Improviserat redan från början

1967 kom den klassiska gruppen Grateful Dead ut med sitt första album. Ett album som inte brukar beskrivas i speciellt positiva ordalag. Jag tycker att det är en perfekt början. De har alla element i sin musik på plats. Det är klockrent Grateful Dead, det är tillbakalutat och fantastiskt musikaliskt och rikt på improvisationer. Musiken lyfter direkt tack vara en lekfullhet på deras respektive instrument.

I sin begynnelse så bestod Grateful Dead av Jerry Garcia på gitarr och sång, Phil Lesh på bas, Bill Kreutzman på trummor, Bob Weir på gitarr, Ron McKernan på sång, orgel och munspel.

En Grateful Dead skiva som innehåller mycket blues och folkrock men även en hel del känsla av 50- och 60-talsrock. Med sin enorma känsla för improvisationer inom en melodi och ett temperament så får de även in en jazzig känsla. Detta skiljer dem från andra grupper såsom Paul Butterfield bluesband och tidiga Jefferson Airplane som de kan jämföras med.

The golden road (to unlimited devotion) inleder med bra sväng och lössläppt taktfasthet. En del kaotisk stämsång och bra gitarrimprovisation och ett psykedeliskt slut.

Beat it down the line en kul 50-talsrock låt. De körde ju ofta Not fade away på sina konserter så den här känns helt rätt. Kompetenta gitarrslingor av Jerry Garcia och en tamburin mitt i alltihop. 60-tals folk och 50-tals rock i en härlig blandning.

Good mornin' little school girl är den gamla klassiska blueslåten i Grateful Dead tappning. Den går långsamt med bra intensitet och klipp i rytmen. Ron McKernan spelar bra munspel och har fin blueskänsla i rösten också. I slutet ändrar låten karaktär lite med studsande halvdistat gitarrspel och sången i velande i mitten på ett riktigt härligt sätt.

Cold rain and snow har en glad småspringade rytm med en mild orgel och ibland kommer kvävda skurar med gitarr och smattrande tunga trummor.

Sittin' on top of the world framförs väldigt annorlunda jämfört med Howlin Wolfs version. En helt annan snabbare rytm med lite rusande countrykänsla. Det är mycket bra och de vindlar till och med ut i ett litet jam på slutet.

Cream puff war har ett speciellt ljud av gitarrer som bryter ihop. Fina tempovariationer med mycket gitarr och en del bas och trummor. De kör väldigt speciella arrangemang och hela melodin är som ett jam på ett subtilt sätt.

Andra sidan inleder med Morning dew. De spelar den i långsam takt och får till bra variation med ett stillsamt komp. På vissa takter klipper de till med ett par pigga ljusa toner och ibland får de till känslan av ett landskap som öppnar upp sig. De tar även med en längre instrumentell passage som är en fröjd för örat.

New new minglewood blues en uppslupen låt med en del orgel och fina gitarrtoner.

På avslutningslåten Viola Lee blues släpper de lös hela sitt jamkunnande. Det är varierat, avslappnat och enkelt. Gitarren är i centrum med ständig rörelse på ett självklart sätt. Lägg till det mjuka orgeltoner emellanåt och mycket bra trummor med fina cymbaler. I inledningen sjunger de till en melodiös dansant låt sedan börjar de underbara improvisationerna och tillbaka till grunden igen. Ibland bryter gitarrtonen ihop till ett vinande ljud men oftast låter den mjukt. De spelar i olika takt och rytm ständigt som om de sonderar ett nytt hus eller landskap. Blir riktigt psykedeliskt när orgel och gitarr blir som ett enda ljud på ett musikaliskt sätt innan de kör sista versen.

För Cippolina fantaster

John Cippolina är en fantastisk gitarrist och en av hans soloskivor tänkte jag skriva mer om här. Den heter Raven och spelades in 1976. Min kopia gavs ut 1980 på tyska Line Records. Om, när och hur den gavs ut i USA vet jag inte. Den är bättre än Copperhead som jag skivit om tidigare. Men långt ifrån så bra som de första två albumen med Quicksilver Messenger Service. Cippolinas bästa arbete efter dessa är nog Doctor Fankhauser där han var gästmusiker på ett par låtar.

Med sig i Raven så har Cipponlina den brittiske pianisten Nicky Hopkins som även seplade med i snare upplagor av Qicksilver Messenger Service. Greg Douglass på gitarr, Jasper Hutchinton på sång, Skip Olson på bas, David Weber på trummor och Andrew Kirby också på trummor.

Musiken blir tyvärr ganska mycket anonym soul men ofta blixtrar gitarrerna till. När gitarrerna blir som bäst är lite av Quicksilver Messenger Service tillbaka och ibland får bandet i övrigt till ett sväng inte olikt The Band. Så en godkänd skiva med en bra gitarrist som man kan ta fram då och då och som givetvis är ett måste för alla Cippolina fans.

