tidigare Toronto-musiker på insidan av konvolutet. Alla sångtexter och information om instrument på varje låt finns också där.

Musiken är omväxlande med en del tyngre rock, en del jazziga influenser och en del psykedeliskt med både elgitarr, flöjt och cembalo. De har bra melodier och sjunger bra. De kan liknas vid en blanding av Creedence clearwater revival och Ultimate Spinach. Alla låtarna är bra men mina favoriter är Annie don't let me down coh No passengers allowed.

Mr. Richman inleder skivan. En intensiv och ganska hård låt men melodiös. De öser på bra på gitarr, orgel och även lite piano och Neil sjunger bra.

A feeling of freedom har mystiska ekoeffekter på sången som även har en del körande. Kompet följer med bra i den psyekdeliska stämningen med bra gitarrspel. Även en spännande effekt i slutet.

Little man (nobody's home) inleder ännu mer speciellt med diverse trummor och andra slagverksinstrument som marimba med mycket eko. Efter ett tag kommer det en del gitarr och sång. En del sekvenser med bra och intensiv improvisation med till och med lite flöjt.

Annie don't let me down är en lugnare låt med piano och riktigt bra sånginsats. Även lite stråkinstrument och flöjt på vissa ställen. Medryckande melodi i lite lätt The Band stil.

We try softer har några konstiga röster och ljud i början men även ett riktigt bra gitarrljud. Efter ett tag kommer de igång med kompet och sången som liknar lite Creedence clearwater revival eller Lynyrd Skynyrd med bra tungt sväng. Lite kaotiska röster och jazzigt barpiano i slutet.

Andra sidan inleder med låten Curiosity. Rå sånginsats med mycket orgel i en tät, rökig och intensiv låt.

Some things börjar ganska lugnt med en försiktig melodi och sånginsats men sen kommer ett munspel, piano och ett speciellt akustiskt gitarrljud.

Listen to me har bra tryck med gitarr och mycket bas. Även ett trumsolo och ett jazzigt avslut.

What's it all about? har en merklig lågmäld stressad stil med mycket orgel och jazzig gitarr.

No passengers allowed har ett mäktigt anslag. Bra melodi och en episk sånginsats. Musiken är väldigt snyggt arrangerad med instick på cembalo mellan verserna och trummor, gitarr och bas under sången. En klocka ger mer eftertryck till den episka känslan. Starka improviserade gitarrtoner mot slutet med mystisk sång.

onsdag 31 mars 2021

Historiskt signifikant

Gruppen Love bjuder i sitt andra album Da capo på en väldigt splittrad upplevelse. Första sidan är någon slags konstnärlig pop och rock med en del intressanta inslag. Andra sidan är en enda lång låt med improviserad rock som också är delvis intressant men också plågsam på sina håll. Albumet gavs ut 1966 på Elektra. Mitt exemplar är den brittiska utgåvan.

Da capo är ett album som kan vara värt att spela ibland på grund av några få bra inslag och sin historiska signifikans, men de är väldigt ojämna. Många andra grupper och artister lyckades enormt mycket bättre på alla fronter som Love försöker sig på.

Kaotiska Stephanie knows who inleder i en ganska aggressiv och dissonant framtoning.

Orange Skies är förfärligt sockersöt pop men den har även någon slags jazzig ådra och en slags märklig skörhet. Ganska störande sånginsats.

Que vida fortsätter i samma stil. Melodin är inte så dum faktiskt med en svävande orgel, flöjt och en anspråklös gitarr.

Seven and seven is byter stil ordentligt med rusande trummor och gitarr eller bas och ganska vild rå sång.

The castle byter stil igen med mer konstnärlig folkrocks eller kanske trubadurgitarr men med bruten melodi och någon slags popanslag i sången. Gitarrspelet är bra dock, ibland låter det nästan lite cembalo om den.

She comes in colors fortsätter i samma stil med en del flöjt och cembalo. Melodin är ganska dissonant och sångaren har en störande röst.

Andra sidan består av låten Revelation. Den inleder snabbt och flyhänt på cembalo. Sedan kommer en mer intensiv repeterande komp på gitarr, bas och trummor med en del sång och sedan glider de över i hypnotiskt snabbt komp med en del improviserad gitarr. Efter hand kommer ett ganska märkligt men spännande munspelssolo. Efter hand blir det munspel i samklang med gitarr och bas i ett dynamiskt improviserat samarbete. En del österländska toner hinns också med. Riktigt bra improviserad i ena högtalaren och något slags knäppande på basen i andra högtalaren är effektfullt. Något störande sång på ett par ställen tyvärr. Ett andra munspelssolo är inte alls intressant. Det glider över i ett trumpetsolo som inte heller är särskilt bra och mer åt avancerad jazzhållet. Ett trumsolo som drar år marschmusikhållet. Avslutar med den klassiskt influerade cembalon.

fredag 26 mars 2021

Rå blues från Pampas

Många amerikanska skivor har det blivit på bloggen men hittills inget från Sydamerika. Det tänkte jag ändra på nu med skivan Pappo's blues 2 med den argentinska gruppen Pappo's blues. Skivan gavs ut 1972 på Music Hall.

