Gå och meta

Jag skrev om Foghats första album tidigare här på bloggen och deras koppling till Family Guy. Men just låten Slow ride från avsnittet av Family Guy var inte med på den skivan. Så här tänkte jag skriva om den skivan. Skivan heter Fool for the city och gavs ut 1975 på Bearsville. Den är riktigt bra om man är på humör för en ljudmässig åktur i partyland. Det här var deras sjätte album.

Titellåten Fool for the city inleder. Ett snabbt frejdigt tempo med mycket gitarr. Ett lustigt parti återkommer med studsande gitarrtoner från höger till vänster och tillbaka och märklig sång. Men det fungerar på något märkligt sätt.

Save your loving (for me) öppnar med riktigt bra och tunga gitarrtoner. Sedan kommer lite märklig processad sång till trumkomp. En del rock n roll takter och bra gitarrspel räddar upp låten.

Slow ride har en maffig framtoning med breda toner som bygger upp en stabil takt som är medryckande. Mot slutet kokar de upp en grym intensitet på gitarren. Tonerna blixtrar fram och trummorna rusar.

Andra sidan inleder med ett cover på Robert Johnson låten Terraplane blues den har ett fint tungt gung med stabilt grundkomp och en vild slidegitarr.

Save your loving (for me) har ett lite lugnare melodiskt inslag med mycket bra sånginsats. Gitarrspelet är också riktigt bra. Påminner litegrann om Parish hall faktiskt.

Drive me home är en snabb boogie låt komplett med piano. Lite mycket dans eller partyrock för min smak.

Take it or leave it har ett modernt dämpat sound som låter mycket 80-tal. Men sångaren är inspirerad.

Lugnet före stormen

Calm before med gruppen The rising storm är en kul skiva i gränslandet mellan 60-tals garagerock och det mer varierade soundet hos rockmusiken i slutet av 60-talet. Här finns ren garagerock, drömsk psykedelisk musik och en del riktigt vacker rockmusik. De hittar en egen stil i det drömska men ändå rockiga med en säregen atmosfär. Mina favoritlåtar är Frozen laughter och Bright lit blue skies. Det är en privatpressad LP från 1967 på etiketten Remnant. Det var tydligen deras ursprungliga bandnamn.

Gruppen bestod av Rich Weinberg på sång, munspel och slagverk, Todd Cohen på bas, Tony Thompson på gitarr och sång, Tom Scheft på trummor, Charlie Rockwell på orgel och Bob Cohen på gitarr. Skivan spelades in när de gick i skolan i Andover i Massachusetts.

Don't look back är en fartfylld låt ömsom i en dansant rock n roll stil och ömsom mer rockigt drömmande.

Drömmandet fortsätter med To L.N. / Who doesn't know som har en långsammare men varm melodi med bra trummor och atmosfärisk orgel.

I'm coming home är återigen väldigt fartfylld med bra gitarr och bas i en upprorisk rock n roll stil.

A message to pretty har en fantastisk medryckande melodi med fina sångarrangemang och mjuka gitarrtoner spetsat med orgel och munspel.

In the midnight hour har ett kraftfullt sound i inledningen som byggs upp väldigt snyggt. Sedan är det är en dansant låt som har bra tryck i rytmen.

Frozen laughter inleder atmosfäriskt med sparsmakade gitarrtoner som bygger upp en vacker melodi. Bra anspråkslös sånginsats. Sedan kommer en del orgel in på ett effektfullt sätt.

Andra sidan inleder med She loved me är en driven låt med ett surrande gitarrljud och bra sångarrangemang med stämsång. En del orgel på ett par ställen också. Dynamisk positiv ljudbild.

Mr Wind har en luftig och atmosfär känsla med lunkande orgel, gitarr och en anspråkslös sånginsats med i fina arrangemang. Snygg kontrast mot föregående låt.

Big boss man har några roliga bastoner i inledningen sedan följer ganska frenetisk garagerock. Bra sångarrangemang och orgel i samspel med trummor och gitarr.

Bright lit blue skies har en fantastisk längtande känsla i melodin och sången. Bra stämsång i fina arrangemang och ett bra driv i den anspråkslösa gitarren.

The rain falls down har en fin atmosfär som övergår i en drömsk känsla efterhand. Sparsmakat gitarrspel med mjuka trummor och bra avskalad sånginsats.

Skivan avslutas med en ganska inspirerad version av klassikern Baby please don't go med ganska rebellisk sånginsats och tufft gitarrspel.

God Jul med Elvis

Önskar en riktigt God Jul till alla bloggläsare med ett inlägg om en av Elvis julskivor. Blue Christmas är min favorit för den innehåller en fin version av roliga låten Silver bells. Skivan gavs ut 1976 och är en samlingsskiva utgiven av RCA och baserad på julskivan som kom 1957 men med lite fler låtar. Mitt exemplar är en svensk pressning. Sten Berglind som har skrivit både böcker om Elvis och dessutom har ett riktigt bra radioprogram där han initierat spelar originalsinglar från sin egen samling av rock n roll från 50-talet nämns på baksidan av omslaget.

Nostaslgiskt och med mycket känsla och fin stämmning. Elvis är alltid genuin och han kan förmedla starka och äkta känslor med sin musik. Jag har fortfarande inte sett den nya Elvis-filmen men Elvis dök ändå upp i en ny TV-serie baserad på National treasure-filmerna.

Skivan inleder rockande stämningsfullt med Blue Christmas som har sparsmakat komp och en riktigt bra körinsats.

O come, all ye faithful är mer traditionellt stämningsfullt. Elvis har en enorm närvaro och känsla även i en mer högstämd låt. Mycket bra kör och fina trummor. On a snowy Christmas night är en svepande men vacker låt.

It won’t seem like Christmas (without you) fortsätter i samma stil med en ganska prominent orgel och Elvis på fin sång. Holly leaves and Christmas trees har en väldigt genuin och äkta framtoning. Elvis sjunger fantastiskt bra och melodin är underbar. Santa bring my baby back (to me) är lite mer rockig i en tidig 60-talsstil med körande.

I’ll be home on Christmas day har lite akustisk gitarr som ger mycket stämmning i en countrymusikstappning. Ett piano och kör bakom Elvis bygger upp en enorm intensitet genom hela låten.

Andra sidan inleder med Santa Claus is back in town är en behaglig släpig julblues. Silent night den klassiska julsången gör Elvis en fin avskalad version av. Here comes Santa Claus (down Santa Claus lane) är en modernare klassiker som framförs fartfyllt och avslappnat. Winter wonderland har snygga gitarrslingor och avslappnad sånginsats av Elvis. White Christmas framförs ganska annorlunda med ett avskalat pianokomp och kör samt en som alltid underbar sånginsats av Elvis.

Silver bells har ett underbart arrangemang med call and answer mellan Elvis och kören. Snygga gitarrtoner som blandas med stråkar. Har en viss svårfångad men genuin humor i sig också. Mama liked the roses har en tung men hoppfull stil. Elvis sjunger med mycket känsla. Även ett talat parti till en kör. En sorglig och känslosam avslutning.