onsdag 29 augusti 2012

Barock hårdrock

Rare Earth var ett avknoppningsmärke till det klassiska soul och pop skivmärket Motown i Detroit. Det skapades 1969 för att bredda repertoaren. Skivan The Gospel According to Zeus med bandet Power of Zeus som kom 1970 bjuder på hårdrock och progressiv rock lite i samma stil som Ultimate Spinach, Dust eller Savage Grace. Men de har ett väldigt eget sound där de förutom tung hårdrock med barockmusikinslag även sjunger på ett sätt som nästan är lite 50- och 60-tals inspirerat. Man tänker både på grupper som The Platters och Mamas and the Papas eller Growing Concern.

Power of Zeus bestod av Joe Periano på gitarr, Bill Jones på bas, Dennis Weber på orgel, piano och cembalo samt Bob Michalski på trummor. De skrev nästan allt sitt material själva och var och en har varit inblandad i minst en låt.

Skivan inleder tungt med It couldn't be me, den enda coverlåten. Ödesmättad tung basaktig gitarr och mycket gitarr. Bra sång som dessutom blommar ut i körsång ibland. Ett långt parti utan sång innehåller förutom det tunga basriffet lite mer vanligt gitarrspel och en del lågmäld orgel. Har ingen direkt melodi men fungerar bra ändå.

In the night har mer melodi men är lika tung även om den på sina ställen har riktigt bra stämsång. Sången är faktiskt väldigt varierad i den här låten. Fin vinande vindlande gitarr ovanpå en stadig rytmsektion av trummor och bas. Dessa tystnar och episka orgeltoner gör sig gällande innan trummorna och häftigt kontrasterande stämsång avslutar låten.

Green grass and clover är en helt annorlunda låt med cembalo som huvudinstrument. En del tunga trummor behåller dock delvis den hårda stilen. Fin sånginsats även här. Påminner lite om t ex Growing Concern på vissa sätt.

I lost my love är tillbaka med det tyngre artilleriet. Lite snabbare tempo och inte fullt lika tungt. Ett häftigt riff som upprepas effektivt.

The death trip är en riktigt häftig låt som kanske kan påminna lite om ett tyngre Ultimate Spinach. Inleder drömskt och klipper sedan i med tunga riff och bra sång. Sedan dämpas kompet något och de sjunger bara lite hummande. Lite orgel smyger sig lagom obemärkt förbi. Ett par mellanspel med tunga riff och trummor som svarar varann. Till och med lite klockor förekommer tror jag. En härlig psykeldelisk låt.

Andra sidan öppnar med No time som är riktigt tung med trummor, bas och grym gitarr. Orgel och piano förkommer också på ett kul sätt. Återigen förvånar de positivt med bra sång i bra arrangemang.

Uncertain destination inleder med det säregna ljudet från en cembalo sedan trycker de till ordentligt med gitarren och trummorna innan cembalon kommer tillbaka. Gitarren och och engagerad stämsång vävs ihop med cembalon på ett helt otroligt bra sätt. Riktigt skum rytm i en instrumentell sekvens med tung gitarr och cembolo tillsammans.

Realization har ett drivande tempo och en subtil närvaro av melodi. Osannolik men bra stämsång. Grym virtuos gitarr som briljerar fullständigt.

Hard working man förvånar på ett positivt sätt. Det är en maskerad blueslåt tror jag. Ganska skramlig och charmig. Med lite orgel, piano och bra sång. Påminner starkt om en annan låt som jag inte kommer på just nu.

The sorcerer of Isis (ritual of the mole) avslutar skivan. En vandrande episk låt. Lätt hypnotisk där de slår på med allt. Bra varierad gitarr som ibland är mörk och distad till en vägg och ibland ensligt vinande. Bra grundkomp med trummor och orgel som går in och ut. Innehåller ett mellanspel med skumma rymdljud och mystisk körsång. På något sätt känns det logiskt.

En varierad skiva proppfull med idéer. De kombinerar olika stilar på ett unikt sätt. Det blir aldrig pompöst eller överdrivet. Hela tiden äkta och genuint. Saknar kanske den där riktigt trallvänliga melodin men som helhet betraktat är det ett mycket bra album.

måndag 20 augusti 2012

Spara sista dansen för mig

Låten Save the last dance for me skrevs av Doc Pomus och Mort Shuman och har spelats in i ett otal versioner, även på svenska med t ex Towa Carson. Originalversionen spelades in av vokalgruppen The Drifters och finns på med på deras skiva Save the last dance for me från 1962. Jag har den i dess brittiska utgåva på märket London. I USA gavs den ut på märket Atlantic.

