Genuin och rak blues

Canned Heat är en grupp som jag hörde först gången när SVT sände Woodstock-filmen. Då spelade de bland annat sin signaturmelodi Goin' up the country. Den framförs av Owl Wilson som sjunger med en mycket speciell ljus röst. Låten har ett skönt driv och på ett annat ställe i filmen bjuder de även på sin jamkonst. Skivan jag tänkte skriva om här kom inte ut förren 1970 men den hade spelats in redan 1966. Den kom inte ut på samma skivmärke, Liberty som övriga Canned Heat skivor utan på Janus av oklar anledning.

Skivan innehåller främst covers på klassiska blueslåtar med klassiska artister men även två låtar skrivna av samtliga medlemmar i Canned Heat. Det är driven snabb rockig blues där sångaren faktiskt låter ganska likt Howlin' Wolf. En grov och ändå varm, ärlig och innerlig röst. De påminner även om Paul Butterfield bluesband, Elmore James och John Lee Hooker som de också spelade in en skiva med. Musiken är verkligen genuin rak blues med ett humoristiskt anslag och fin taktkänsla. De visste vad de gjorde och de hade ett träffsäkert musikaliskt sinne. Bob Hite ska ha haft en av de största samlingarna av gamla bluesplattor som funnits.

Canned Heat bestod av Bob Hite på sång, Alan Wilson på gitarr, sång och munspel, Henry Vestine på gitarr, Stuart Brotman på bas och Frank Cook på trummor.

Skivan inleds med en cover på en av mina favoritlåtar Spoonful. Canned Heat spelar den med ett stabilt rytmkomp och fint gitarrspel och en tydlig tuff röst.

Big road blues är en rockig snabb blues. Bjuder på ett lyriskt gitarrsolo. Den första av två av Canned Heats egna kompositioner på skivan.

Låten Rollin' and tumblin' finns med i två versioner på skivan. Den här första versionen saknar munspel i kompet. Fin varierad slidegitarr och en grym bluesig sånginsats.

Muddy Waters klassiska Got my mojo working är nästa låt. Här finns det bra munspel i rikt mått.

Låten Pretty thing rundar av första sidan. En Bo Diddley inspirerad låt. Rytmiskt och kul.

Andra sidan inleder med Louise. Tydligen en Howlin' Wolf låt. Det är en långsam rökig känslig blues. Fint gitarrspel och sånginsats.

Dimples är en snabbare blues. Dessutom är den skojfrisk och har en medryckande rytm.

Can't hold on much longer är en rockig låt med blixtrande gitarrsalvor ala Elmore James.

Straight ahead är den andra låten på skivan som skrivits av Canned Heat själva. Den är lite lik deras mer kända alster Going up the country med ett lågmält virtuost komp och en ordrik sång.

Avslutar gör andra versionen av låten Rollin' and tumblin'. Här framförs med munspel förutom gitarren, bas och trummor. De kokar ihop en fin rockande bluesstämmning.

Den här skivan ger mersmak på Canned Heat och deras musik så det kommer förmodligen bli fler album med dem i samlingen framöver.

Försenad modemusik

Mo Mcguire spelade in en skiva på Wooden nickel 1974. En märklig skiva som jag köpte mest baserat på omslaget som signalerar country eller singer songwriter och att den är amerikansk. Den innehåller material i en stil som var väldigt gammal vid den tiden. Inget fel att att spela gammaldags musik men när man härmar modemusik några år för sent så blir det märkligt. Speciellt om man inte gillade den flugan. Flugan som jag antar att Beatles startade med music hall och vaudeville musik i samtida pop.

På ett par låtar glimmar Mo Mcguire till lite och där sjunger hon låtar i en stil som passar henne men i andra låtar så påminner hon om en barsångerska. Tänk Lois Griffin i avsnittet där Peter har startat en bar i källaren eller Ellen Griswold i början av Ett päron till farsa på semester i Europa. Musiken påminner lite om Buckwheat och om Tracy Nelsons senare skivor.

I got you covered inleder. En rökig barlåt åt blueshållet. De får till ett bra gitarrsolo.

Mama was a cowgirl en typ av barlåt med en del countrykänsla i gitarren och trummor men ett piano är bluesigt. De får till en bra svängig barkänsla.

Living without you är mer åt pophållet.

Chicago bust rag är en ragtime som är ganska jobbig.

Hard lovin' loser i medley med Mean old Frisco blues avslutar första sidan. Ganska stressigt framfört, men de får till en del blueskänsla med en speciell touch med en maracas i andra halvan.

Just about over the hill är en behaglig snabb låt i sången men avslappnad till huvudmelodin.

Take out some insurance är en blueslåt men sången framförs på ett baraktigt sätt. En del munspel får de till.

First of May är en långsammare balladlåt i en förtrolig stil. Den här passar Mo Mcguire betydligt bättre. Här hittar hon rätt i sitt uttryck. En del fina svepande stråkar. Hon går upp högt på ett ställe i refrängen som är extra härligt att höra.

Saurday night in the summertime är en riktig vaudeville låt i någon sorts gladjazzstil. Lite Beatles och deras When I am 65. Konstigt nog finns det notblad med ett foto av Mo Mcguire på framsidan från 1974 med den här låten.

Hold an old friend's hand här får de in synthesizerljud men låten passar Mo Mcguires stil att sjunga ganska bra.

En stökig skiva med en märklig sångerska som omnäms i Billboards tidning. Fullt lyssningsbart men för få ställen där det blixtrar till.