tisdag 30 augusti 2022

Kokar och fräser

I'm gonna take you home med Ya Ho Wa 13 är fantastisk uppvisning i flödande psykedelisk rock. Trummor och gitarr som improviserar fram genom en stark melodi. Det som gör albumet svårlyssnat är Father Yods sånginsats. Ibland i mer extatiska ögonblick passar den dock in ganska bra. Dessutom sjunger han inte så mycket på det här albumet. Det gavs ut 1974 på Higher keys records och består av två LP-skivor med fyra låtar.

Octavius medverkar på trummor, Djin på gitarr, Pythias också på gitarr och Sunflower på bas. Jag tror att det är samma artister som på albumet Savage sons of the Ya Ho Wa som jag skrivit om tidigare, förutom sångaren, Rhythm som var fantastisk på det albumet men tyvärr inte medverkar här. Kul att notera att även på det här albumet så är en bil med på omslaget.

Part 1 kokar och fräser i ett psykedeliskt jam som är otroligt medryckande. Fantastisk gitarr i flera lager och med stor variation som har ett otroligt driv. Även mäktigt trumspel. Märkligt sparsmakat men ändå sånt tryck. Yod sjunger en del och de delarna är svåra men han har en stor desparation och närvaro i alla fall.

Part 2 har en lite mer drömsk framtoning men den har fortfarande ett starkt driv. Fantastiskt starkt och mångsidigt gitarrspel i improvisationsstil men med fin melodikänsla. Trumspelet är också riktigt bra med en längre sekvens av nästan extatiskt trumspel men i samspel med gitarr eller bas i bakgrunden. I slutet kommer ljudet av en surrande fluga eller liknande till ett hypnotiskt men mångsidigt gitarrkomp.

Part 3 har ett drivet komp med något som liknar en orgel i kombination med en gitarr och en röst som visslar melodin. Mäktiga trummor som rusar fram lika ostoppbart som en buffelhjord och bra gitarrspel i samspel. I mitten blir det mer sparsmakat med lite jazzinspirerade trummor och fantastsikt episkt gitarrspel med tunga bastoner som vrider sig.

Part 4 inleder med lite prat med sen kommer musiken igång. Riktigt snygga återhållsamma långa gitarrtoner med lyriskt darr. Ovanpå det väldigt mäktiga trummor gör det medryckande. Sen kommer en del sång som övergår i extas tillsammans med gitarrtonerna som kokar ihop. Sen kommer en mer stillsam passage innan en taktfast flödande psykedelisk improviserad gitarrfest tar vid som tyvärr störs en del av skrikande atonal sång.

lördag 20 augusti 2022

Utan krusiduller

Första skivan med Luther Johnson enligt Discogs i alla fall. Det är en liveinspelning delad mellan Jimmy Johnson och Luther Johnson som heter Ma Bea's Rock. Inspelad i Chicago men utgiven av MCA i Frankrike 1975.

En genuin bluesskiva utan krusiduller. Min favoritlåt är nog titellåten Ma Bea's rock.

Skivan inleder med So many roads. En långsam och ganska tät blues med engagerad sång. En ganska lång låt så det blir en del riktigt fint improviserat gitarrspel.

Crosscut saw har ett flinkt gitarrspel i en ganska ljus blues.

Ma Bea's rock byggs upp av ett väldigt avslappnat och medryckande riff som piggt studsar omkring. Har några vackra rullande mandolinliknande toner på elgitarren som är en fröjd för örat.

Feel so bad sätter toner på känslan av uppgivenhet. Bra gitarrspel och sång.

Andra sidan inleder med I believe my time ain't long har en rockig framtoning med mycket slide. Nästan åt Elmore James hållet.

All your love har en rökigare bluesstil och en del sång. Väldigt genuint och bra dynamik och variation i gitarrspelet.

You gotta have soul är lite mer lättsam och dansant funkig. Har en del fint flyhänt gitarrspel.

My own fault är en känslosam blues med en del bra sång och gitarr.

onsdag 3 augusti 2022

Samling vid pumpen

Aerosmith gav ut albumet Pump 1989. Det var tydligen början på väldigt framgångsrikt 90-tal där de redan 1995 medverkade i ett datorspel. Jag var på en märklig demokväll i Jönköping 1995 där det demonstrerades, vilket var första gången jag hörde talas om gruppen. Men det dröjde till 2010-talet någon gång innan jag började lyssna på några av deras skivor.

Young lust inleder frenetiskt med en svängande och hård rock. F.I.N.E. inleder direkt efter att föregående låt avslutar med ett trumsolo. En intensiv ljudvägg men ganska bra gitarr som gömmer sig väl.

Love in an elevator fortsätter i en liknande stil men har mer stämsång och en fångande refräng. En bra sekvens med gitarr. Monkey on my back har en del bra glidande gitarr. Janie's git a gun har en säregen långsam melodi där rösten är snyggt mixad. Bra gitarrspel i ett fint solo.

Andra sidan inleder med The other side. Den har en bra akustisk inledning. Sedan blir det ganska mångsidig och kraftfull rock. My girl fortsätter i snabbt tempo med svängig rock.

Don't get mad get even går i ett långsammare tempo med en bluesig inledning sedan blir det ett tyngre gung. En del störande sång i en sekvens men en del munspel kryddar till det. Voodoo medicine man inleder märkligt med drömska ljud och en röst som talar. Sen blir det ganska hårt och gungande. What it takes ger ett mer melodiskt intryck. Ganska bra själfull sånginsats.

Skivan avslutar med en liten bonustrudelutt i bästa country- eller bluessgrass-stil med fiol och gitarr i en snabb takfast melodi.