Bilden på omslaget får mig att tänka på Disney-kortfilmen Muntra musikanter där Kalle Anka spelar flöjt och två kor/hästar spelar klarinett i en symfoniorkester som Musse Pigg dirigerar om jag minns rätt.

Gruppen bestod enligt Vernon Joynsons bok A potpurri of melodies and mayhem vid den här tiden av Noberto Napolitana på gitarr och sång, Black Amaya på trummor, Carlos Pinata på bas och Willy Verdaguer också på bas. På skivomslaget omnämns bara Pappo som tydligen ett alias för Noberto Napolitana.

Pappos blues bjuder på bra improviserad rock av det hårdare slaget med mycket psykedeliska toner och en del blues. Många riktigt bra låtar med bra gitarrspel i samspel med bas, trummor och sång. De spelar både medryckande och melodiöst med fantastisk dynamik och virtuositet. Min favoritlåt på skivan blir nog Llegara la paz eller kanske Tumba men även Desconfio träffar väldigt rätt. Det här var deras andra album och de gav ut flera album efter det här också. De är definitivt värda att utforska vidare. Inte så lätt att likna dem vid något men kanske Betty.

El tren de las 16 inleder si och så med ett trumsolo men den övergår i svängig rock n roll med bra gitarr och stabilt bakgrundskomp.

Llegara la paz har ett enormt grymt basriff som är väldigt medryckande i en melodi med bra tryck och en del bra gitarr också. Åskdundret i basen ligger inte långt efter Blue Cheer eller Richie Valens version av låten Bony Moronie.

Insoluble är mer stressad i sin stil med repeterad sång. Riktigt bra improviserat gitarrspel i ett långt solo.

Tema 1 fortsätter med den dundrande basen från andra låten. Inte riktigt lika hårt men vilt och melodiöst. Har en säregen gitarrton i slutet.

Första sidan avslutas med Desconfio som är en vacker melodiös pianolåt med fin undrande men hoppfull stämning. Bra flyhänt pianospel och behaglig sånginsats.

Pobre Juan inleder trevande men får ett bra tryck och ett härligt gung med sväng i efter hand. Bra bas och gitarrspel.

Blues de Santa Fe är en rejäl blues med en fantastisk frenetisk gitarr och ett lugnt bakgrundskomp. Långa improviserade partier med mycket variation. Verkar ha varit inspelad live med några spridda applåder i slutet.

Tumba har ett riff som är melodiöst och ödsligt episkt i en säregen kombination. Blir majestätiskt repetetivt efter hand men med en gitarr som river loss i fina improvisationer med virtuos ljudbild.

onsdag 24 mars 2021

Alltid bäst

Min mamma sa alltid att Elvis Presley var en av min mormors favoritartister och hon tyckte själv alltid att hans röst var en röst som hon direkt kände igen när det var han som sjöng. Elvis är en av mina absoluta favoritartister också.

Nu tänkte jag skriva om hans sista album som gavs ut på RCA 1977. Mitt exemplar är en svensk pressning. Elvis sjunger som alltid väldigt bra och melodierna är medryckande och pendlar mellan country och gospel. Bra arrangemang med kör och bra spel på allt från gitarr till piano och blås. Hela skivan är lössläppt, avslappnad och genuin speciellt i den fantastiska låten Moody blue.

Unchained melody inleder starkt med piano och fantastisk själfull sånginsats. En enorm intensitetsväxling med stegrande sång och trummor är riktigt bra.

If you love me (let me know) går i fint avslappnat countrylunk. Bra körinsats och snygga arrangemang med gitarr och blås.

Little darlin' den klassiska rock n roll låten i en version som ligger nära originalet men med extra tryck tack vare Elvis varma röst.

He'll have to go är en version av den gamla poplåten som i en svensk version med Gunnar Wiklund var min pappas favoritlåt. Elvis sjunger den själfullt och mycket bra. Bra dynamiskt piano och gitarrspel.

Let me be there en gospellåt i dynamisk countrytappning med riktigt bra sånginsats och gitarr. Snygga växlingar mellan lågmälda partier med bara Elvis och gitarr och partier med kör och blås. Inspelad live.

Andra sidan med inleder med hitlåten Way down. Den har ett säreget driv med många växlingar och många kryddade solon och instick med kör.

