Historiskt signifikant

Gruppen Love bjuder i sitt andra album Da capo på en väldigt splittrad upplevelse. Första sidan är någon slags konstnärlig pop och rock med en del intressanta inslag. Andra sidan är en enda lång låt med improviserad rock som också är delvis intressant men också plågsam på sina håll. Albumet gavs ut 1966 på Elektra. Mitt exemplar är den brittiska utgåvan.

Da capo är ett album som kan vara värt att spela ibland på grund av några få bra inslag och sin historiska signifikans, men de är väldigt ojämna. Många andra grupper och artister lyckades enormt mycket bättre på alla fronter som Love försöker sig på.

Kaotiska Stephanie knows who inleder i en ganska aggressiv och dissonant framtoning.

Orange Skies är förfärligt sockersöt pop men den har även någon slags jazzig ådra och en slags märklig skörhet. Ganska störande sånginsats.

Que vida fortsätter i samma stil. Melodin är inte så dum faktiskt med en svävande orgel, flöjt och en anspråklös gitarr.

Seven and seven is byter stil ordentligt med rusande trummor och gitarr eller bas och ganska vild rå sång.

The castle byter stil igen med mer konstnärlig folkrocks eller kanske trubadurgitarr men med bruten melodi och någon slags popanslag i sången. Gitarrspelet är bra dock, ibland låter det nästan lite cembalo om den.

She comes in colors fortsätter i samma stil med en del flöjt och cembalo. Melodin är ganska dissonant och sångaren har en störande röst.

Andra sidan består av låten Revelation. Den inleder snabbt och flyhänt på cembalo. Sedan kommer en mer intensiv repeterande komp på gitarr, bas och trummor med en del sång och sedan glider de över i hypnotiskt snabbt komp med en del improviserad gitarr. Efter hand kommer ett ganska märkligt men spännande munspelssolo. Efter hand blir det munspel i samklang med gitarr och bas i ett dynamiskt improviserat samarbete. En del österländska toner hinns också med. Riktigt bra improviserad i ena högtalaren och något slags knäppande på basen i andra högtalaren är effektfullt. Något störande sång på ett par ställen tyvärr. Ett andra munspelssolo är inte alls intressant. Det glider över i ett trumpetsolo som inte heller är särskilt bra och mer åt avancerad jazzhållet. Ett trumsolo som drar år marschmusikhållet. Avslutar med den klassiskt influerade cembalon.

Rå blues från Pampas

Många amerikanska skivor har det blivit på bloggen men hittills inget från Sydamerika. Det tänkte jag ändra på nu med skivan Pappo's blues 2 med den argentinska gruppen Pappo's blues. Skivan gavs ut 1972 på Music Hall.

Bilden på omslaget får mig att tänka på Disney-kortfilmen Muntra musikanter där Kalle Anka spelar flöjt och två kor/hästar spelar klarinett i en symfoniorkester som Musse Pigg dirigerar om jag minns rätt.

Gruppen bestod enligt Vernon Joynsons bok A potpurri of melodies and mayhem vid den här tiden av Noberto Napolitana på gitarr och sång, Black Amaya på trummor, Carlos Pinata på bas och Willy Verdaguer också på bas. På skivomslaget omnämns bara Pappo som tydligen ett alias för Noberto Napolitana.

Pappos blues bjuder på bra improviserad rock av det hårdare slaget med mycket psykedeliska toner och en del blues. Många riktigt bra låtar med bra gitarrspel i samspel med bas, trummor och sång. De spelar både medryckande och melodiöst med fantastisk dynamik och virtuositet. Min favoritlåt på skivan blir nog Llegara la paz eller kanske Tumba men även Desconfio träffar väldigt rätt. Det här var deras andra album och de gav ut flera album efter det här också. De är definitivt värda att utforska vidare. Inte så lätt att likna dem vid något men kanske Betty.

El tren de las 16 inleder si och så med ett trumsolo men den övergår i svängig rock n roll med bra gitarr och stabilt bakgrundskomp.

Llegara la paz har ett enormt grymt basriff som är väldigt medryckande i en melodi med bra tryck och en del bra gitarr också. Åskdundret i basen ligger inte långt efter Blue Cheer eller Richie Valens version av låten Bony Moronie.

Insoluble är mer stressad i sin stil med repeterad sång. Riktigt bra improviserat gitarrspel i ett långt solo.

Tema 1 fortsätter med den dundrande basen från andra låten. Inte riktigt lika hårt men vilt och melodiöst. Har en säregen gitarrton i slutet.

Första sidan avslutas med Desconfio som är en vacker melodiös pianolåt med fin undrande men hoppfull stämning. Bra flyhänt pianospel och behaglig sånginsats.

Pobre Juan inleder trevande men får ett bra tryck och ett härligt gung med sväng i efter hand. Bra bas och gitarrspel.

Blues de Santa Fe är en rejäl blues med en fantastisk frenetisk gitarr och ett lugnt bakgrundskomp. Långa improviserade partier med mycket variation. Verkar ha varit inspelad live med några spridda applåder i slutet.

Tumba har ett riff som är melodiöst och ödsligt episkt i en säregen kombination. Blir majestätiskt repetetivt efter hand men med en gitarr som river loss i fina improvisationer med virtuos ljudbild.

Alltid bäst

Min mamma sa alltid att Elvis Presley var en av min mormors favoritartister och hon tyckte själv alltid att hans röst var en röst som hon direkt kände igen när det var han som sjöng. Elvis är en av mina absoluta favoritartister också.

Nu tänkte jag skriva om hans sista album som gavs ut på RCA 1977. Mitt exemplar är en svensk pressning. Elvis sjunger som alltid väldigt bra och melodierna är medryckande och pendlar mellan country och gospel. Bra arrangemang med kör och bra spel på allt från gitarr till piano och blås. Hela skivan är lössläppt, avslappnad och genuin speciellt i den fantastiska låten Moody blue.

Unchained melody inleder starkt med piano och fantastisk själfull sånginsats. En enorm intensitetsväxling med stegrande sång och trummor är riktigt bra.

If you love me (let me know) går i fint avslappnat countrylunk. Bra körinsats och snygga arrangemang med gitarr och blås.

Little darlin' den klassiska rock n roll låten i en version som ligger nära originalet men med extra tryck tack vare Elvis varma röst.

He'll have to go är en version av den gamla poplåten som i en svensk version med Gunnar Wiklund var min pappas favoritlåt. Elvis sjunger den själfullt och mycket bra. Bra dynamiskt piano och gitarrspel.

Let me be there en gospellåt i dynamisk countrytappning med riktigt bra sånginsats och gitarr. Snygga växlingar mellan lågmälda partier med bara Elvis och gitarr och partier med kör och blås. Inspelad live.

Andra sidan med inleder med hitlåten Way down. Den har ett säreget driv med många växlingar och många kryddade solon och instick med kör.

Pledging my love är en mycket vacker låt med medryckande melodi och en ljuvligt öppen och ärlig sånginsats. Pianospelet ger låten extra fin atmosfär tillsammans med kören. En del trumpet är också bra.

En av mina första favoritlåtar med Elvis var Moody blue. Den träffar precis rätt med sången och melodin. Ett härligt driv och bra tempoväxlingar. En del stråkar och perfekta toner på gitarren som kommer precis där de ska. Lössläppt och genuint med Elvis fantastiska röst.

She thinks I still care är en lågmäld och melodiös countrylåt. Elvis ger den liv och värme.

Sista låten är It's easy for you. En ganska tungsint låt men som alltid med Elvis blir det vackert och får liv.