Musiken är väldigt smäktande men blir aldrig prålig eller överdriven. De använder sig av att de har olika röstlägen och en kvinnokör ger ännu mer mångsidighet till sången i låtarna. De dominerande instrumenten är diverse stråkinstrument som används mycket bra. Även en del mjuka avrundade slagverk skapar en härlig rytm till den medryckande musiken.

Det är otroligt förvirrande vilka The Drifters egentligen var. På skivomslaget så är de namngivna som Carol Gardner, Billy Guy, Bill Jones och Earl Carroll. Men dessa är med smärre modifikationer medlemmarna i ett liknande band, The Coasters. Medlemmarna i detta band hette Carl Gardner, Billy Guy, Will Jones och Earl Carroll. Kan det vara så att The Coasters spelade in en skiva under namnet The Drifters?

Faktum är att tar man och lyssnar på Save the last dance for me från skivan så har den inte riktigt samma sug i melodin som när Ben E. King är med vid mikrofonen. Och han var ju medlem i The Drifters när singeln kom 1960.

Oavsett om det är The Drifters eller The Coasters som spelar så är det en bra skiva. Den inleder som sagt med titellåten som är en av mina absoluta favoritlåtar överhuvudtaget. En melodi som man rycks med av och som det går ljuva rysningar längs ryggraden när man hör.

Andra låten på sida ett är I count the tears. Med en melodi som påminner mycket om låten I wanna be Bobby's girl.

Somebody new dancin' with you har ett något annorlunda komp med mest gitarr och lite mjuka trummor inga stråkar.

Jackpot går i ganska långsamt tempo. Ganska mycket bas tror jag. Lite countryinfluerad men även i melodin lite lik den klassiska bluesen .

No sweet lovin' är den enda låten på skivan med elgitarr och bleckblås. Snäll och mjuk rock n roll.

Sweets for my sweet avslutar sida ett. En låt som jag framförallt förknippar med engelska bandet The Searchers. Här i en betydligt bättre version med skramliga charmiga trummor, piano, kvinnokör och fina vokalharmonier med basröst och ljusare röst.

Andra sidan inleder med Mexican divorce en skön melodi med underbart lunkande ackompanjemang i lite latinsk countrystil med gitarr. Här finns även en kvinnokör med. I slutet sjunger basstämman samtidigt som kvinnokören på ett väldigt trevligt sätt.

When my little girl is smiling den första av två låtar på skivan som är skriven av Carole King och Jerry Goffin. Påminner lite om The Platters. Här finns fina sångarrangemang som även involverar kvinnokören och mycket stråkar.

Some kind of wonderful King och Giffins andra låt på skivan. Även den har en fin melodi och en del stråkar. Men inte lika spännande sångarrangemang.

Pleasy stay inleder med fin call and answer sång mellan basstämman och de ljusare stämmorna.

Nobody but me riktigt bra melodi med fina stråkar och sångarrangemang. Återigen lite The Platters känsla. Huvudsångaren sjunger med mycket känsla och musiken tystnar ibland och han sjunger ett par ord ensam på ett effektfullt sätt.

Avslutningsvis kommer låten Room full tears har ett lite annorlunda mer sparsmakat men effektivt ackompanjemang. Stämmorna sjunger i häftiga vackra arrangemang. Fint samspel mellan slagverk och stråkar i mellanspelet.

En skiva som man blir på gott och avslappnat humör av. En snäll och charmig skiva. Rekommenderas!

lördag 18 augusti 2012

Den improviserade rockmusikens kungar

Grateful Deads fjärde album är inspelat live och hette Live / Dead och är på maffiga två lp-skivor. Det gavs ut på märket Warner Brothers i november 1969. Ett album som anses som ett de bästa konsertalbum som spelats in. En skiva som fångade Grateful Deads improviserade experimentella och psykedeliska musik allra bäst. Efter den här skivan så spelade de in rakare country influerade låtar även om improvisationerna fortsatte på deras konserter ända till slutet.

Skivan inleder med Dark star skriven av Robert Hunter och Jerry Garcia. Den sträcker sig över en hel skivsida. Låten är i stort sett instrumentell, bara kanske sammanlagt 2 minuter sång. Den har ingen direkt melodi men håller ändå ihop och är en både avslappnande och spännande lyssning. En konstig låt på det sättet att den även utan melodi låter så melodisk. Den växlar mellan nästan jazz i stilen och psykedelisk rock. Jerry Garcias gitarr är det dominerande instrumentet genom hela låten. Han spelar den på hur många olika sätt som helst, ibland bara coolt knäppande och ibland i långa vinande temperamentsfulla sekvenser. Varje ljud från gitarren är utsökt fraserat. Ungefär i mitten spelas ett annorlunda solo på gitarren med spuckna drömska ljusa ljud, det är nog låtens bästa sekvens. Det är en del trummor och lite lite svag orgel i bakgrunden ibland. Intensiteten och tempo pendlar flödande genom hela låten. Mycket imponerande improvisationer som irrar hit och dit men alltid hittar hem.

