En mästare på frasering

Cornelis Vreeswijk kunde verkligen sjunga och spela. Hitta de rätta takterna och fraseringarna. Infallsrikt gitarrspel och stor variation i framförandet. En ordkonstnär som kunde forma ljuva vemodiga strofer och väldigt roliga strofer med kluriga ord och rim. Bitterljuvt och alltid med en korr.

Här tänkte jag ge mig på albumet Getinghonung som gavs ut 1974 på Philips. Min kopia har svenskt omslag men plattan verkar vara pressad i Holland.

Janne Schaffer och Rune Gustafsson spelar gitarr, Knud Jörgensen spelar piano, Johan Dielemans spelar trummor och Sture Åkerberg spelar bas. Cornelis sjunger naturligvis och spelar lite gitarr på någon enstaka låt. Musiken är genuin och äkta. De har en djup känsla för blues och även olika vistraditioner.

Den inleder med en cover på en av mina favoritlåtar Me and Bobby McGhee. I Cornelis tappning heter den Jag och Bosse Lidén. En avslappnande men ändå driven blues som påminner mycket i stilen om Janis Joplins version. Fint rytmiskt spel på elgitarren.

Shåwinistblues är också en blues men tyngre och rökigare i sin atmosfär. Gitarren svarar perfekt på Cornelis sång. Texten är både skämtsam och lite kritisk och kommenterande. Ibland kommer gitarrskurar som låter lite som mandolin och både trummor och bas ger låten extra atmosfär. Väldigt bra.

Getinghonung a la flamande låter folklig och lite medeltidsaktig i ackompanjemanget. Mycket riktigt så är melodin en flamländsk folkvisa. Imponerande att de lyckas hitta det rätta ljudet och känslan så perfekt. Cornelis sjunger väldigt bra och stillsamt men med en fin udd.

Kalle Holm är en bearbetning av en Bob Dylan låt som heter The ballad of Hollis Brown. Flödande snabb enträgen melodi men Cornelis är som vanligt avslappnad i sin röst och dynamisk i sitt tempo. En trevlig koskälla ljuder rytmiskt och medryckande genom hela låten.

Polaren Pär hos det sociala är en sån där skojlåt som Cornelis var mästare på. Kompet är avslappnat lunkande. En kaotisk bakgrundskör ger låten en extra skjuts.

Vårvisa är en Monica Zetterlund låt och hon sjunger den första versen. Cornelis kommer in och sjunger den andra versen på holländska. Den har mycket av det svenska vemodet över sig men även en jazzig känsla i hur de sjunger. Vackert trumpetspel av Jan Allan.

Andra sidan inleder med en J.J. Cale låt Lill-Klas elektriska bas som i original heter Clyde. En glad svängig driven låt med en massa fiol som ger den speciell stämning tillsammans med den rockiga stilen på melodin och elgitarren.

Getinghonung a la berzelii är tillbaka i en vacker melodisk vistradition. Texten är en sammhällskommentar som Cornelis sjunger väldigt stillsamt. Gitarrspelet är akustiskt och fantastiskt vackert och varierat. Låter nästan som en mandolin ibland men endast gitarr nämns i baksidestexten.

Po rom pom po'n är en eldig spansk melodi framförd med spansk gitarr. Mycket temperamentsfull ackompanjerad och snabba textrader.

Den falska flickan kan möjligen handla om en händelse som Cornelis själv upplevde. Dragspel och lite orgel framför den gungande melodin.

Getinghonung provencale är en vacker visa med en behaglig bitterljuv humor i framförandet. Melodin är väldigt vacker och medryckande. Perfekta akustiska gitarrtoner kommer till synes slumpmässigt men alltid helt perfekt. Avslappnat.

Droskblues är annan J.J. Cale låt After midnight som här framförs med en bitter men humoristisk stil. Elgitarren viner på ett fantastiskt flödande och avslappnat sätt. Janne Schaffer och Rune Gustafsson står för dessa toner.

Räddas av guldkornen

Problemet med många popskivor är att de blir ganska tråkiga som helhet. Enstaka låtar är superbra, med det bästa man har hört men se är det en massa annat också som bara blir tråkig utfyllnad. Men man lyssnar på dem och uppskattar dem ändå, de räddas av guldkornen. En sådan platta är If you can believe your eyes and ears med gruppen The mamas and the papas. Deras första album. Det kom 1965 på Dunhill. Mitt exemplar är den tyska utgåvan på RCA. Med en gul rektangel framför toalettstolen på omslaget.

Gruppen bestod av John Phillips, gift med Michelle Phillips, Denny Doherty och Cass Elliot. De kommer till sin rätt i rikt stämsångsarrangerade låtar där de verkligen briljerar på ett lekfullt sätt. De har alla olika röster och speciellt Cass och Michelle ger mycket känsla till låtarna. Det finns en del Peter, Paul and Mary över musiken men de har mer pop och mindre folk över sig. Oväntat nog även en del tidig 60-tals pop/rock smyger sig in. De är fantastiska sångare och musiker så det blir aldrig dåligt men kanske lite långtråkigt i längden. Två låtar sticker ut och gör albumet till en vinnare.

Monday monday inleder albumet på ett helt underbart sätt. Helt fantastisk melodi med bra driv. Deras stämsång är en perfekt avvägning mellan skönsång och kaos. Väldigt omväxlande och dynamiska arrangemang framförallt på rösterna med Denny som huvudsångare och Cass och Michelle i andra högtalaren. Den svenska versionen med Galenskaparna och After Shaves Spola spola isen är trevlig den också.

