söndag 31 oktober 2021

Alla var med

David Crosby gav ut sitt första soloalbum först 1971. Det hette If I could only remember my name och gavs ut av Atlantic. Han hade inte minst varit medlem av gruppen Crosby, Stills and Nash och i The Byrds. På sin solodebut har han med sig flera medlemmar från både Jefferson Airplane och Grateful Dead samt David Freiberg från Quicksilver Messanger Service och även Joni Mitchell.

Stämsång och mycket bra gitarr i många av låtarna men även en del låtar som går ganska spårlöst förbi. Russinen i kakan på den här skivan är Music is love, Cowboy movie och What are their names.

Music is love väldigt lugn och ganska medryckande på ett lägereldsmanér. Kaotisk stämsång med massor med olika röster och mjuka bongotrummor och akustisk gitarr.

Cowboy movie har ett farligare ganska grymt sound med elgitarrer som kryddar melodin med spännande improviserade toner överallt. En lång låt som man dras med i. Nästan lite jazzigt i sina countryrock improvisationer mot slutet.

Tamalpais high (at about 3) har väldigt Crosby, Stills and Nash doftande stämmor i sången. Har också lite farlighet i sina episka ambitioner som Wooden ships.

Laughing fortsätter med de enorma stämmorna men ett mer countryrocksinfluerat sound med både akustiskt och elektriskt komplett med pedal steel gitarr.

Andra sidan inleder med What are their names byggs upp på ett snyggt sätt med gitarrer som spelar varsinn improvisation. Majestätiskt lugnt i stilen.

Traction in the rain rain har en ganska svag melodi och en lätt mystisk ljudbild med harpa.

Song with no words (tree with no leaves) en hummande låt. En snygg sekvens med piano och gitarr som samspelar på ett snyggt sätt.

Orleans verkar vara en fransk sång. Glittrande gitarrsepl men en ganska vag melodi.

Skivan avslutas med I'd swear there was somebody here. Låter som en blandning av en Taizé-mässa och rövarsången.

söndag 24 oktober 2021

Allt från blues och surf till pianocountry

En av mina favoritgitarrister är John Cippolina från Quicksilver Messenger Service.

Han medverkade även på flera andra album och här ska jag skriva om albumet Under the big top med Stu Blank utgivet 1988 på Kingspot. Det finns ytterligare två album med Stu Blank.

Stu Blank spelar mycket rock n roll, blues och country men även blandat med ett mer modernt sound. Min favoritlåt blir nog Bittersweet senorita och även avslutande On a country nite.

Cippolina medverkar endast på två låtar. På en av dem medverkar dessutom trummisen Chris Lockheed från Kak och Population 2 på.

Brand new lover har ett bra rock n roll drag med en blues feeling. Bra gitarrspel och bra trumpetstötar.

Dimples har en mer blues i sig men i en rock n roll stil. Bra avslappnad och varierad gitarr.

Demo derby inleder med ett motorljud och utvecklas till en surflåt med bra gitarrspel från John Cippolina och fina fjädrande ljud från basen.

Bittersweet senorita har en mer countryinfluerad stil med vackra pedelsteeltoner och en bra melodi. Bra lättsamt improviserat piano och även fiol. Här spelar Chris Lockheed trummor och John Cippolina gitarr.

Crosstown inleder snyggt med trumpet och piano som sprintar mot varandra. Sedan blir det en Chuck Berry influerad rock n roll låt.

Soon and very soon har en del spännande orgel i en snabb gospelstil.

Andra sidan inleder med Big blonde boogie. Som namnet antyder en rockig boogie med gott humör.

Little girl in the window har en modern bluesstil.

The letter fortsätter i en annorlunda bluesstil med snabb takt och en del piano. Bra sånginsats.

Is it true är en uppgiven pianolåt med mycket känsla.

On a country nite fortsätter med bra pianospel och fin sånginsats med mycket känsla. PIanospelet är varierat och det kommer dessutom en del fiol som förstärker låten.

lördag 23 oktober 2021

Sammelsurium

Både Rick Danko och Levon Helm medverkar på Todd Rundgrens första soloskiva. Förvisso bara på en låt men det var skäl nog att köpa skivan på en skivmässa för ett par år sedan.

Skivan gavs ut 1970 på Ampex records men mitt exemplar är utgivet av Bearsville records 1971. Samma bolag som gav ut Bobby Charles skiva från 1972 där flera The Band medlemmar också medverkade.

Jag har inte hört några andra skivor med Todd Rundgren och det är tveksamt om det blir några fler. Ett inte helt igenom lyckat sammelsurium av stilar och experiment. Ibland blir det dock bra.

Texterna och en lista på medverkande musiker för varje låt finns på skivpåsen.

Broke down and busted väldigt stökig melodi med bruten takt och svävande obehagliga ljud. Sången är energisk.

Believe in me har en mer behaglig framtoning med piano och en trevande melodi.

We got to get you a woman fortsätter i liknande stil men med en del gitarr, kör till sången och en del brutna passager.

Who's that man är överaskande nog en rusande stökig rock n roll-aktig låt i pop-tappning. Effektfulla cymbaler i ena högtalaren.

