torsdag 31 juli 2014

Buddy Hollys låtskatt

Buddy Holly hade en sorgligt kort karriär men han hann ändå göra några oförglömliga låtar. Fin 50-tals rock blandat med några fina popsånger. Han inspirerade även den brittiska popvågen. Buddy Holly dog i samma ödesdigra flygplanskrasch som Richie Valens den 3 februari 1959 i Clear Lake Iowa.

LP-skivan Buddy Holly lives utgiven på MCA 1978 i England samlar flertalet av de låtar han spelade in och som gavs ut under hans livstid. Flera av dem tillhör de i mitt tycke bästa låtarna överhuvudtaget. Med medryckande melodier bra känsla och härligt komp. Tyvärr svärtas en del låtar av det som senare brittiska grupper gjorde men merparten av Buddy Hollys låtar har ändå en annorlunda och otroligt bra ljudbild. Märkligt varierad och lekfull. En speciell sångröst med känsla och variation. Olik både Elvis Presley och Eddie Cochran.

Åtminstone någon lp med demoinspelningar och rena hemmainspelningar gavs ut redan under tidigt 60-tal genom Norman Petty. Han hade studion där Buddy spelade in de flesta av sina allra bästa låtar. En sådan demoskiva är Showcase som jag säkerligen kommer att återkomma till på bloggen. Det finns både en amerikansk film från 1978 med Gary Busey och en svensk musikal med Brolle som handlar om hans karriär. Dessutom åtminstone en dokumentär där hans bror och änka medverkar.

The Crickets som var Buddys kompgrupp på flertalet av låtarna bestod av bland annat Jerry Allison på trummor. Övriga medlemmar verkar vara svårt att få fram.

That'll be the day långsamt gungande och med en vass gitarr och bas som sitter där de ska. Fina cymbaler och körande. Buddy Hollys första singel och en av hans allra bästa låtar. Texten ska ha hämtat inspiration från westernfilmen Förföljaren eller The Searchers på engelska med John Wayne.

Peggy Sue nästan bara galopperande trummor och bas i kompet och en försiktig sång av Buddy. Grymt driv och ytterligare en av de bästa låtarna. Gitarrsolot kommer oväntat och bra.

Words of love här får de det spruckna ringande gitarrljudet som i mina öron låter otroligt brittiskt.

Every day med en speciell ljudbild med handklapp och ett klockspelsinstrument som heter celesta. Buddy sjunger försiktigt och längtande. En mycket bra låt.

Not fade away har lite Bo Diddley över sig med sitt stötvisa gungande rytmiska medryckande komp. Har spelats in av t ex Grateful Dead. Bra gitarrspel, bas och trummor.

Oh boy är en glad låt med call and answer och hummande kör. Fantastiskt driv. En av mina favoriter.

Maybe baby fyllt med bra körande. Försiktig sång med mycket känsla. Textraden

you're the one that makes me glad any other one makes me sad
sätter sig.

Listen to me med trevande gitarr. Buddy talar försiktigt. Stundtals är gitarren något som inspirerade britterna.

Heart beat används som signaturmelodi till engelsk tv-serie. En glad låt vars gitarrspel säkerligen inspirerade britterna. Trakteringen och de udda trummorna är bra.

Think it over är en låt med bra driv och körande. Maffigt piano i ett solo. Textraden

think it over before your heart grows cold and old
sätter sig.

Andra sidan inleder med it doesn't matter any more. En Paul Anka låt. Underbara parti med fiolspel med mycket känsla. Hela kompet är bra med en harpa eller liknande som huvudinstrument. Buddy sjunger bra med fin känsla i rösten.

It's so easy, en positiv låt med en del körande. Har så här i efterhand något brittiskt över sig. Något som den så klart inte hade från början men det känns som att det här soundet inspirerade hela Merseybeat-soundet något som inte är superpositivt i mina öron.

Well... all right är en sparsmakad låt med vispande trummor eller hi-hat och akustisk gitarr som komp åt Buddys sång. Har ett fint driv.