Pledging my love är en mycket vacker låt med medryckande melodi och en ljuvligt öppen och ärlig sånginsats. Pianospelet ger låten extra fin atmosfär tillsammans med kören. En del trumpet är också bra.

En av mina första favoritlåtar med Elvis var Moody blue. Den träffar precis rätt med sången och melodin. Ett härligt driv och bra tempoväxlingar. En del stråkar och perfekta toner på gitarren som kommer precis där de ska. Lössläppt och genuint med Elvis fantastiska röst.

She thinks I still care är en lågmäld och melodiös countrylåt. Elvis ger den liv och värme.

Sista låten är It's easy for you. En ganska tungsint låt men som alltid med Elvis blir det vackert och får liv.

söndag 28 februari 2021

Varierat och glatt

Ronnie Hawkins spelade in en skiva där Duane Allman medverkade som gitarrist. Skivan som är självbetitlad kom ut på Cotillion 1970. En musikalisk fest för alla som gillar medryckande countryrock med stänk av rock n roll och riktigt bra gitarrspel. Mina favoriter från skivan är One more night, Matchbox och Down in the ally.

Såsom Boz Scaggs skiva med Duane på gitarr så spelades skivan i Muscle Shoals studion i Alabama.

One more night inleder. En Bob Dylan låt som påminner mycket om Long black veil. Snygga gitarrtoner och piano. Fin sånginsats och bra kör.

Nästa låt är skriven av Gorden Lightfoot Bitter green. En solig countrylåt med stråkar. I may never get to heaven fortsätter i countrystil med en låt på gränsen till gospel som påminner om The Platters. Mycket bra dynamik. Will the circle be unbroken grym avskalad gitarr ger låten en härlig atmosfär.

Carl Perkins klassiker Matchbox görs i en fantastisk version med fina gitarrtoner från Duane och ett kaostiskt munspel. Little bird är en vacker countrylåt med stråkar.

Även andra sidan inleder med en Dylan-låt One too many mornings. Den här går i väldigt långsam lunkande countrystil. En del stråkar. Forty days är en Chuck Berry låt med bra tempo i. Bra sånginsats och fina solon på gitarr och munspel.

Down in the alley har en del bra slide-gitarr och piano i den coola släpiga rock n roll låten. Gitarrsolot i slutet är otroligt bra.

Bo Diddleys fina Who do you love görs riktigt bra av Ronnie. Hela låten är fylld till brädden av bra gitarrtoner. Skivan rundar av med den lugna berättande countrylåten Home from the forrest. Väldigt stämningsfyllda stråkar och akustisk gitarr.

söndag 31 januari 2021

Tillbakalutad atmosfär

I changed från 1979 var den andra skivan med Luther Johnson utgiven på franska etiketten Black and blue. Även här medverkar Pinetop Perkins på piano. Skivan är inspelad live i Nice vilket ger skivan en härlig atmosfär av tillbakalutat jammande utan att bli planlöst. Pinetop Perkins och Luther Johnson verkar ha spelat in ytterligare en skiva på samma bolag men med Perkins som huvudartist, den ska jag försöka leta upp. Calvin Jones basspel är även värt att nämna. Basen är ovanligt prominent och intressant på den här skivan.

Spännande att så mycket bra blues har spelats in i Frankrike.

Leaking greavy inleder med fantastiskt avslappnad blues som ibland lånar in lite från Muddy Waters. Riktigt bra piano från Pinetop Perkins.

Goin' home fortsätter i klassiska bluesspår med en avslappnad skön stil. Fantastiskt pianospel igen från Perkins. Återhållsamma improvisationer med en samtalande ton med bas och piano.

Miss the train måste vara samma låt som Mystery train. En bra version av låten med en bra nerv med bra sånginsats, gitarrspel och piano i bakgrunden.

Första sidan avslutas med instrumentallåten French funky. Har en mysig takt med gitarr, piano och bas som turas om att ta plats på ett dynamiskt och anspråkslöst jammande sätt samtidigt som det är väldigt melodiöst.

Titellåten I changed inleder den andra sidan. En barblues med bra sånginsats. Fina slingor på pianot och bra avslappnat gitarrspel.

My old time used to be har en lite tyngre grubblande stil. Luther sjunger och spelar gitarr bra i känslosamt samspel med piano och även bas.

Look what you're doing to me är ganska snabb låt i taktfast stil med bra dynamisk gitarr, piano och sång.

Skivan avslutas med Pretty baby. Klassisk bluestakt med sång i call and answer stil med piano och sedan i samklang med ett varierat tillbakalutat gitarrspel. Stundtals bygger de upp en okonstlad intensitet som är en fröjd att lyssna på.

lördag 30 januari 2021

Rock med en jazzorkester

Frank Zappa gav ut albumet Hot rats under eget namn 1969 på Bizarre records eller Reprise records. Mitt exemplar har en Reprise etikett men Bizarre records på konvolutet.