Rock and roll nurse är en både tung och ganska snabb lite bluesig rocklåt med soulinslag. Bra gitarrspel men lite väl mycket sång och andra instrument som inte matchar gitarren ordentligt.

Unvicious circle är lite långsammare i tempot, nästan lite smygande. Cippolina spelar akustisk gitarr och elgitarr och Greg Douglass spelar bottleneck gitarr. Pianot är nästan lite jazzigt men gitarren ger lite av den gamla Quicksilver Messenger Service känslan med en avslappnat öppen episk känsla. Enda instrumentella låten på albumet.

Do what you do är en snabb lite The Band svängig rocklåt. Soulinfluerad sång med en del kaosstämmor. Gitarren är huvudsakligen bottleneckgitarr som låter riktigt bra.

Andra sidan inleder med All worth the price. Den börjar bra med kul gallopperande bas som kommer tillbaka då och då. Ett fint gitarrsolo som är väldigt avspänt kommer en bit in i låten. Ett jazzigt pianosolo kommer lite senare. Annars är låten ganska vanlig positiv rock med soulinslag.

Clouds är en långsammare låt med mer nedtonad sång till en början. Blir lite synthigt och pompöst fläskigt efter ett tag. Ett gitarrsolo av Cippolina är kul att höra men lite kort.

Bad news inleder bra med gitarrer i call and answer men sen kommer lite väl överdriven sång. Gitarrerna är roliga att lyssna efter och de river av ett par frejdiga solon.

Skivans sista låt heter Prayers. Den inleder bra med gitarr och trummor. Sången är inte så överdriven heller. Basen och gitarren har ett bra samspel i en snabb låt med lite halvknasigt tempo. Den här och Unvicious circle från första sidan bjuder på bäst musik på det här albumet.

Elektronik och gitarr i psykedelisk kompott

Om man ska tro diverse böcker, tidningar med mera så är gruppen Fifty foot hose med sin enda lp Cauldron en av pionjärgrupperna inom musik skapad med elektroniska instrument. Skivan gavs ut 1969 på det experimentella märket Limelight som även gav ut den ytterst svårlyssnade Sound of feeling med Spleen. Omslaget ser futuristiskt ut med bilder som skulle kunna vara tagna från komplingsscheman med transistorsymboler. Fullt troligt kanske med tanke på elektroniken i musiken.

Musiken kan sägas vara en sorts korsning mellan elektroniska ljud blandat med avantgardistisk experimentell musik, jazz eller folkrock, rock och pop. Ibland sker blandningen inom samma låt ibland är låtarna mer renodlade. En sorts psykedelisk känsla finns alltid med. De band jag kan komma på som de kan liknas vid är kanske Jefferson Airplane men de elektroniska ljuden gör dem svåra att likna vid några andra grupper. De kom från San Francisco och skivans producent var Dan Healy.

Skivan är kul att lyssna på och flera låtar är bra, Nancy Blossom på sång är riktigt bra och Larry Evans kan verkligen hantera en gitarr. Men vissa låtar är för lite överdrivet konstiga men de mister aldrig sin musikaliska förankring. Cork Marcheschi står för elektroniken med bland annat theramin och frekvensgeneratorer. Kim Kinsey spelar trummor, Terry Hansley bas och David Blossom gitarr.

Inledande And after hörs knappt alls. Efter cirka en minut börjar man höra en brusig signal som växer i amplitud och frekvens.

If not this time är betydligt mer musikalisk och melodiös. Nancy Blossom sjunger fint till ett speciellt och kanske lite tematiskt komp med märkliga klanger. Effektfulla åkningar med brusiga vågformer som glider i frekvens. Bra gitarrljud som bara hörs sporadiskt och en del ljud som kan vara en orgel. En bra låt.

Opus 777 är bara 22 sekunder lång. Ett litet elektroniskt rymdliknande ljud.

The things that concern you framförs på sång av Larry Evans på ett bra sätt. Stark melodi och en massa speciella ljud som ger en speciell ljudbild till kompet av bas, gitarr och trummor. Mycket av ljuden är frekvensåkningar men även kortare och knorrigare ljud. Fin avslutning med en gitarr som spelas i högt tempo.

Opus 11 är som Opus 777 bara 22 sekunder med några märkliga dallrande elektroniska och futuristiska ljud.

Red the sign post har ett mörkare mer aggresivt ljud. Bra gitarr blandas med elektroniska ljud och avantgardistiska ljudkollage. Nancy Blossom sjunger mitt i allt ljudkaos. Riktigt bra gitarr faktiskt. Ljuden bygger en stressad stämning på et effektfullt sätt. En del motorbuller i slutet.