Rave on är en av mina verkliga favoritlåtar. Mest för sitt fina driv med fin knorrande bas och mäktig kör. I mitten kommer några pianotoner i call and answer med basen i en grym takt som är lika medryckande och roligt att höra varje gång.

Raining in my heart är väldigt orkestrerad pop med fioler och plingande toner men med fin sånginsats av Buddy.

True love ways fortsätter lite i samma stil men här är melodin bättre och känslan större med en del fin sax.

Peggy Sue got married tillbaka med lite mer tempo. Bra piano och fin sånginsats men lite förebådande brittiskt.

Bo Diddley har fint driv och samma brutna gitarrspel med knäppet i slutet och taktfasta snabba trumspel som originalet.

Brown eyed handsome man en Chuck Berry låt. Snabbt och bra driv. Sparsmakat komp med bra trummor och sånginsats. Ibland låter gitarren bra men ibland blir det merseybeat. Ett par bra ögonblick med hårda knäppande bastoner.

Wishing en längtande känslofylld låt med bra sånginsats och bra sparsmakat gitarrspel i huvudsak men solot är mindre bra.

lördag 26 juli 2014

Lustfyllt med The Farm Band

Nu ska skriva om ett privatpressat album med gruppen The Farm Band som gav ut sitt debutalbum 1972 på en etikett som heter Mantra. Gruppen utgjordes av flera medlemmar ur ett hippiekolektiv som hette eller heter The Farm de har en gård i Tennesse och de finns alltjämt kvar.

En märklig dubbel-lp. I stora delar en jam-lp som ligger någonstans emellan Grateful Dead och Quicksilver Messenger Service. Men ändå helt egna i stil. Udda sångarrangemang som samtidigt som de är vilda och galna är mycket rika och bra. Med sina flöjter så närmar de sig ibland The Insect Trust. Stundtals väldigt psykedeliskt. Ibland folkrock. Ofta improviserat. Alltid lustfyllt.

De medverkande musikerna nämns endast med förnamn på de informativa innerpåsarna som även listar texter till alla låtar. Thomas spelar orgel, flöjt och piano samt sjunger. Walter spelar gitarr både elektrisk och akustisk samt sjunger. Louise och Kaymarie sjunger. William spelar bas. Philip sjunger och spelar fiol, piano och akustisk gitarr. Joseph spelar elgitarr och munspel. Cynthia spelar valthorn och piano. Slutligen så heter trummisen David.

Inleder med låten Om. En stor kör som bara ljuder en enda lång lång ton i tre minuter. Ungefär som i filmen Så som i himmelen där kören i slutet av filmen åstakommer ett liknande ljud.

Andra låten Loving you är en mer medryckande rocklåt. Med rusande melodi och bra sånginsats med infallsrika arrangemang. En man som sjunger merparten med en kvinna som kommer in då och då på kaotiskt och dynamiskt sätt. Ackompanemanget är bra med bas och bra gitarr som även drar av ett par varierade psykedeliska jam med ganska episkt anslag. I mitten kommer ett fint öppet flöjtsolo in.

Lord's work är en glad låt med kaotisk stämsång och medryckande melodi på folkrockigt sätt. I mitten kommer ett fint solo på fiol och bas.

Som med många dubbel-lp så får man byta skiva för att lyssna på sida 2. Den inleder med Keep your head up high en stillsam melodiös låt med piano och lyriskt gitarrspel. Sången framförs av en kvinnlig sångerska som sjunger i en folkrocks eller singer/songwriter stil. Jag tror att en mansröst sjunger samtidigt men det är den kvinnliga rösten som ligger främst.

Being here with you har ett annorlunda komp med valthorn. Bra trummor och gitarr. Sånginsatsen är återigen mycket trevlig med en mansröst och en kvinnoröst ibland. Det här är en lång låt med fint elgitarrspel i en stor del av låten. Improvisationerna är flödande, varierande och folkliga. Tonar ner behagligt i slutet.