Sida två som märkligt nog är på den andra skivan är Saint Stephen som var med på deras föregående skiva Aoxamoxoa. Den har i gengäld en väldigt stark taktfast melodi i grunden. I inledningen så låter det som att orgeln och gitarren spelar lite ur fas för att sedan sluta ihop igen det ger ett häftigt sväng. Betydligt mer sång i den här låten också som låter riktigt bra i låtens snabba refräng.

Utan paus övergår de i låten The eleven, skriven av Hunter och Lesh, med grymma trummor och väldigt euforisk gitarr. När de börjar sjunga igen så låter de som en uppslupen kör. Imponerande att de kan köra med samma instrumentuppsättning och ändå få till så annorlunda ljudbilder som hänger ihop så väl helt utan avbrott. Mot slutet gör Jerry Garcia så grym gitarr han kan i ena högtalaren medan Phil Lesh går lös så gott han kan på sin bas i den andra högtalaren. De följer varann perfekt på ett lössläppt sätt.

Sida tre innehåller en lång version av den tidiga blues och rock n roll låten Turn on your love light skriven av Joseph Scott och Deadric Malone. Ron Pigpen McKernan sjunger. I inledningen är det ett maffigt trumsolo. Återigen mycket bra gitarrspel som återigen låter annorlunda med mycket dist. Trummorna får stort utrymme genom hela låten. En nästan akapellasekvens med galen sång som leds av McKernan men där de andra körar kaotiskt. Grateful Dead kunde sin blues, här låter stundtals McKernan i sitt växlande tempo och temperment som en manlig Janis Joplin. Här hör man också hur publiken lever sig in.

Sista sidan börjar med den stillsamma bluesen Death don't have no mercy skriven av Gary Davis. Mycket varsamt och intimt framförd med gitarr och orgel. Jerry Garcia sjunger. Ljudnivån ökar något längre in i låten och de får till en längtande dröjande ödesmättad känsla med grym gitarr och trummor samt en del fin orgel. Mot slutet kommer sången tillbaka och det mer stillsamma kompet. En del fina basaktiga toner. Mycket bra psykedelisk rock.

Feedback skriven av Mcgannahan Skjellyfetti är nästa låt. En skrämmande expermimentell låt med vassa distorderade ljud. Kommer troligen från att de medvetet skapade rundgång, dvs att ljudet de spelade in i en mikrofon som stod placerad framför samma högtalare som ljudet spelades upp i. De måste dock ha haft något som bröt rundgången eftersom ljudet inte går i taket hela tiden. På något sätt låter det riktigt bra trots allt.

Som avslutning på detta episka konsertalbum kommer den stillsamma låten And we bid you goodnight. En superkort låt på bara en halvminut. En traditionell folksång.

onsdag 15 augusti 2012

Dynamisk sångerska

Nu tänkte jag ta itu med en mycket idérik skiva. Sångerskan Bonnie Kolocs första skiva heter After all this time. Den kom 1971 på märket Ovation som jag tidigare nämnt i samband med skivan Refuge med duon Heaven and Earth.

Bonnie Koloc kommer från Chicago Illinois. Hon spelade in flera skivor under 70-talet och kom faktiskt med sin senaste nu i år. Hennes fina omväxlande och nyansrika röst för ibland tankarna till Joan Baez eller Carole King och ibland till Grace Slick.

Innehållet på skivan kan i stora drag beskrivas som singer/songwriter, hon har skrivit de flesta av låtarna själv, men det tar musikaliska influenser från många håll och har ofta en drömsk ljudbild men sen finns det även en del psykedelisk rock. Flera av de medverkande musikerna är gemensamma med skivan Refuge. De som medverkar här är Norm Christian på trummor, Ron Scroggin på gitarr och harpa, Liz Scroggin på bakgrundssång, Stu Heiss på gitarr och Phil Upchurch på bas. Sedan omnämns även Allen Barcus på piano och även lite bas från Sid Simms. Bonnie och de första fem musikanterna får man förmoda är de som förekommer på bilden inne i skivkonvolutet.

Låten Don't leave me inleder skivan. Den börjar med drömska hummanden till svagt ackompanjemang. Sedan börjar hon sjunga och kompet blir starkare men behåller sitt drömska transtillstånd där kompet blir som ett kaotiskt mantra. Man får en inre bild av ett stort antal människor runt en eld en mörk natt som stampar takten. En av skivans många höjdpunkter.