For Paula är 24 sekunder lång med ensliga elektroniska ljud.

Rose avslutar första sidan. Stillsam melodi med Nancy på sång och droppliknande elektroniska ljud. Avslappnad gitarr och en del jazzigt dansant komp. Mot slutet blir det en del märkliga tempoväxlingar och viskande ljud och ljud som låter som en futuristisk stadsmiljö innan melodin återkommer och säcken knyts ihop till ett power off.

Andra sidan består bara av tre låtar. Först ur är Fantasy. Den innehåller massvis med märkliga ljud som ljudeffekter ur en film men det är musikaliskt. Hypnotiskt komp med bas och trummor byts efter tag ut mot jazzigare trummor och bra flödande gitarr med mycket fina avslappnande toner och varierat spel. I mitten sjunger Nancy några kalla avskalade strofer och sedan kommer de elektroniska ljuden tillbaka. Nästan skrämmande ljud. I slutet återkommer Nancy med mer intensiv sång i en kort strof till kombinerat komp.

God bless the child är en mer långsam låt i nästan lite 40- eller 50-talsanda. Softade trummor och gitarrer. Men sen har vi elektroniska åkande visslande surrande ljuden. In mot mitten låter Nancys sång mer intensivt.

Titellåten Cauldron avslutar skivan. En väldigt avantgardistisk låt med ensliga slagverksljud som klingar fram och tillbaka. Till detta ljunger Nancy Blossom nästan ackapella med först förvrängd röst sedan med vanlig röst och tillbaka till förvrängd igen. Fram och åter. Det är inte omusikaliskt, trots allt, men väldigt märkligt. Som en mardröm eller surrealistisk dröm.

Mama lion

Jag samlar lite grann på skivor med musik som antingen innehåller Janis Joplin influerad sång eller Big brother and the holding company influerad musik. Det har lett mig till många spännande skivköp.

Mama Lion var en grupp vars sångerska Lynn Carey sägs låta lite som Janis Joplin. Deras första skiva kom 1972 och heter Preserve wildlife. Den kom ut på märket Family Productions i USA men mitt exemplar är en tysk utgåva på Phillips.

Mama Lion bestod av Neil Merryweather på bas, Coffi Hall på trummor, Rick Caxiola på gitarr, Jim Howard på piano och Lynn Carey på sång. Hon har en bra uttrycksfull röst men inte samma känsla som Janis Joplin. I några låtar sjunger hon ikapp med en överstyrd elgitarr t ex.

Ackompanjemanget och produktionen är inte heller lika grymt bra som Big brother and the holding company. Det blir lite skränigt och grötigt istället för Janis avslappnade och självklara musik. Men oftast är det kul att lyssna på. Musiken kan nog jämföras lite med grupper som Fat Water eller möjligen Savage Grace.

Neil Merryweather är en halvmärklig figur som verkar ha varit inblandad i massvis med grupper och skivor men aldrig fått några hitlåtar eller varit med i något som gett bestående intryck. Han finns inte med i rocklexikonen men är ganska välkänd i skivsamlarkretsar. Lynn Carey var med på flera av skivorna och gjorde även någon skiva innan hon träffade Neil. Hon var även modell och sjöng på musiken till filmen The valley of dolls. In på 2000-talet så spelade hon in en ny skiva under namnet Mama Lion som heter Mama Lion roars back.

Inleder med en cover på Ain't no sunshine. Här framförs den i ganska stillsamt tempo med piano och en del gitarr. Lynn Carey sjunger med stark och ganska djup röst. I mitten kommer en halvpsykedelisk orgelslinga som ett gitarrsolo stegrar sig igenom.

Be bad with me är lite mer funkig i sin stil med en bas som ligger i bakgrunden. Lynn sjunger fortsatt med stark skränig röst. Låten har en hel del fin gitarr som Lynn sjunger ikapp med när den överstyrs.

Titellåten Ain't too proud to beg inleder också i en halvfunkig stil med kanske ett stänk av soul. Fina dämpade cymbaler. Lynn sjunger bra och matchas fint av bakgrundssången av Neil, Jim och Lynn själv. Ett abstrakt vinande gitarrljud med en överstyrd bas och ensligt piano skapar en psykedelisk ljudbild i ett längre instrumentellt avsnitt som avslutar låten.

Wildcat inleder som en småvild blueslåt med lite knasig ensam gitarr. Lynn sjunger starkt och bra och får till självfulla ljud, ibland med ekoeffekter. Mest spännande blir det när hon sjunger ikapp med en överstyrd gitarr. Även en del fint barpiano och en studsande bas.

Candy man avslutar första sidan. Verkar vara Leadbellys gamla klassiska blues i en egen tappning. Mycket bas, piano, nästan lite handklapp och bra sånginsats av Lynn Carey. Psykedeliska gitarrljud som vandrar vilt mellan högtalarna. Temperamentsfulla växlingar genom hela låten.

