tisdag 29 januari 2013

Gitarrimprovisationer i högt tempo

Gitarristen Jorma Kaukonen och basisten Jack Casady är båda två kända genom att ha varit medlemmar i Jefferson Airplane. På 70-talet bildade de en egen liten grupp vid sidan om som de kallade Hot Tuna (tuna betyder tonfisk). På deras femte lp America's choice så medverkar även Bob Steeler på trummor. Den släpptes 1975 på Jefferson Airplanes egna skivmärke Grunt.

Plattan har lite Roy Buchanan, Jimi Hendrix eller Quicksilver Messanger Service över sig. Men de skiljer ut sig från andra artister och plattor genom att kombinera improvisation och häftigt gitarrspel med ett bakgrundsackompanjemang som är tungt och rått och ständigt i frontlinjen. I kortare doser ger det en rejäl energikick men ibland blir det lite för mycket och det tröttar ut istället för att pigga upp.

Musiken är nog inte heller riktigt så avslappnad och tillbakalutad som den hade kunnat vara. Jorma Kaukonen river av sina gitarrimprovisationer i högt tempo. Det är tveklöst väldigt virtuost och bra men det fattas ändå något. De bästa låtarna är de nedtonade låtarna.

Vissa av låtarna är riktigt bra och alla låtarna har åtminstone något ställe som de blixtrar till på. De är alla tre väldigt bra musiker.

Sleep song inleder stillsamt och Jorma Kaukonen sjunger med en uppriktig och behaglig röst. En bit in i låten river han även av några häftiga gitarrslingor. Egentligen varken en blues eller hårdrockslåt.

Med Funky #7 spelar de tung bluesrock med hårdrockstendenser. Mycket bas och intensiva trummor. Men de slappnar även av i ett parti för att sedan bygga upp trycket igen. Här briljerar Jorma Kaukonen med extremt distade gitarrimprovisationer eller om det är Casady på basen.

Enda coverlåten på skivan Walkin' blues skriven av blueslegenden Robert Johnson. De gör en fin version. Gitarren låter i ett solo nästan som en elorgel. Även mycket distad slide-gitarr.

A-sidan rundas av med Invitation. Bra trummor och bra sånginsats. En viss positiv känsla i låten som ger den lite extra stämning.

Andra sidan inleder med Hit single #1. Positivt laddad hårdrock med mycket gitarr.

Serpent of dreams inleder lite mer lågmält men har fortfarande en ganska snabb tendens i grunden. Bra sånginsats.

I don't wanna go har ett häftigt distat basljud och bra gitarr. Bra sånginsats även här. Lite skum takt.

Skivans sista låt är Great divide: revisited. Jag tycker även att det är skivans bästa låt. Grundkompet är ganska nedtonat, melodin är bra och Jorma Kaukonen sjunger med lite lagom skör röst. Bra gitarrspel och starka trummor.

torsdag 24 januari 2013

Oväntad countryrock

Ibland överaskas man både positivt och negativt samtidigt av samma album men av olika orsaker. En sådan är gruppen Fotheringays självbetitlade och enda lp som kom ut på märket Island 1970. Anledningen till att jag köpte skivan var att Sandy Denny var med i gruppen. Duon Heaven and Earth som jag skrivit om tidigare har jämförts med henne och hon anses som en av Englands främsta sångerskor. Men efter att ha lyssnat på skivan är det istället låtarna där Sandy Denny inte står främst som är de bästa. Fotheringay låter på vissa låtar nästan som The Band gjorde på sina två första album. Även Allman Brothers och Grateful Dead kan nämnas i sammanhanget även om Fotheringay inte är ett jamband. Sandy Dennys låtar är absolut inte dåliga men de har inte samma dragning som jag hade hoppats på.

Fotheringay bestod av Pat Donaldson på bas, Gerry Conway på trummor, Jerry Donahue på gitarr, Trevor Lucas på sång och gitarr samt Sandy Denny på sång och gitarr. Det ska tilläggas att samtliga i gruppen deltar i sjungadet i kör och bakgrundsstämmor. Sandy Denny och Trevor Lucas sjunger på olika låtar.

Verkligen spännande med ett brittiskt band som spelar countryrock på ett så bra och genuint sätt. Ljudmässigt bjuder skivan på folkrock och mycket bra countryrock, detta trots det nästan barockinspirerade skivomslaget. På ett sätt kan skivan kännas lite splittrad. Är det country- eller folkrock? Men jag tycker nog att blandningen känns rätt uppfriskande och gitarrspel och sånginsats är bra på alla låtar. Countryrocklåtarna är de bästa med sitt driv grymma sånginsats och bra melodier. Nästan som The Band.

Låten Nothing more skriven av Sandy Denny inleder skivan. En lugn flödande låt med en del piano, bas och elgitarr och Denny på sång. Men den har ingen direkt melodi men den är avslappnad.

Andra låten The sea är också skriven av Denny. Mer akustiskt betonat än första låten. Fortfarande ingen direkt melodi men behagligt att lyssna på.