Titellåten After all this time är mer traditionell och melodiös med avslappnat piano och engegerad vacker sång med mycket temperament. Kompet är dynamiskt med emellanåt stark gitarr, bas och trummor och ibland bara pianot. Bra kaotiskt körande i bakgrunden.

New York city blues är en avslappnad låt med piano och munspel som kommer in perfekt då och då. Står och väger mellan jazz och blues. Bonnie Koloc sjunger fint även här.

Devil's nine questions har lite mer folklåtskänsla över sig. Nästan ohörbart ackompanjemang men Bonnie sjunger starkt och man får en enslig längtande stämning.

Another new morn avslutar första sidan. Den har ett rikt ackompnagemang med fin akustisk gitarr men även elgitarr och fina trummor och bas. Bonnie sjunger varierat och melodin är glad och medryckande. I slutet kokar de upp grymt överaskande starkt solo.

Andra sidan inleder med den utmärkta låten Rainy day lady. Den är lite drömsk och flödande med akustisk gitarr och en massa andra mystiska men äkta klanger och bra sång.

Jazz man har lite Carole King över sig i melodi och tempo. En av skivans bästa låtar. Fint ackompanjmang. Avslappnad och trallvänlig.

Victoria's morning inleder trevande och lite kontemplativt med vackert avskalat piano. Bonnie Koloc sjunger med inlevelse och känsla. Lite gitarr och även trummor smyger sig fint fram i vissa partier.

Got to get what you can är en annorlunda låt med taktfast hypnotiskt munspel eller kanske dragspel som dominerande instrument. Bonnie sjunger ganska bluesigt och lite ljusare munspel drar igång långa kaotiska solon. Mycket dynamisk låt där även en gitarr och kaotiska bakgrundsröster hörs ibland. Riktigt överaskande och bra.

Skivan avslutas med låten One sure thing som är väldigt vackert sjungen av Bonnie Koloc. Kompet är sparsmakat och omväxlande och dynamiskt. Det växer i styrka med rund lite funkig bas och akustisk gitarr. Sen river de av några mäktiga psykedeliska solon på elgitarr också. En ganska ödesmättad låt i vissa partier där Bonnie verkligen använder sin röst. Skivans bästa låt.

Sammantaget en väldigt omväxlande skiva som tar sig många uttryck men det är ändå samlat och enhetligt. Flera riktigt bra låtar och några överaskningar. Rekomenderas varmt.

lördag 11 augusti 2012

Fullt ös medvetslös

John Cippolina gitarristen i Quicksilver Messenger Service på bland annat deras första och deras andra lp hoppade av 1971. Han bildade då gruppen Copperhead som kom med sin första och enda platta 1973. Cippolina själv spelade gitarr, Gary Philippet bidrog på gitarr och sång, Jim McPherson på piano och sång samt bas, Hutch Hutchinson på sång och bas, och David Weber på trummor.

Tyvärr så har musiken på skivan inget med Quicksilver Messenger Service musik att göra. Det här är musik i ett enda tempo utan något temperament. Bara fullt ös medvetslös. Inga episka jam. Sen är produktionen väldigt modern.

Skivan inleder med Roller derby star en snabb och positivt laddad låt. Party. Man hör lite virtuosa gitarrsolon och trumsmattrande på två ställen i låten.

Kibitzer inleder lovande med lite enslig gitarr. Trumkompet har lite Bo Diddley över sig. Tyvärr så låter sångaren som någon som sjunger en polerad modern hårdrockslåt.

A little hand är en skön avslappnad och avskalad låt med lite piano. En del bra countryrockig gitarr. Sångaren låter alldeles för modernt uttryckslös.

Kamikaze börjar med lite japanska toner sen blir det partyhårdrock. Rösten som sjunger låter distad ibland eller så har de gjort en medveten förvrängning? Kokar upp en del ursinnig gitarr mot slutet innan musiken tystnar i en explosion.

Andra sidan inleder med Spin-spin som en del bra gitarr. Men i det stora hela tunggungande partymusik.

Pawnshop man är också en ganska slätstruken hårdrockslåt. Den har vissa passager av bra gitarr.

Wing-dang-doo fortsätter i samma stil. Väldigt anthemiska gitarrljud.

They're making a monster har fina plinkande känsliga gitarrljud som övergår i tyngre ljud. Men grundkompet är lite för mycket fullt ös medvetslös. Sånginsatsen har för mycket modern hårdrockspop över sig.

Kan tyvärr inte rekomendera den här skivan. Trots enskilt bra delar så lyfter det aldrig. Mycket på grund av dålig producering. Cippolina medverkade på fler skivor senare under 70-talet som jag säkerligen kommer att åtvända till här på Dagens album.