Sångröster en masse

Jag har tidigare skrivit om HP Lovecraft och deras andra skiva. Deras första visade sig vara betydligt svårare att få tag på och jag hittade den först för cirka ett år sedan trots idogt letande.

Frånsett en hemsk låt på andra sidan, som påminner om Buckwheat, är detta en mycket bra skiva fylld med drömska arrangemang, härliga sånginsatser och bra melodier. Speciellt utmärker de sig med spännande sångarrangemang där sinsemellan väldigt olika röster används på ett förträffligt sätt.

Omslaget är märkligt med ett svartvitt foto delvis täckt med en färgteckning.

Inledande låten Wayfaring stranger är fantastisk med dynamisk sånginsats och nervigt ackompanjemang på orgel, trummor och gitarr eller kanske bas som låter mest. Väldigt genuin känsla genom hela låten.

Let's get together har lite flöjt i inledningen. Fortsätter sedan med bra sökande sånginsats. Refrängen är härligt anspråkslös. Den här låten är tydligen en klassiker i flower power sammanhang lite som Flowers in your hair. Mot slutet blir det vackert avvägd stämsång med operarösten och den mer vanliga. Det låter väldigt bra.

I've been wrong before går väldigt långsamt men den har en viss melodi och intressanta arrangemang i sången och ett drömskt komp i bakgrunden.

The drifer har ett mer rockigt tryck. Gitarren kommer skurvis, även bra orgel och en del brusande bas.

That's the bag I'm in den första av två Fred Neil covers på skivan. Har ett bra tempo som ger låten en spännande nerv med mycket bra sångarrangemang som kommer in perfekt.

Andra sidan inleder med vad jag har förstått är en av deras mest kända låtar White ship. Klockor som klingar, drömsk sånginsats och mystiska orgelslingor som sedan förstärks av trummor, trumpet och cembalo. På några ställen blir tonerna österländska på ett sömlöst sätt.

Country boy and Bleeker street är en Fred Neil låt som de framför i en stuffig variant.

The time machine är tyvärr en hemsk music hall låt. Märkligt nog uppblandat med en drömsk jazzlåt i en passage.

That's how much I love you baby (more or less) har en flödande fin jazzig känsla som samtidigt är väldigt avslappnad.

Gloria patria är en mycket kort kyrklig sång framförd a cappella.

Som ett annorlunda The Band

Ocean spelade in en cover på låten The stones I throw som skrevs av Robbie Robertson och gavs ut som singel med gruppen Levon and the Hawks som var embryot till The Band.

Låten finns med på Ocean skivan Put your hand in the hand. Låten med samma namn var tydligen en hit. En positivt laddad låt med mycket energi. Skivan kom på etiketten Kama Sutra 1971.

Ocean som kom från Toronto i Kanada bestod av Janice Brown på sång, Greg Brown på sång, piano och orgel, Jeff Jones på bas, Dave Tamblyn på gitarr och Chuck Slater på trummor. De gav ut sin andra och sista skiva 1972.

Musiken kan liknas vid ett The Band med en kvinnlig sångerska, gospelinfluerad stil och mer positiv energi. Jag gillar skivan.

Titellåten Put your hand in the hand inleder skivan. Väldigt religiös text. Melodin och sångarrangemangen är väldigt medryckande. Handklapp och piano är bra.

Pleasure of your company framförs av en manlig sångare och har lågmält komp i början med lite flöjt och akustiska klanger. Sedan blir det mer åt countryrock hållet. Påminner om Up on cripple creek.

We got a dream framförs av Janice i första versen och Greg i andra versen och tillsammans i refrängen. Har lite lugnare österländskt influerad medryckande melodi.

Deep enough for me har både kvinnlig och manlig sång i en The Band inspirerad melodi med väldigt religiös text.

Andra sidan inleder med countryklassikern Will the circle be unbroken i en rockig gospelskrud.

The one who's left påminner väldigt mycket om The Band låten The weight.

Sones I throw har en massa orgel, bra sånginsats i medryckande arrangemang med både manlig och kvinnlig sångare. Bra växling till gitarr på ett ställe. Spännande avslutning som inte finns i originalet med vild stämsång.

No other woman har lite mer nedtonat komp i inledningen sen kommer det mer tryck i refrängen. Bra anspråkslöst gitarrspel.

Folkrock med synth

Det är verkligen annorlunda ljudlandskap på albumet Third Trails. Delvis folkrock och pop med en hawaiiansk eller ibland barock prägel och dels synthljud. Viss likhet med Linda Perhacs första skiva kombinerat med Fifty foot hose. I mina öron blir det inte så lyckat. Jag har lyssnat flera gånger och det blir inte bättre. Inga minnesvärda melodier som fångar intresset är nog en stor orsak och det bygger inte upp några speciella sinnesstämningar heller. Jag finner det svårt att förstå skivans popularitet och höga status i samlarkretsar. Sånginsatsen är lite tillgjord på ett barnsligt sätt i vissa låtar.

These trails bestod av Margaret Morgan, Patrick Cockett och Dave Choy. De spelade in skivan 1973 i Honolulu på Hawaii och skivan gavs ut på etiketten Sinergia.

These trails inleder med en kort snabb låt med flöjt och bra sånginsats.

Our house in hanalei går i hawaiiansk stil med väldigt tillgjord sånginsats.

Of broken links har en väldigt drömsk melodilös framtoning med konstiga ljud och kaotiska stämmor.

El rey pescador framförs av en manlig sångare samtidigt med den kvinnliga. En del sitar låter det som.

Psyche I and share your water inleder med reflekterande toner i mystisk folkanda. Sen övergår låten i en helt annan stil med sång som påminner mycket om Linda Perhacs med kuslig ekande röst. Sen är kompet elektroniskt med lika kusliga synthljud som dallrar fram.

