söndag 20 mars 2022

Sprudlande kreativt

Queens tredje album kom 1974 på EMI och heter Sheer heart attack. Det är ett sprudlande album fyllt av kreativitet och infall. De hade sin stil med snabba växlingar, dramatisk sång och hård gitarr.
Innerpåsen har alla låttexterna och information om vem som spelar vilket instrument.

Hela skivan är bra och mina favoritlåtar är så klart klassikern Killer queen men även Brighton rock och She makes me (stormtrooper in stilettoes).

Brighton rock inleder med tivoliljuden från Brighton piren. Sedan kommer en rockande energikick. Rusande gitarrtoner och Freddie sjunger med väldigt ljus röst och sedan med normal röst. Ett långt studsande gitarrsolo hinner de också med.

Killer queen inleder med tumknäpp och sedan kommer pianot och den medryckande melodin. Fantastiska sångarrangemang och starka gitarrtoner som sitter som en smäck med bra trummor.

Tenement funster inleder istället med vackra akustiska gitarrtoner och Roger Taylor på sång. Sedan kommer vinande elektriska gitarrtoner.

Flick of the wrist har åter Freddie på sång och tunga blixrande gitarrer och trummor mycket stämmor i avancerade sångarrangemang som är lelodiösa och triumfatoriska. Har en del fint piano också.

Lily of the valley är en lugnare låt med Freddie på sång ackompanjerad av fint piano och en del starka instick med stämmor, gitarr och trummor på ett melodiöst och dramatiskt sätt.

Now I'm here har ett säreget sound med en lugn gitarr som spelar i bakgrunden och Freddie som sjunger där ljudet tonar ut omväxlande mellan högtalarna. Sedan kommer starkare ljud med hård gitarr och stämmor och trummor.

Andra sidan inleder med In the lap of the gods dramatiskt och starkt i början sedan kommer ett vindljud följt av mer melodiösa toner med bra sångarrangemang och gitarr i samspel med piano.

Stone cold crazy inleder märkligt a cappella med bara ett snabbt trumljud och sedan fyller de på med tung gitarr i ett frenetiskt tempo.

Dear friends är en lugn vacker låt med piano och bra sång.

Misfire har nästan lite reggietakter på vissa ställen.

Bring back that Leroy Brown har lite 20-talstakter i charleston-takt. En del ståbas livar upp.

She makes me (stormtrooper in stilettoes) har ett fantastiskt komp med lugn gitarr och trummor och sedan Freddie på sång som sedan fylls på med de andra i stämmor. En del snygga instick på gitarr även akustiskt förutom grundkompet också.

In the lap of the gods... revistited har fint pianospel och bra sång av Freddie. En del dramatisk gitarr också. Avslutas med mäktig stämsång.

söndag 13 mars 2022

Både kraftfullt och finstämt

The Damnation of Adam Blessing är gruppen Damnations första album. Det kom 1969 på United Artists men min utgåva är den andra pressen med en annan etikett som gavs ut 1970. Tyvärr blåstes jag ganska rejält på det när jag köpte den som ett påstått original på skivmässan i Huskvarna för åtta år sedan. De spelade in två album till, det tredje har jag inte hört än men deras andra imponerades jag inte av så jag tror att det här är deras bästa album.

Gruppen bestod av Bill Schwark, Bob Kalamasz, Adam Blessing (egentligen hette han William Constable), Ray Benick och Jim Quinn. Man undrar ju vad Adam Blessing har gjort för att bli fördömd. Omslaget är ganska suggestivt med de båda händerna och den fallande människan.

Skivan är bra med fin pyskeldelisk rock som lutar åt både hårdrock och folkrock ibland med inslag av jazz eller blues. De når dock inte lika långt som de bästa artisterna och skivorna i det här facket. De påminner lite grann om Ultimate Spinach i någon låt, om Allman Brothers i en annan och om Amboy Dukes eller Led Zeppelin i en tredje. Mina favoriter från skivan är nog Strings and things, Dreams och Lonely.

Cookbook inleder kraftfullt med hårda men melodiösa riff och ståtliga trummor. Ganska mycket dramatiska växlingar i melodin.