Sida tre inleder med låten Let it ride. Stillsamt med piano och sång. Sen kommer trummor, orgel, gitarr och kören igång. Detta är också en lång låt men mycket sjungna partier. Kaotisk stämsång och en del bra rock n roll aktig gitarr som ibland kokar ihop ordentligt i ljusa psykedeliska blixtar. De lyckas även väva in en del munspel på ett naturligt bluesigt och improviserat sätt. Mot slutet får de till ett väldigt mäktigt och varierat jam med basljud, trummor och en gitarr som glider runt på ett häftigt sätt.

Prayer avslutar tredje sidan. Den är stillsam, böljande och akustisk. Med ensam trubadurgitarr i början. Sedan sjunger de duett med en mansröst främst.

Avslutande sida fyra innehåller bara en låt I believe it. Den har en bra uppväxling av intensitet med jazzigt komp och en stark folkrockskör. Sen kommer en fin surrande gitarr in och jammar loss. En imponerande lång ton varar i säkert bortåt 20 sekunder. De får till en stundtals mycket drömsk stämning. Flera gånger genom låten ropar den manlige sångaren intensivt

I believe it
och den kvinnliga sångerskan svarar samma sak med större och större hänförelse. Sen är det bara den kvinnliga sångerskan som med växande intensitet mot ett lugnt komp med större och större ångest ropar rent av skriker samma sak. Det blir riktigt bra. Gitarren bjuder också på mycket intensiva solon medan orgeln håller sig lugn.

tisdag 22 juli 2014

Glatt och lössläppt med Blue Cheer

Blue Cheer gjorde alltid bra skivor. Deras sista album Oh! pleasant hope från 1971 är inget undantag. Påminner om de två första plattorna av The Band men gladare. Även en del Rolling Stones, Grateful Dead och Allman Brothers. Dickie Peterson har ombildat Blue Cheer och det har kommit fler plattor med nya inspelningar av deras klassiska låtar från de två första skivorna. Sorgligt nog så avled Dickie Peterson 2009.

Omslaget är annorlunda och väldigt snyggt i lapptäckestil.

På den här plattan så bestod Blue Cheer av Dickie Peterson på sång och bas, Gary Yoder från gruppen Kak på gitarr ochh sång, Ralph Kellog på piano orgel och Norman Mayell på trummor och sitar. Sen medverkade ännu fler på olika instrument som Cynthia Jobse på harpa, Ronald Stallings på saxofon, Bob Gurland på trumpet, Kent Housman på dobro, Dr. Richard Peddicord på gitarr och sång samt Dehner Patten och Jack May på extra gitarr.

De skapar en rik ljudbild som är väldigt bra producerad med tydliga instrument i ett fylligt sammanhang. Musiken är countryrock och ren rock med vissa inslag av blues och ett psykedeliskt anslag. Mycket bra musik och ett album som man blir glad av att lyssna på. Det är lössläppt och glatt.

Hiway man inleder. En snabb positiv låt med bra sånginsats, fin orgel, bra trummor och härlig gitarr både akustisk och elektrisk. Fina temperamentsväxlingar ger låten fin dynamik och känsla.

Believer har ett något tuffare sound med kvävt distad gitarr och lugna men taktfasta trummor. Mycket bra sånginsats med lite körande emellanåt. Låter lite som både The Band och Rolling Stones. Innehåller även ett par fina gitarrsolon och bra temperamentsväxlingar.

Money troubles är lite annorlunda med en annan sångare, handklappning och långa mer sparsmakade gitarrslingor i reflekterande bluesstil.

Traveling man avslutar första sidan. Fin flödande countryrock där de också adderar fint piano till ljudbilden. Bra eftertänksam men ändå lättsam sånginsats. Trevligt spel på slidegitarren.

Andra sidan inleder med titelspåret Oh! pleasant hope är en behaglig countryrockslåt med medryckande melodi. Fin sånginsats och en massa instrumentella knorrar på gitarr, bas och piano. Dessutom lite tradjazz trumpet eller liknande på ett par ställen. Texten är väl lite underlig men låten är fantastisk.

I'm the light har ett ett ljud som låter som en vind som susar utanför dörren. Mycket sitar och en del akustisk gitarr. En annorlunda och luftig ljudbild.