Hello Lou är skivans klart bästa låt med en ordentlig melodi och en fin duett mellan en kvinnlig och en manlig sångare. Kompet är en synthig orgel. Men den bär fram en behaglig melodi.

Andra sidan inleder med ytterligare en dubbel Rusty's house and Los in space. Fin melodi och bra ackompanjemang med akustiska instrument. Sånginsatsen är på gränsen. Andra delen delas mellan en akustisk bra melodi och elektriska ljud med en vind som blåser och en orgel bland annat. En betydligt bättre sånginsats i andra delen.

Psyche II lite drömskt och mystiskt med en del elektroniska ljud blandat med akustiskt. En instrumentell låt.

Sowed a seed är mer renodlad synth i kompet och en ganska obehaglig processad sånginsats.

Rapt attention har en ganska tillgjord sånginsats men kompet är trevligt i refrängen med en fin knorr som faktiskt sätter sig.

Waipoo bärs upp av flöjt och en del stråkar. Väldigt processad drömsk sånginsats.

Garden botanum är drömsk och mystisk med en ganska spännande elektronisk liten ljudknorr. Sånginsatsen är inte speciell rolig men de försöker sig på lite arrangemang. En elektronisk låt.

Återhållsamt mullrande

Yesterday's Children är en skiva som växer i mina öron ju mer jag lyssnar på den. Första och enda skivan med gruppen med samma namn. Den kom 1970 på etiketten Map City från New York. Maffiga trummor, varierad och häftigt gitarrspel med mycket bra och passande sånginsats. Musiken kan kanske liknas vid ett råare Dust.

Chuck Maher spelar bas, Reggie Wright gitarr, Dennis Croce sjunger, Ralph Muscatelli trummor och Richard Croce gitarr. Jag antar att de båda som heter Croce i efternamn är bröder.

Paranoia inleder, en ganska progressiv låt med mullrande energi och bra drag men på ett återhållsamt sätt.

Sad born loser Fortsätter i en hårdare återhållsam stil med bra stenhård sånginsats. Har en del jazziga passager som faktiskt passar in på ett naturligt sätt i låtens flöde.

What of I Har en speciell inledning med ömsom lätta toner och ömsom hårda i en dynamisk medryckande stil. Sen blir det stämsång i refrängen som påminner på ett fint sätt om Tripsichord.

She's easy En riktigt energiladdad låt med ett medryckande riff som rusar fram. Bra engagerad sånginsats. En bit in sänks tempot på ett effektfullt sätt. Bra improviserad gitarr. En lyriskt lätt passage mot slutet lyckas de också få till. Sen river de av en del grym gitarr och trummor.

Andra sidan inleder med den kusliga och lite drömska Sailing. Den är hård och har ett återhållet driv. Bra sånginsats med viss desperation på vissa ställen som ger en dynamisk effekt.

Providence bummer är en snabb rockig bluesig låt. Lite Elmore James känsla faktiskt.

Evil woman är tydligen en klassisk brittisk rocklåt. Ganska tunggungande med ljust skrikig röst på vissa ställen. En kort låt som tur är.

Hunter's moon är en mer rejäl hårdrockslåt med genuint tungt sound som ändå har en svävande känsla. Bra variation genom hela låten.

Skäms inte för sig

Big Star kallade sitt första album för just Number 1. Det är musik som inte skäms för sig. Den tar plats men innehåller ändå många nyanser och väldigt dynamisk och genuin musik. Jag har tidigare skrivit om deras andra album Radio City. På debuten medverkade Alex Chilton, Chris Bell, Andy Hummel och Jody Stephens. Tydligen ska Terry Manning ha medverkat på piano. Chris Bell var inte kvar i bandet till deras andra skiva.

Musiken har en närvarande engagerande känsla. Den skäms inte för sig. Samtidigt har vissa låtar en behagligt skör framtoning. Det är pop men även rock och en del har lite visa över sig. Flera av låtarna är välkända nu men i sin samtid var gruppen inte speciellt känd. Hela skivan andas självförtroende men på ett trevligt sätt.

Mitt exemplar ska vara ett original utgivet på Ardent records i Memphis men det har ett laminerat konvolut men med den amerikanska påklistrade baksidan. Ett litet mysterium tycker jag.

Låten Feel öppnar albumet. En snabb dynamisk låt med hög volym och mycket energi. Både gitarr, piano, saxofon och stämsång.

The ballad of El Goodo börjar väldigt vackert med en lågmäld vacker och melodiös sekvens. Sen taktar den upp. Även en del körsång.

In the street är dynamisk och energirik. Spännande trummor och gitarrljud.

Thirteen har en vacker viskvalitet med akustisk gitarr. Bra sånginsats och fina stämsångsarrangemang. Den har en ständigt närvarande nerv.

Don't lie to me är en snabb rocklåt. Bra gitarrspel och uppfordrande sång. Gitarrljud som påminner om rusande motorer.

The India song innehåller flöjt och akustiska gitarrer. Vacker sånginsats med fin melodi med spännande variationer.

Första låten på andra sidan är When my baby's beside me. En låt med bra driv i, men samtidigt varierande. Fina långa gitarrtoner i mitten.

My life is right är en lugnare delvis akustisk låt med vackra spruckna partier. Mycket variation i låtens temperament ger kontraster.

Give me another chance är en helt akustisk låt med bra sånginsats. Melodin är vacker men kräver att man lyssnar.

Try again har lite countryaktig gitarr med glidande ljusa pedal-steel ljud blandat med akustisk gitarr.

Watch the sunrise har en positiv energi med bra ljudligt akustiskt gitarrspel och fin sånginsats.

ST100 6 avslutar skivan. En kort och vacker låt med akustisk gitarr och bra duettsång.