Morning dew den klassiska Bonnie Dobson låten som Grateful Dead gör den definitiva versionen av. Här har den fint komp av både akustisk och elektrisk gitarr som samsas i ett snyggt arrangemang. Sånginsatsen är ganska fläskig.

Le voyage har också ett hårt och rusande men melodiöst komp. Ett mångsidigt sångarrangemang med de andra körande bakom sångaren ibland. Efter ett tag kommer lite orgel in i ljudbilden.

You don't love me en blues som de gör en ganska poppig version av. Orgeln får det att låta ganska mycket Allman Brothers om låten. Inte så konstigt eftersom de också spelade in låten.

Strings and things här är de mer folkmusikinfluerade med ett vackert semiakustiskt komp och en sånginsats som matchar melodin. Efter ett tag växer både sången och kompet så att ljudet fyller hela rummet. Sen kommer det tillbaka till inledningen men med en vridande gitarr som trakterar melodin.

Last train to Clarksville inleder sida två. Har ett repetitivt riff men också bra gitarrspel. En ton låter faktiskt som en tågvissla.

Dreams har ett härligt episkt och drömskt anslag med snygga dynamiska skiften och riktigt bra gitarrspel. Sången med en del körande smälter in på ett trevligt sätt.

Hold on har ett medryckande riff. En ganska poppig låt överlag med Beach Boys stämmor på några ställen. Gitarr och trummor skiner igenom ibland.

Skivan avslutas med låten Lonely. Påminner på vissa sätt som Ultimate Spinach faktiskt. En berättande låt som flödar fram till ett ömsom stuffigt och ömsom episkt komp. Behagligt avslappnat och nästan jazzigt när de improviserar som bäst.

fredag 4 mars 2022

Inlevelsefullt med Pops

Pops Staples spelade in flera låtar 1999 men han dog året efter så det blev ingen skiva då. Men Mavis Staples och Jeff Tweedy på bas och gitarr färdigställde låtarna som gavs ut som Don't lose this på dBpm records 2015. Det är ett underbart sparsmakat, stilrent och avslappnat album. Väldigt genuin musik som rör sig bland blues, rock och gospel på ett souligt sätt. Pops spelar bra gitarr och hans röst är försiktig och fylld av känsla som växer tillsammans med Mavis inlevelsefulla röst. Kompet på gitarr och bas ger en fantastisk inramning.

Somebody was watching har en väldigt tät stämning med sparsmakat och rytmiskt komp med bas och lite gitarr. Pops sjunger anspråkslöst och en bra kör i bakgrunden. Långsamt väldigt djupt gung.

Sweet home framförs nästan a capella med några få toner på gitarr och en duett mellan Mavis och Pops som improviseras fram.

No news is good news har ett stabilt gungande komp med mycket bas och trummor och Pops ensam på sång med kör i refrängen. Snygga instick på gitarr.

Love on my side framförs framförallt av Mavis på själfull sång och riktigt fina känsliga gitarrtoner.

Friendship har en härlig The Band influerad berättande melodi med Pops på sång och fina körinsatser från Mavis, Cleotha och Yvonne. En mysig låt.

Andra sidan inleder med Nobody's fault but mine som jag antar är inspirerad av Blind Willie Johnsons låt. Väldigt lågmäld men ändå intensiv med sparsmakad gitarr och inlevelsefull sånginsats.

The lady's letter är en medryckande låt med bra körsång och komp i samspel med sången.

Better home har ett väldigt snyggt sångarrangemang med en duett mellan Pops och Mavis där rösterna går in och ut ur fas på ett medryckande sätt. Melodin är annars härligt långsam på ett bluestigt sätt. Bra sparsmakat gitarrspel med fin klang.

Will the circle be unbroken den klassiska countrylåten gör de på ett fantastiskt rytmiskt sätt med mycket bas och bra sånginsats med bra körande också.

Skivan avslutas med en cover på Bob Dylans Gotta serve somebody. En tät atmosfär med en del orgel. Ett fint gitarrsolo. Verkar vara inspelad live.