The ballad of Ned Kelly är det istället gitarristen Trevor Lucas som komponerat och skrivit texten till. Lite The Band och särksilt låten The weight eller The night they drove old dixie down. Lucas sjunger men Denny och de andra kommer in på kör. Fint countryrockigt ljud och bra knorr på gitarrspelet och behagligt invaggande melodi.

Nästa låt är Sandy Dennys Winter winds en akustisk perfekt avskalad låt. Har en längtande melodi som Denny framför mycket bra med en vacker röst.

Sista låten på första sidan är Dennys och Lucas gemensamma komposition. De sjunger duett i delvis olika stämmor med en hummande kör i bakgrunden. Kompet är countryrock ala Grateful Dead med Ripple. Mycket bra.

Gordon Lightfoots The way I feel inleder andra sidan. Countryrock med ett episkt och ibland hårt anslag. Bra gitarr och trummor samt ett drivande tempo kombinerat med Lucas på sång tillsammns Sandy Denny i kör gör låten till en härlig lyssnarupplevelse.

The pond and the stream är en låt skriven av Sandy Denny. Stillsam men ganska snabb i tempot. Lite otydlig melodi men trevlig att lyssna på.

Nästa låt är Too much of nothing skriven av Bob Dylan. Har en fin kombination av akustisk och elektrisk gitarr. Trevor Lucas sjunger bra med övriga bandet i bakgrunden. The Band känns inte långt borta vilket kanske inte är så konstigt eftersom låten finns med på skivan The basement tapes.

Avslutningsvis gör de en version av den traditionella låten Banks of the Nile. Sandy Denny sjunger ovanför ett milt ackompanjemang. Det är trevlig lyssning men inget som fäster sig och som man minns efteråt.

lördag 12 januari 2013

Jag hade en gång en båt

En av mina favoritlåtar är Jag hade en gång en båt. Den ursprungligen amerikanska låten översattes till svenska av Cornelis Vreeswijk. Jag har tidigare skrivit om en inspelning av en variant av låten gjord av Johnny Cash, I want to go home.

Nu tänkte jag skriva lite om Cornelis version av låten som har en väldigt minnesvärd text. Ann-Louise Hanson spelade in den tillsammans med Cornelis som sjunger duett och ackompanjerade Ann-Louise på gitarr. Jan Johanssons trio finns enligt baksidestexten med på ett hörn också. Gitarrspelet är fullständigt underbart, det är akustiskt och Cornelis slår an strängarna på lustiga sätt och med en lysande känsla för sväng och tempo. Ann-Louise Hanson framför texten med en fantastisk känsla och allra bäst är det nog när hennes röst nästan spricker på orden

i parkerna lekte barn, men så släppte man ner en bomb och staden försvann
det är musik när den är som bäst.

Jag hade en gång en båt finns så vitt jag vet inte med på någon av Cornelis egna skivor men den finns med på Ann-Louise Hanson lp:n Fröken svensktopp utgiven på märket Metronome 1969. Tyvärr kommer de övriga låtarna på skivan inte alls upp till samma nivåer som öppningslåten. De har en helt annan stil. Tänk en hel skiva med sparsmakat ackompanjerade folkrockslåtar. Det hade varit underbart.

Flera av låtarna är översatta välkända låtar som det är roligt att höra. Men stilmässigt blir det mycket skönsång och pop snarare än folk och rock.

En ballad om för länge sen har en fin melodi.

Den vackraste visan har en behaglig melodi och trevligt ackompanjemang.

Hösten är här är en översättning gjord av Lasse Berghagen av Beatles-låten Norwegian wood. Ibland hörs lite sitar.

Hos mig är också en översättning den här gången av I'm yours som Elvis Presley sjöng. Bra melodi som är trevlig att lyssna på.

Glöm bort imorgon är troligen en översättning av en italiensk låt med en glad inledning.

Andra sidan inleder med en översättning av Bob Dylans Farewell Angelina som heter Farväl Angelina. Översättning gjordes av Gösta Rybrant. Ackompanjemanget är bra med bara en akustisk gitarr. Ann-Louise sjunger vackert och med en fin känsla.

Med yxa och hammare har en bra melodi och en liten kör.

Nästa låt Venezuela har text skriven av Cornelis men har ett orkestrerat ackompanjemang.

När skönheten kom till byn är en dikt av Nils Ferlin, tonsatt av Lille Bror Söderlund. Melodin känns som en vals.

Melankoli verkar vara en tysk låt. Hon sjunger med ganska bra känsla.

Skivan avslutar med Väntans melodi. En översättning av Unchained melody som Righteous brothers spelade in, tillika Elvis Presley. Ann-Louise sjunger med ganska bra känsla återigen. Melodin är bra och den har ett lite udda ackompanjemang med sitar.

söndag 6 januari 2013

Sångerska som påminner om Janis Joplin

Jakten på musik som påminner om Janis Joplins ångestladdade och känslofyllda framföranden har lett mig till många spännande skivor. En av de bästa är gruppen Ill Wind med sin enda skiva Flashes från 1968 utgiven på ABC. Gruppens sångerska Connie Devanney har i vissa ögonblick samma glödande intensitet i sin röst som Janis Joplin hade. Precis som Janis kan hon även växla mellan olika temperament på ett helt naturligt sätt.

