söndag 29 november 2015

Inte en hel skiva

Om det bara var för den inledande låten så skulle Maggot brain med Funkadelic vara ett sant mästerverk. Men en LP är oftast mer än bara en låt även om den låten är ett tio minuter långt mästerverk.

Här är tyvärr stora delar av resten av skivan mindre bra. Det finns fler låtar som är bra men tyvärr även partier som är dåliga och låtar som bara är utfyllnad känns det som. Albumet var Funkadelics tredje och det gavs ut 1971 på Westbound records.

Funkadelic bestod av George Clinton, Eddie Hazel på gitarr med flera. Intressant nog är Dorothy Schwartz koordinator för albumet, hon hade samma uppdrag på Tripsichords album. Musikaliskt är den inte alls lik Grodeck Whipperjenny som man skulle kunna tro. Istället är det mer renodlad funk i vissa låtar och renodlad psykedelisk rock i andra samt tyvärr en del udda skämtlåtar på vissa ställen. I sina bästa stunder är de riktigt bra och påminner lite om Jimi Hendrix, The Band, Ultimate Spinach eller James Brown.

Maggot brain är en magnifik låt. Ett talat parti i inledningen sen tar själva låten som är instrumentell vid. I ena högtalaren spelas en kort upprepad vacker liten visa på ett lugnt behagligt sätt på lyrisk gitarr eller piano, nästan hypnotiskt. Men i den andra högtalaren är det grym psykedelisk gitarr som viner kokar och bubblar, överstyrt och improviserat. De båda starkt kontrasterande ljuden samsas på ett naturligt och väldigt bra sätt. Mixningen är fantastisk där de båda så olika ljudbilderna hörs så bra. Tio minuter musikalisk njutning.

Can you get to that är lite mer funkig med släpigt sväng. Lite annorlunda med en massa kvinnliga sånger och en man med mycket djup röst som sjunger i lätt kaotiska men mycket bra lösa arrangemang. Bra också med akustisk gitarr. Inledningen låter lite som en The Band låt faktiskt.

Hit it and quit it är ren funk med orgel som inte blir så jätteintressant. Har ett bra gitarrsolo i slutet.

You and your folks, me and my folks är också en svängig ganska renodlad funklåt. Här spelas den på piano och en man sjunger med kvinnliga bakgrundssångare.

Andra sidan inleder med Super stupid. Är ganska rockig med en stabil rytm. Kommer en del vass orgel på ett ställe och bra gitarr och trummor i ett längre parti med bra improvisation.

Back in our minds har ett väldigt märkligt ackompanjemang med en ett förstärkt distat klockspel eller vad det nu kan vara. Små skruvade ljud fyller i alla fall rummet. Annars är det funk med piano och en del saxofon.

Skivan avslutas med Wars of armageddon. En funklåt med jazzinfluerad sång. Skumt slagverk och orgel. En del bra gitarr finns i låten men den får jobba hårt emot all orgel och rytmiskt slagverk. En bit in i låten kommer trumsolo och märkliga ljud som en råmande ko bland annat. Avslutar med ljudet av en explosion av något slag.

lördag 28 november 2015

Melodiösa skrin

Det fanns folk som fortsatte med vettig rock n roll även på 80-talet. Lou Ann Barton är en sångerska från Texas som släppte sitt debutalbum 1982. Det heter Old enough och är utgivit av Asylum. Lou Ann Barton spelade ihop Stevie Ray Vaughn i slutet av 70-talet. Jerry Wexler står som producent. Albumet är inspelat i klassiska Muscle Shoals studio i Alabama.

Lou Ann Barton som föddes 1954 är fortfarande aktiv och hon har bland annat gjort covers på två Roky Erickson låtar.

Man hör att musiken är gjord på ett modernt sätt men de har rötterna kvar i 50-talet. Musiken är rockig och bluesig men främst rythm n blues influerad. Även en del soul. Andra artister som man tänker på är Brenda Lee sångmässigt och Barbara Lynn också i någon låt. Hon kan liksom melodiöst skrika sig igenom en låt.

I'm old enough inleder bra med en rivig och taktfast rockig låt.

Brand new lover har en elgitarr och handklapp i inledningen. En ganska snabb rocklåt. Har en viss 80-talsstämning som påminner vagt om låtar från t ex i Snuten i Hollywood och liknande.

It's raining inleder med piano och sen har den en viss lugn 50-tals eller tidig 60-talskänsla. Vaggande och melodiöst. Ett bra saxofonsolo.

It ain't right har en del bra körsång och fortsätter i 50-talsstil fast mer rockigt och bluesigt.

Finger poppin' time är en riktig rythm n blues men gjord i ett modernt arrangemang men det genuina i låten skiner igenom och Lou Ann har en bra rivig och ösig röst. De vräker på bra med piano, handklapp och saxofon också.

