Kusligt driv

13th floor elevators fjärde och sista album heter Bull of the woods. Det gavs ut av International Artists 1969. Vad jag har förstått så var bandet i kaos under inspelningen av detta. Roky Erickson var förhindrad att delta under långa perioder och istället är det Stacey Sutherland som sjunger på flera av låtarna. Tommy Hall hade andra uppfattningar om bandets riktning och lämnade bandet för Kalifornien. Musiken påminner ändå väldigt mycket om tidigare men har ett nytt kusligt driv. Påminner om både CA Quintet, Mad River och HP Lovecraft och Ultimate Spinach.

Livin on har en kuslig atmosfär och ett säreget driv som faktiskt sätter tonen för resten av hela albumet.

Barnyard blues har också ett visst driv men är överlag mer lågmäld. Sånginsatsen här är knappt hörbar.

Till then har en lite poppigare stil men mycket trummor.

Never another har en säregen ljudbild med en del konstjazziga trumpeter och oidentifierbara murriga ljud.

Rose and the thorne har en drömsk och fortfarande lite skrämmande stil med en deklamerande sångstil och lite latinskt influerade gitarrer. Viss kör i bakgrunden och märkliga vindliknande ljud i bakgrunden.

Down by the river påminner mycket om första låten och även om låtar från tidigare skivor. T ex I've got levitation.

Andra sidan inleder med Scarlet and gold har ganska behaglig bräcklig stämsång.

Street song har ett murrigt ljud på låg volym. Skum gitarrljud och sång, påminner stundtals om Tried to hide.

Dr.Doom har en ljusare ljudbild i folkrockstil med jazztrumpet. Spännande sångarrangemang på ett ställe.

With you har ett mer desillusionerat sound igen. Kusliga körer med lugna gitarrer.

May the circle remain unbroken är textmässigt någon sorts travesti på Will the circle be unbroken med the Carter family. En väldigt drömsk och suggestiv låt med dallrande gitarr som bildar en tät ljudbild som nästan bara är basljud i. Väldigt modern i sitt uttryck.

Nytt år

Det var ju precis nyår. Så årets första album blir med gruppen Bang. Jag har redan skrivit om deras första album och detta är deras andra.

Det har en tvådelad titel en för varje sida komplett med omslagsbild och även speciella etiketter på själva LP:n. En paj på ena och ett par boxhandskar på den andra. Varje del innehåller fyra låtar. Sida 1 innehåller Mother. Den andra sidan innehåller Bow to the king. Albumet som kom 1972 gavs liksom deras första ut av Capitol. De gjorde ett tredje och sista album 1973.

En av medlemmarna Tony D'lorio som spelade trummor på debuten medverkar här endast som kompositör och textförfattare. Trummor spelas istället av Duris Maxwell och på två låtar av Bruce Gary.

Stilen är hårdrock med vissa progressiva inslag med varierade tempon och blandat akustiskt och elektrisk komp. Bra genomfört med mycket energi. Sånginsatsen blir lite skrikig ibland vilket tyvärr drar ner helhetsintrycket.

Mother inleder albumet med fina flinka akustiska gitarrer i flera lager. Sen efter ett tag hårdnar det till med elektriskt komp i hårdrocksstil. Gitarrspelet varieras i intensitet och ljudbild på ett bra sätt.

Humble inleder sökande och blygsamt passande nog. Öppna elektriska toner hårda trummor. Sen tätnar ljudbilden och blir murrigare och tyngre. Jobbig skrikande hårdrocksstil på sångstilen.

Keep on har ett effektivt och energiskt medryckande riff.

Idealist realist har en majestätisk tyngd och gungande medryckande riff.

Andra sidan inleder med No suger tonight skivans enda coverlåt. Inleder med glada mjuka gitarrtoner och orgel. Har ett bra varirat dynamiskt gitarrsolo.

Feel the hurt inleder vackert med akustiska gitarrer som faktiskt fortsätter parallellt med de tyngre ljuden längre in i låten. Ett lustigt klockuppdragningsljud hörs ibland.

Tomorrow är en renodlad hårdrockslåt.

Bow to the king är tillbaka med en rikare ljudbild med klockspel och akustiska gitarrer. Är nog skivans bästa låt med en viss drömsk intensitet och mycket dynamik. Det blir en del fina svävande gitarrtoner på slutet.