Ill Wind bestod av Ken Frankel på gitarr och banjo, Richard Griggs på andra gitarr och sång, Carey Mann på bas och sång, David Kinsman på trummor och Connie Devanney på sång. De kom från Boston men tillhörde uppenbarligen inte MGM:s satsning med the Bosstown sound.

Ken Frankel skrev de flesta av låtarna tillsammans med Tom Frankel. Jag förmodar att de var bröder. En av låtarna L.A.P.D skrevs av Richard Griggs och High flying bird var en väldigt lyckad cover.

Jag skulle vilja beskriva musiken som psykedelisk folkrock i grunden. De har en egen stil med ömsom ringande gitarrer och ömsom akustiskt klingande. Deras musik rymmer många olika sinnesstämningar och ibland får deras toner en österkändsk indisk prägel. Flera melodier är medryckande och strålande vackra. Många verkar vilja jämföra dem med Jefferson Airplane men jag tycker inte att det är en speciellt relevant jämförelse. De har mer gemensamt i sitt sound med Ultimate Spinach men de skiljer sig åt på många punkter. Ill Wind har ett mycket varmare ljud och de har flera folkrocklåtar och de låter gitarren och rösterna definiera musiken.

Walkin' and singin' inleder skivan. En trevlig positiv trallvänlig låt. Antingen Richard Griggs eller Carey Mann står för sången som även innehåller ett visslat parti. Mycket bra gitarrspel med ett litet stänk country som dessutom samspelar med sången mycket bra.

Andra låten är den episka People of the night. Här sjunger Connie Devanney men med Griggs och Mann på kör. Connie sjunger medryckande och positivt och melodin är underbar. Sedan ändras låtstrukturen till ett längre instrumentalt parti med flödande gitarrspel med lite österländska indiska vibbar. Grundkompet är stabilt och glatt och Ken Frankels gitarr briljerar med härliga improvisationer som klättrar runt i grundkompet. Sedan kommer Connie tillbaka på sång och den härliga melodin som liksom slår ut.

Little man är lite mörkare och spelas med ett mer knäppande gitarrljud som varieras på häftigt sätt i en ständigt föränderlig ström. Sedan börjar Connie och Griggs eller Mann att sjunga i fina röstarrangemang. De turas om att sjunga ensamma och sjunger sedan i stämmor. Här kommer också de mer österländska gitarrljuden tillbaka lite lätt.

Skivans kanske bästa låt Dark world har ett mer sparsmakat ackompanjemang. Svala kontemplativa gitarrtoner. Efter några toner börjar Connie Devanney att sjunga. Hon sjunger fantastiskt vackert med känsla utan att överdriva. Ibland nästan viskande andra gånger med större styrka. Melodin är även den fantastiskt vacker. I mitten är något som låter som ett solo på bas.

Sist ut på första sidan kommer låten L.A.P.D.. En väldigt konstig låt. Den inleder med de första tonerna ur USA:a nationalsång. Sedan övergår den i ett mäktigt basbetonat drömmande riff med lika tung sång av Richard Griggs som också skrivit låten. Connie Devanney sjunger i en drömlik bakgrundskör i vissa partier. Efter ett tag urartar sången och ett instrumentellt parti tar över och sedan förvrängda röster i slutet som kommer talande en i den ena och en i den andra högtalaren. Kanske lite Spirit över låten när jag tänker efter.

Andra sidan inleder med en underbar version av High flying bird. Det känns som om man förstår vad låten handlar om. Connie Devanney ger med sin sånginsats låten en mörk känsla av undertryckt ångest som är helt fantastisk att lyssna på. I slutet spricker nästan hennes röst när hon sjunger

lord look at me
som lyssnare riktigt ryser man. Jag gillar även textraden
the only way to fly was to die.
Ackompanjemanget är lysande med en obeveklig marscherande känsla med ljusa vinande gitarrtoner. Rösten ges gott om plats.

Hung up chic har en lite mer positiv känsla. Connie Devanney sjunger verserna sen kommer männen in och sjunger i refrängen i en lagrad stämsång. En euforisk känsla. I slutet kommer lite österländska improviserade toner och en häftig nästan akustisk kanske bas i andra högtalaren.

Nästa låt är också en glad låt Sleep. Connie sjunger till ett akustiskt ackompanjemang på banjo. Låten har annorlunda refränger med nästan en kyrklig körsång av Frankel, Griggs och Mann. Men banjospelet i bakgrunden.

Sista låten är den drömska Full cycle. Den inleder tyst och obemärkt sedan kommer en kyrklig sång av någon av männen. Kören fylls på av Connie Devanney och en tamburin börjar slå i bakgrunden. I bakgrunden hörs genom hela låten även en långsamt ensligt men ändå varmt klingande gitarr. Lite Ultimate Spinach över kompet.