Ecological blues är en glad blueslåt med slidegitarr, trumpet, fotstamp och en ganska skum sånginsats som känns ganska trevlig trots att den är lite tillgjord. Det svänger bra om låten.

Lester the arrester snabba trummor och ett avslappnat piano med bra sånginsats med Dickie Peterson tror jag. De får in en maracas och en del andra småljud också. Grymt tempo mot slutet.

Skivan avslutas med låten Heart full of soul. Basljud, trummor och en orgel inleder. Dickie Peterson sjunger på ett bra sätt. Bra växlingar i temperament och en avslappnad men dynamisk känsla. Fint samspel mellan gitarr, orgel, trummor och sångrösten. Ett fint gitarrsolo med vinande och distad gitarr får de också med.

lördag 5 juli 2014

West coast pop art experimental band

Påskaftonens klassiska skivmässa i Huskvarna bjöd inte på speciellt mycket i år tyvärr. Mestadels nypressningar och ointressanta osorterade 5 för 100 backar. Dessa backar kan förvisso innehålla riktigt bra plattor också men mer än några stycken brukar bli för jobbigt att bläddra igenom.

Jag hittade ändå några intressanta plattor på skivmässan varav en var den andra plattan med gruppen West coast pop art experimental band. Den gavs ut 1967 på märket Reprise. Det är en välkänd grupp som jag inte lyssnat på tidigare men som jag nu tänkte ge en chans. Det visade sig vara ett bra val. Jag gillar skivan även om det är lite mycket gimmickar som stör. Men när de spelar sin musik så låter det bra och är skoj att lyssna på.

West coast pop art experimental band bestod av Shaun Harris, Dan Harris och Bob Markley. De har en viss intellektuell känsla över sig. Som ett mer poppigt Spirit. Men de påminner även en del om Mamas and the Papas eller möjligen Beach Boys även om jag inte lyssnat på dem så mycket. En utmärkande detalj i deras ljudbild är de tydliga och varierade trummorna.

In the arena inleder spexigt med en megafonröst sen drar själva låten igång som kör på bra med surrande gitarr och utan sång förutom i slutet där en vaccker hummande kör trallar i kyrkostil. Megafonen är med en liten sekvens i slutet också.

Suppose they give a war an no one comes är märklig låt med underlig talad sång som är distad och lite trumdominerad flödande urspungsbetonad musik. Väldigt speciell takt men väldigt stämingsfullt och medryckande. Avslutas med ett barns ljud.

Buddha fortsätter i en speciell takt och med speciella toner. Meer normalt sjungen låt. Mjukare trumljud och ljusa gitarrljud.

Smell of incense är en ganska normal pop-betonad låt. En fin ljudbild som spräcks på ett spännande sätt av tyngre ljud på ett par ställen. Behaglig mjukt flödande melodi. Kokar ihop på mäktigt sätt i slutet med massvis med röster och bra trummor.

Overture - West coast pop art experimental band 2 inleder med ett långt ihållande dovt ljud och ett trumsolo. Sen kommer en megafonröst och några mjuka gitarrtoner sen är första sidan slut.

Andra sidan inleder med låten Queen nymphet. En vacker melodi med fin sånginsats med stämmor. Vissa klockspelsljud och ovanligt tydliga trummor.

Unfree child inleder skrämmande med trummor och distorderade ljud. Melodin och takten är skrämmande och har en stressande känsla över sig. Det kommer en del fin gitarr i en instrumentell passage. Återigen väldigt tydliga trummor som kommer i långa snabba smattrande sekvenser på ett par ställen.

Carte blanche är återigen en rockigare låt. Här är sånginsatsen lite störande med väldigt ljusa teatrala toner. Gitarren låter som en ilsken geting.

Delicate fawn är en fin popmelodi med glatt lätt komp med en del folkrockskänsla med koskällor och en säckpipa på ett par ställen.

Tracy had a hard day Sunday avslutar skivan. Har en jazzig känsla. Men även en del stämsång. Bra trummor med ett speciellt sound. Fin melodikänsla.