lördag 28 juni 2014

En musikalisk familj

Jag hörde talas om gruppen The Staples, eller The Staple Singers, från början för första gången när jag såg The last waltz på TV, filmen om The Bands avskedskonsert 1976. I ett extranummer speciellt inspelat för filmen sjunger The Staples låten The weight ihop med The Band. En underbar version. Sen fick jag upp ögonen för att det är en av The Staples nämligen Mavis Staples som sjunger Christmas vacation som spelas under förtexterna och den galna tecknade filmen som inleder klassikern Ett päron till farsa firar jul från 1983.

Allt detta fick mig att undra över vad de gjort mer. Tyvärr så har det visat sig vara ganska svårt att hitta deras lp-skivor trots letande i många skivbackar på mässor och begagnataffärer. Förra året gav Mavis Staples ut ett soloalbum One true vine och 2012 uppträdde hon på Linköpings Jazz och blues festival. En helt fantastisk konsert. Med en mycket fin hyllning till Levon Helm och mycket själfull sång.

Jag skulle vilja säga att deras album från 1975 Pass it on är lika bra men det kan jag tyvärr inte säga. Det är producerat av Curtis Mayfield som också medverkar på gitarr. Dessutom medverkar Phil Upchurch på gitarr och ger en del coola funkiga toner. Hela familjen Staples är samlad med Pop, Mavis, Cleo och Yvonne. Allt detta talar för något bra. Men det blir väldigt modernt ljudande soul med ett groove men utan någon direkt melodi och med väldigt slätt ljud. Tyvärr inte speciellt mycket stämsång. Påminner egentligen om all modern soul som t ex Michael Jackson eller Whitney Houston.

The real thing inside of me väldigt långsamt och melodilöst men mycket känsla i sången som endast framförs av en i gänget.

Take your own time fortsätter i en melodilös men lite snabbare funkig stil.

Sweeter than the sweet har lite mer tempo och melodi. Ganska funkigt och det är fler som sjunger.

Love me, love me, love me fortsätter den mer melodiösa stilen. Här påminner engagemanget i sången stundtals lite om Janis Joplins mer soulinfluerade låtar.

Andra sidan inleder med titellåten Pass it on. Har lite mer gitarrspel och Pop Staple är med och sjunger. De får till en del cool funk.

Making love fortsätter i en funkig stil.

Take this love of mine är ganska discoinfluerad och låter som Bee Gees på 70-talet. Avslutningen är rätt bra med engagerad bra sånginsats och en del cool orgel.

Sista låten är Precious, precious. Är annorlunda med mer pianoinfluerat komp. Starkare melodi. Dröjande och längtande känsla. Hade varit gjord på 60-talet så tror jag att den varit riktigt bra. Faktiskt lite The Band känsla. Fin avslutning på skivan.

onsdag 4 juni 2014

Country med Nancy Sinatra

För mig kom det som en stor överraskning att Nancy Sinatra sjöng country. Fadern Frank Sinatra sjöng ju storbandsjazz med stadsinfluerad musik om New York och Chicago. Men Nancy sjunger country och riktigt bra country som på skivan Country, my way utgiven på etiketten Reprise 1967.

Med sig på skivan i två låtar och som producent har hon Lee Hazelwood. En märklig figur som gjorde åtminstone två skivor ihop med Nancy Sinatra och gjorde flera soloskivor. Dessutom bodde han i Sverige en period på 70-talet. Lee är bra på att sjunga och ger speciellt låten Jackson en härlig känsla tillsammans med Nancy förstås. Han är en duktig producent för ljudet på skivan är underbart bra. Klart och tydligt med bra känsla och sväng. Påminner en del om Johnny Cash och June Carter.

Sammantaget en underbar äkta countryskiva med bra känsla i låtarna. Nancy sjunger mycket bra och har framförallt mycket humör, humor och värme i rösten.

It's such a pretty world today inleder. En mycket bra låt i ljuv positiv och solig countrystil. Bra piano och Nancy sjunger vackert och med bra värme och glädje i rösten. Kul kör också som klipper i i slutet på vissa textrader.

Get while the gettin's good är mer upptempo med mycket temperament. Elgitarr och stabil rytm med tamburin. Melodin är medryckande och Nancy sjunger med en uppstudsig röst som är hur härlig som helst. Fint bassolo i slutet.

Walk through this with me är en sorglig långsamt böljande countrylåt. Nancy sjunger återigen väldigt bra med gråten i halsen och blicken i fjärran. Pianot lägger ut tonerna perfekt även en del svävande pedalsteel-gitarr.

Jackson är en riktigt klassiker. Alltid duett mellan man och kvinna. Här är det Lee Hazelwood som är med. De sjunger bra ihop. Lee har en avslappnad säregen mörk och cool röst. Nancy har bra humör och temperament i rösten. Hon har inte långt till skrattet. Tempot är högt och de öser på med fina gitarrtoner och även en del piggt munspel.

When it's over tempot dras ner på ett behagligt och ljuvt sätt. Fint ackompanjemang med någon sorts klockspel och pedalsteel-gitarr. Nancy sjunger med känsla och värme.

Andra sidan inleder med Lay some happiness on me en pigg positiv låt i samma svängiga stil som Sugar magnolia.

Lonely again har en viss 50-talskänsla över sig med en kör i bakgrunden. Nancy sjunger vackert och pianot är stämningsfullt.

By the way (I still love you) är skriven av Lee Hazelwood. En väldigt stämningsfull låt med piano och mycket vacker sånginsats av Nancy Sinatra. Hon sjunger med väldigt annorlunda frasering men det blir otroligt stämningsfullt.

Oh lonesome me är en duett mellan Nancy och Lee. De sjunger duett och deras röster matchar faktiskt väldigt bra. En bit in i låten sjunger de varsin vers. Mycket bra avslappnat gitarrsolo i mitten. Fin tamburin. Gott humör.

End of the world en vacker melodi med bra sånginsats av Nancy.

Help stamp out loneliness har lite högre tempo som avslutning på skivan. Annorlunda takt och frasering som ger bra sväng. Nancy har bra humör och temperament i rösten. Man blir glad av att lyssna på henne.