I huvudsak ett instrumentellt album med både rock i improviserande stil och en del modern jazz. Albumet är också ett exempel på samarbetet mellan Frank Zappa och Captain Beefheart genom den enda låten med sång på skivan. Flera medverkande musiker var jazzmusiker som t ex Max Bennet och Paul Humphrey men även en medlem från The Mothers of Invention Ian Underwood.

Jag gillar den här skivan, speciellt första sidan som är fylld av melodiösa improvisationer av bästa märke.

Peaches en regalia inleder. Temat är melodiöst och de spelar den på flöjt och orgel med flera instrument på ett lätsamt och flödande sätt. Känns episk trots att den endast är knappt fyra minuter lång.

Nästa låt är Willie the pimp med sång av Captain Beefheart med rå och distad röst. Otroliga flödande improvisationer i Beat of the earth stil. Med ljud som påminner om någon som drar upp en klocka och förstås väldigt mycket grym bubblande gitarr. Bra följsamma trummor. Melodin har något ödsligt och ibland lite österländskt över sig. Kokar ihop snyggt mot slutet med cymbaler och gitarr innan melodin från inledningen avslutar låten.

Son of Mr. Green Genes har en ljus positiv melodi med snygga slingor på oboe och tvärflöjt i call and answer stil. Även en del bra gitarr och piano kommer in emellanåt i en fantastisk melodiös improvisation. Har känslan av en orkester som släpper loss ute på en äng en försommardag med en bra generator för elgitarren.

Andra sidan består av låtarna Little umbrellas, The gumbo variations och It must be a camel. De är allihop jazz och fusion som ibland blixtrar till med en melodi. Oftast är dock väldigt vaga improvisationer.

Den första har en ljudbild av elektriskt piano, den andra av trumpet men även ganska bra drag en bit in med bra gitarrspel som kokar ihop rejält. Avslutningen med ett vinande gitarrljud och flöjt är väldigt intensiv. Tredje låten är väldigt modernt jazzig med piano och trummor. Efter hand även trumpet och en del intressant gitarrspel i slutet.

måndag 25 januari 2021

Inte så konstig smak

Andra sidan är konstigare än den den första men enda albumet med brittiska powertrion Agnes strange är inte så konstigt som titeln Strange flavour antyder. Sista låten är en trist plump i protokollet. Annars bjuds på bra och varierad hårdrock och blues med psykedeliska inslag på åtminstone en låt.

Mitt exemplar av skivan som gavs ut på Birds Nest 1975 har ett omslag i väldigt dåligt skick men själva skivan är i bra skick. Både omslag och sound känns tidigare än 1975.

Agnes strange bestod av Alan Green på bas och sång, Dave Rodwell på trummor och sång samt John Westwood på gitarr och sång. De påminner litegrann om Highway robbery med sången.

Give yourself a chance har ett härligt driv med bra gitarrspel i ett snabbt tempo. Maffigt trumspel tillsammans med bas. I titellåten Strange flavour bjuds vi på snygga riff i en medryckande stil. Bra variation med trummor och bas i bra samspel med fina improviserade gitarrtoner. Basen har ett mäktigt fjädrande ljud. Ibland får de till en reflekterande stämning. Ingen sång på den här låten.

Öppnar som en vacker lyrisk version av den klassiska blueslåten Alberta. Fint ljust och skirt akustiskt gitarrspel. Efter hand så kommer mer tungt ångestfyllt elgitarrspel och bas med matchande sång. Avslutar i samma akustiska stil som i inledningen.

Loved one har fina varierade svävande och episka gitarrtoner. Efter hand kommer det en del sång även den i ganska svävande stil och med ett repetitivt komp i bakgrunden. Failure har både tyngd och attack en hårt rockande låt med snygga gitarråkningar. Några korta sånginsatser förekommer och även några riktigt bra gitarrsolon med en ovanlig ton.

Andra sidan inleder med Children of the absurd. Inleder som titeln säger lätt absurt med stressande skrämmande dissonanta ljud. Sen kommer melodin in mer och mer men de dissonanta ljuden fortsätter emellanåt. Bra driv i gitarren med ett nästan jazzigt grundkomp. Påminner lite grann om Trip thru hell.

Odd man out har en mer positivt anslag med snabb hårdrock. Inledningen med countryinfluerad gitarr är en snygg kontrast till resten av låten. Highway blues är en tungrockande blues med en del munspel och varierad improviserad gitarr. Granny don't like rock n roll har snabb vild marcherande stil. Nästan hänsynslös med sin sång i korus med mycket reverb.

Interference avslutar med någon slags talad skämtsång som försöker efterlikna country med delvis brittisk och delvis amerikansk accent.