Andra sidan börjar med låten Stop these teardrops är också en genuin 50-talslåt. Lou Ann sjunger med stort engagemang. Melodin har bra sväng och bra arrangemang.

The sudden stop är väldigt lugn och sparsmakad med instrumenten svagt i bakgrunden. Lou Ann sjunger med stark röst. En bit in i låten blir även kompet starkare. En mer samtida modern låt, men med fint temperament.

The doodle song inleder med glatt trumpetande. Lou Ann sjunger rivigt. En driven melodiös låt som känns modern men också med en viss tidig 60-talskänsla. En del bra elgitarr.

Maybe har en fin längtande känsla i 50-talskänsla. Påminner lite om Barbara Lynn. Mycket bra melodi och mycket bra framförd sång. Fina gitarrknorrar.

Every night of the week avslutar skivan. En rockig driven blues. Bra gitarr och sånginsats.

onsdag 25 november 2015

Coolare än cool

En skiva som förmedlar en stämning. En cool stämning med självdistans och humor. Väldigt bra countrymusik och knasiga berättelser som finns utskrivna på skivomslagets baksida. Jag pratar om Trouble is a lonesome town med Lee Hazelwood. Den kom ut 1963 på Mercury men min kopia är en återutgivning på Lees eget bolag LHI från 1971 utgiven i Sverige med eget omslag.

Jag har tidigare skrivit om ett av Lees samarbeten med Nancy Sinatra här på bloggen.

Lee kan konsten att vara cool på rätt sätt. Varje låt inleds med en talad berättelse och fortsätter sedan om en sång. Alla handlar om staden Trouble som jag antar är sinnebilden av en amerikansk småstad. Kompet är sparsmakat och varierat. Lee sjunger mycket bra och inlevelsefullt avslappnat. Melodierna är mycket bra och allt är skrivet av Lee själv. Det var hans första lp. Jag har tidigare skrivet om en lp med Nancy Sinatra som Lee medverkade på och producerade. Lite Johnny Cash över det med konceptstilen. Texterna kan man faktiskt känna att man bryr sig om också.

Long black train En liten sparsmakat kompad låt med Lees mörka coola röst mot akustisk gitarr, trummor och munspel.

Ugly brown En betydligt dystrare låt som är en blues i grunden.

Son of a gun är en vackert berättad countrylåt.

We all make the flowers grow har ett flyhänt folkrocksinfluerat gitarrspel. Väldigt vacker låt.

Run boy run är en ganska snabbt spelad countrylåt men själva melodin är ändå härligt långsam och väldigt förfärlig.

Six feet of chain inleder andra sidan. En snabb humoristisk countrylåt.

The railroad är ganska annorlunda i sitt driva tempo och knasiga takt med musikaliska ljud som smälter ihop med berättelsen som låten förmedlar.

Look at that woman är en lite annorlunda blues med bra sånginsats och perfekt sparsmakat komp.

Peculiar guy är nästan en folkmusiksmelodi. Väldigt vaggande och vacker med en humoristisk underton.

Trouble is a lonesome town är lugn och har ett annorlunda komp med ett lustigt knäppljud och ett ensligt munspel till Lees coola röst. Bra melodi.

söndag 22 november 2015

Trevligt hopkok

Sista skivan med Ultimate Spinach kom 1969. Här hade ledaren i gruppen Ian Bruce Douglas slutat. Efter vad jag förstått så tröttnade han bara och slutade rakt av. Det finns ett par intervjuer med honom på internet men jag vet inte hur pass tillförlitliga de är.

I stället för Ian så anslöt delar av bandet med Chevy Chase Chameleon Church, nämligen Ted Meyers och Tony Scheuren. De har stått för nästan alla låtar på det här albumet. Mycket av musiken är glad rock, en del är country- eller folkrocksinfluerat. På sidan två så finns ett par låtar som mer påminner om tidigare alster. På det hela taget ett trevligt hopkok.

Skivan inleder glatt och uppsluppet med Romeo and Juliet. Bra driv med orgel och gitarr. Sånginsatsen är engagerad och soulfull med bra körarrangemang. Känns lite garagerocksaktigt på ett bra sätt.

Some days you just can't win är stillsam och eftertänksam med bra gitarr och avancerade glidande arrangemang som ligger lite ur fas på ett svävande sätt. Några få instick på piano finns också med. Dynamisk men stillsam.

Daisy är tillbaka med mer driv och garagerock igen. Har till och med en del spridda rop och annat mitt i, men de blandas in fint.

Sincere har en behaglig ljudbild med piano och gitarr i skönt samspel. Känns ganska näpen i sin stil med bra melodiös countryrock. Sånginsatsen är också riktigt bra och tydlig.