Andra sidan inleder med Mr. Invitation. Börjar med ett klassiskt stycke på piano som låter ganska likt Humlans flykt. Sedan drar gitarr och orgel igång och även Lynn. Väldigt hårt komp och sång som går på övervarv hela tidan. En del psykeliska övningar på orgel och gitarren i samspel.

Sister, sister (she better than a man) har skrivits av Lynn Carey. Den är en svängig glad bluesrock låt. Fin sånginsats och bra gitarrspel och en del grymt distade ljud som ligger på i bakgrunden.

Can't find my way home är en lite lugnare och mer stillsam låt vilket behövs. Halvdrömskt gitarrspel kompar Lynn i en sorgsen och innerlig sång. De höjer intensiteten tyvärr lite väl mycket in mot slutet men det lugnar ner sig igen.

It's only a dream en ganska rak piano och gitarrfylld rocklåt. Lynn ylar på. Starkt trumspel också.

Skivan avslutas med låten Cry. Inleder bra i en stillsam reflekterande anda. Lynn Carey gör nog sin bästa sånginsats som faktiskt påminner lite grann om Janis när hon sjunger Cry baby. Kompet är ganska avskalat för den här skivan och de har en fin känsla både i instrumenten och Lynn med sin fina röst. Skivans bästa låt. Den avslutas i ett magnifikt musikalsikt skri.

Lekfull svensk folkrock

Jag fortsätter lite på Cornelis Vreeswijk temat med en skiva där han medverkat som låtskrivare och författat texten på baksidan av konvolutet. Skivan heter Tjyvballader och barnatro. Den spelades 1964 av gruppen Jailbird Singers och gavs ut på Metronome.

En helt underbar skiva full med bra musik med alltifrån visa till blues via gospel och folkmusik. Genuint och äkta rakt igenom. Musiken är full av energi och glädje. Det svänger om den med fina sånginsatser och bra spel på instrumenten. Helt akustiskt och fin fingerpickande spelstil. De har ett bra driv men ändå väldigt bra känsla och en avslappnad atmosfär. En genuin och äkta skiva.

Jailbird singers bestod av Tony Granqvist, Åke Johnson och Tore Eliasson de spelar bas, gitarr och sjunger. Tom Paley spelar banjo och bluesgitarr på ett par låtar. De tre sjunger fantastiskt bra och använder verkligen att de är tre distinkta röster vilket ger en rik och dynamisk ljudbild. Tony dog sorgligt nog redan året efter inspelningen 1965.

Skivan inleder med Mördar-Anders. Lika brutal i sin ljudbild som i sin text. Men inledningen är tung och stillsam. Men efter första versen så går de igång rejält med galloperande melodi de slänger dessutom ett blixtrande solo i bästa fingerpickande bluegrasstil.

En öl till är en skön blues med fantastisk stämsång i lite call and answer stil. Takten är långsam men blir snabb i slutet på varje rad i refrängen.

Där björkarna susa är en välkänd låt som jag tror var etta på tio-i-topp när den var ny. En fin visa med hummande kör och flyhänt känsligt gitarrspel. Har en ljuvlig atmosfär.

Han har öppnat på pärleporten den gamla frireligiösa låten i en underbar snabb tappning med massvis med roliga knorrar och ett härligt gitarrsolo. De sjunger alla tre i olika fas som blandas in och ut ur varandra så att blir glad av att höra det.

Precious Lord, take my hand en fin religiös amerikansk låt som Elvis Presley sjöng in. Den är stillsam och atmosfärisk med ett bra pianospel.

Jungman Jansson en gammal svensk visa av Dan Andersson i ett rusande tempo med bra gitarr och stämsång i ovanliga lekfulla arrangemang.

Andra sidan inleder med Laredo inleder med knäppande gitarrsträngar och fortsätter i ett lunkande stillsamt tempo med bra stämsång.

Give me that old time religion en av mina favoritlåtar. Här sjunger de i flera stämmor på ett otroligt bra sätt. Det är lekfullt och medryckande. En låt och ett framförande man blir glad av.

Ovan där en annan väckelselåt som de framför med bravur. Arrangemanget är strålande och tempot perfekt.

Barnatro den sista av de klassiska väckelselåten som finns med på skivan. Här är tempot lite mer invaggande. Stämsångsarrangemangen är fantastiska och ger en både sorglig och glad nerv åt låten.

Only if you praise the Lord är en amerikansk religiös låt men jag tror inte att Elvis spelat in den.

Rulla på, rulla på en härligt driven bluegrassinfluerad låt. En av fyra låtar på skivan som Tony Granqvist och Cornelis skrivit tillsammans.