Straight shooter riktig 60-talspop med uppstudsigt driv och en del stämsång och rena duetter. Känslan av åtåligheter ger vissa Jeffersson Airplane vibbar.

Got a feelin' är en långsam låt med en del klockspelsljud. Drömskt ljud och drömska röstarrangemang.

I call your name hämtar inspiration i 20-talet med ragtime eller vaudeville tillochmed lite tradjazz. De gör det väldigt bra. Michelle sjunger ett väldigt bra jazzigt solo. Pianot är trevligt. Kanske kan föra tankarna till The Insect Trust och deras liknande fusion av 20-talsmusik i modern tappning.

Do you wanna dance är den gamla 50-talsklassikern i en längtande långsam tappning. Den är inte dålig men är kanske inte helt klockren i sammanhanget.

Go where you wanna go har intrikata och ljuvliga röstarrangemang med fin blandning av de manliga och kvinnliga rösterna. Tidig amerikansk 60-talspop möter folkrock. Mycket vackra stråkar.

Andra sidan inleder med klassikern California dreamin'. Hela låten har en fantastisk känsla. Röstarrangemangen är magiska och det perfekt nedtonade gitarrspelet och trummorna. En enslig flöjt kommer in och kör ett solo. De kvinnliga rösterna låter fantastiskt stämningsfulla och mansrösten sjunger med känsla. En av få låtar som jag vet exakt var jag hörde första gången. Det var på en studentsittning i en studentkorridor på Tändsticksområdet i Jönköping på hösten år 2000. Det var då dörren öppnades för mig in till den psykedeliska musikens rika värld.

Spanish harlem är 50-talsklassikern. De gör en bra version med fioler, men låten är kanske något ur sitt sammanhang här.

Somebody groovy här är de tillbaka med typsik svängig 60-talspop. Ett trevligt gitarrsolo med ganska ovanligt ljud.

Hey girl är en nedtonad men driven poplåt. Bra melodi, piano och bra sånginsats. Den andra Michelle och John Phillips låten på skivan.

You baby har en del tidig 60-talspop på den rockiga änden av skalan över sig. Kanske lite The Ronettes över framförandet. Bra basljud i andra versen.

Skivan avslutas med In crowd här tror jag att Cass sjunger huvudstämman. Fortsätter på The Ronettes stilen. Men här lägger de tyvärr till lite orgel. Ljudet är lite sämre än på resten av skivan också.

50-talsrock med Johnny Cash

Countrysångaren Johnny Cash började som Elvis Presley med att sjunga en typ av rock n roll med starka countryinfluenser på Sun records i Memphis. En skiva utgiven just på Sun tänkte jag skriva lite mer om. Den heter Get rhythm och är lite speciell eftersom den inte innehåller några av de vanligaste låtarna från hans tidiga karriär som t ex Walk the line, Folsom prison eller Ring of fire. Den gavs ut 1969 och är en samlingsskiva med låtar från hans 50-talsinspelningar på Sun. Pappa gillade den här skivan direkt.

Den är väldigt rolig och trevlig att lyssna på. Musiken har en positiv känsla över sig och den är genuin och väldigt medryckande. Med sig har Johnny Cash sitt band The Tennessee Two. Med undantag för någon enstaka låt så är ackompanjemanget väldigt återhållsamt med just bas, gitarr, trummor och sång. Det är väldigt bra ljud och väldigt bra producerat. Texterna är små berättelser och Johnny Cash framför dem med värme, känsla och humor med sin djupa genuina innerliga röst.

Först ut är titellåten Get rhythm. Takfast bas och Johnny sjunger med värme och humor med härligt djup röst. Grymt skönt och roligt gitarrsolo i mitten.

Mean eyed cat fortsätter i samma snabba positiva och lite lagom humoristiska stil. Skönt basljud.

You win again har en delvis annorlunda ljudbild med en kvinnokör i bakgrunden. Melodin är tungsint men väldigt behaglig. En klassiker av Hank Williams.

Country boy är tillbaka med det positiva. Han sjunger snabbt och varierat. Ett mycket bra solo på gitarr och bas i samspel.

Two timin' woman har en del blues över sig. Har en dyster känsla över sig men framförandet är humoristiskt. Grymt klingande och ringande gitarrsolo.

Första sidan avslutas med Oh lonesome me. Här slår de på stort med kör och en del piano i slutet. Men den genuina innerliga och äkta känslan finns kvar. Melodin är medryckande och det svänger bra. Solot med piano och gitarr i förvånat samspel är underbart.

Luther's boogie är en liten countrylåt med boogieinfluenser i all enkelhet. Behagligt tempo. Två sköna solon med härliga knorrar.

Doin' my time fortsätter i samma behagliga tempo. Mer tungsint. Bra solo med trevlig bas i lite call and answer med gitarren.

New Mexico är en långsam men trevlig låt stundtals utan ackompanjemang. Johnny Cash håller ändå intensiteten uppe i låten med sin djupa, ärliga, varma och innerliga röst.

Belshazah är Johnny Cash låt med religiösa teman i texten och en viss gospelkänsla. Sparsmakat ackompanjemang men perfekt samspel med Johnnys uttrycksfulla röst.

Skivans sista låt heter Sugartime. Är den även på svenska välkända låten Suger in the morning. Här i en uppslupen trevlig version med handklapp och genuin logdanskänsla med plinkande gitarr och även en kvinnokör. Mycket bra avslutning på ett fantastiskt bra album.