Eddie's rush är en långsam barblues. Bra gitarrspel och en del piano men inget riktigt speciellt. I slutet kommer ett ganska distat munspel och det kokar ihop bra på ett ställe också. En rent instrumentell låt.

Sida två inleder med Strange-life tragicomedy som är en vandrande dynamisk låt med engagerad sång. Har en mycket trevligt akustisk passage med en underbar melodi. Kompet är varierat med ljusa och mörka stämningar.

Reasons är den första låten med Barbara Hudson på sång. Kristallklart, ljuvt och melodiöst. Perfekt komp med blandning av akustiska och elektriska ljud. En del duettsång i refrängen. Både folkrock och countryrock med sånginsatsen på väg mot klassisk musik.

Happiness child anlägger en grym baston i början men sen fortsätter de i en fin folkrocksstil med en del intressanta sångarrangemang och svävande orgel. Mycket temperament, dynamik och variation i kompet under den fina grundmelodin.

Back door blues är en uppsluppen låt med en viss uppstudsig garageaktig blues i vissa toner. En annorlunda grym sprucken gitarrton hörs på ett par ställen.

The world has just begun är en stämningsfull folkrockslåt med bra sång- och körsångsinsats. Bra distade gitarrtoner ligger utspridda på välplacerade ställen. Mycket dynamik och variation.

tisdag 17 november 2015

Den sjuttonde november

För 20 år sen den sjuttonde november 1995, en fredag var det snöstorm och till min stora lycka var skolan stängd. En dag man minns med värme och tydlighet. Den var inte lika rolig och underbar för alla förstås med alla träd som blåste ner, problem i trafiken med mera. Men jag tänkte i alla fall skriva om någon musik med snöanknytning. Den första låten som jag kom att tänka på var Snowbird en väldigt stark och bra låt. Den finns med på skivan Elvis country (I'm 10000 years old) med Elvis Presley från 1971 utgiven av RCA.

En annorlunda skiva med en del annorlunda grepp. Mest annorlunda är nog att låten I was born about ten thousand years ago spelas några sekunder mellan varje låt på skivan som en liten följetong. Sen är ackompanjemanget med vinande gitarr lite oväntat för ett Elvis-album men hans styrka som sångarna matchar det mycket bra. Musiken har en väldigt svängig, improviserad och glad känsla över sig och det smittar av sig på lyssnaren. Många låtar är rörande och många är rockiga. Sen finns den genuina countryn och bluesen där också. En fantastisk skiva.

Den underbara Snowbird inleder. En väldigt fin version med Elvis varma röst som försiktigt lägger fram låten i ett fint arrangemang som är troget Anne Murrays version med det speciella lite suddiga gitarrljudet.

Tomorrow never comes är lite åt gospelhållet. Ett speciellt trumarrangemang med tunga taktfasta slag. Sen kommer en del stråkar in på ett fint sätt. Elvis sjunger underbart.

Little cabin on the hill är lite svängig gladlynt country med stänk av bluegrass och rock n roll. Mycket munspel och fiol. Innerlig sånginsats av Elvis.

Whole lot-ta shankin' goin' on den gamla klassikern. Inleder grymt med kokande gitarrer. Härligt avslappnat sjungit och speciella avskalade gitarrljud längre fram genom låten.

Funny how time slips away är en stillsam vaggande låt. Elvis gör den levande och vacker med sin intensitet och värme. Här finns ovanligt nog lite orgel.

I really don't want to know är en vacker lugn låt. Elvis sjunger med stort engagemang och känsla. Det är mycket dynamik och temperament. Fint piano och gitarr också.

Andra sidan inleder med There goes my everything är en fin lugn låt. En stil som Elvis lyckas fantastiskt bra med. Fin melodi och bra sparsmakade körinsatser och stråkar.

It's your baby, you rock it har väldigt bra gitarr med annorlunda ljud. Fint munspel och en bra kvinnlig kör. Elvis sjunger med fin försiktig innerlig känsla.

The fool är annorlunda med ett tungt blueskomp. Elvis sjunger väldigt bra i den här också.

Faded love fortsätter med ganska tungt komp och en del grym vinande gitarr. Elvis sjunger på underbart som alltid.

I washed my hands in muddy water är en snabb låt med bra piano, gitarr och munspel. Dessutom en del blås. Elvis toppar alltihop på ett glatt och svängigt sätt. Kokar ihop bra och intensivt.

Make the world go away är mycket vacker med fina självklara gitarrtoner och piano eller stråkar på precis rätt ställen. Elvis sjunger med stor innerlighet och känsla förstärkt på ett fint sätt av en kör. Avslutar skivan väldigt rörande.