Once burned är låten med Rick Danko på bas och Levon Helm på trummor. En melodiös reflekterande låt, tyvärr med distad sång.

Devil's bite har ett brett anslag med maffig gitarr och trummor. Spännande gitarrsolo. Tyvärr distad sång återigen.

Andra sidan inleds med I'm in the clique. Ett obehagligt ljud i början. Sedan blir det märkliga blåsorkesterljud och distad sång. Kanske kan liknas vid Captain Beefheart. Dissonanta piano och basljud förekommer också. Ett udda trumsolo till avlägset vinande.

There are no words bygger vidare på avlägsna mystiska vinande ljud som efter hand låter som märkligt hummande kör.

Baby let's swing, The last thing you said och Don't tie my hands är en mer normal låt i pop-stil med piano och lite Carole King influerat i arrangemangen.

Nio minuter långa Birthday carol avslutar skivan. Har en stämningsfull inledning med cello sedan kommer en del gitarr, flöjt och orgel i flödande improvisationer. En bit in växlar det över till en pianoballad. Sedan kommer det instrumentala och flödande från tillbaka igen. Cellon tar låten och skivan i mål.

söndag 10 oktober 2021

Skapelsen

Nu tänkte jag skriva om skivan Almost grown med Garrett Lund en privatpressad skiva från 1975. Han verkar ha kämpat för en musikalisk karriär ganska länge. En av låtarna på skivan finns utgiven som singel på skivbolaget Tralfamadore records 1973 och den här skivan gavs ut av honom själv i en andra pressning 1976.

Musiken är energisk och vacker med mycket variation. Påminner litegrann om Big star med sin energi men i Garretts musik finns mer episkt gitarrspel och mer countryrockinfluenser. Det finns mer glatt humör än på andra gitarralbum men countryrocken leder kanske till American beauty med Grateful dead och speciellt sången Box of rain. Men även Bob Dylan kan nämnas.

Hela skivan är riktigt bra och en stämningshöjare en gråmulen höstdag som denna. Mina favoritlåtar från skivan är (It's all over now) Baby blue, Serene och Silver sails.

Förutom Garrett Lund själv som sjunger så medverkar Jimmy Jerviss gitarr, David Lauser trummor, Angie Gudino piano, Bill Overturf akustisk gitarr, Marion McCrary trumpet, Pete Thompson saxofon, bas är det två som spelar på olika låtar Donnie Ferro, Phil Kelly samt Glen Ross Campbell på pedal steel gitarr.

Måste nämna omslaget också som kanske på något sätt symboliserar en variant av skapelsen. På etiketten finns ett sattelitfoto av jorden. Dessutom finns en inner med alla texterna.

The only turnaround har långa toner i en lätt somrig stil. Garret sjunger med en väldigt ljus röst. Bra gitarrsepl med många infall. Bra trummor också.

Serene har en enkel upprepad slinga av toner på piano eller liknande som snyggt ligger i bakgrunden genom hela låten. Låten har en härlig längtan över sig. Ett fint gitarrsolo hinner han också med. Byter helt stil i slutet med en kort men koncis gitarrsekvens.

Silver sails är en ganska rak poppig rocklåt. Bra variation med sångarrangemang och energisk gitarr med ett fjädrat basljud. Ganska berättande i stilen med lite olika temperament genom låten. Första delen av låten avslutas med fin surrande gitarr. Sedan kommer ett väldigt bra semiakustiskt vackert klingande gitarrspel och väldigt intensiv sånginsats. Lyckas få det att låta som en mandolin i ett medryckande solo som är härligt improviserat i stilen.

Första sidan avslutas med One more reason som öppnar ansråkslöst med en pigg melodi som låter utforskande. Har spännande sångarrangemang med en del eko. Byter skepnad med några bra trumpettoner och en ganska stor ljudbild. Här byter sångan mellan höger och vänster högtalare också vilket är effektfullt.

Think of the children har ett härligt tempo med mycket variation. En fin sekvens vackert klingande gitarr som repeterar en vacker liten sekvens. Sedan avlöser en trumpet.

Country livin' den här låten finns som en singel utgiven på Tralfamadore records. Jag har inte hört den versionen. Här är låten ganska svängig och inte så melodiös. En del piano och en del bra piano. Avslutas med vindsus.

Stop the world har en lugn böljande melodi med en del pedal steel gitarr ljudande toner. Bra vanlig elgitarr och mjuka trummor. Ett riktigt snyggt improviserat långt gitarrsolo bjuder de på också i mitten av låten.

En fullkomligt underbar version av Dylanlåten (It's all over now) Baby blue avslutar skivan. Inleder med ensamma bastoner som sedan fylls på med full stråkorkester och gitarrtoner. Sedan byts ut stråkarna ut mot Garrett på sång och en kvinnlig kör. Stundtals kommer stråkarna tillbaka. Otroligt vackra arrangemang. En sekvens är det ett improviserat gitarrparti med stråkarna och det upprepade gitarrkompet samtidigt. Enormt vackert.

fredag 1 oktober 2021

Rik melodiös ljudbild

Lonnie Mack var en rock n roll artist i början på 60-talet. Sedan spelade han in det här fantastiska rockalbumet, The hills of Indiana som gavs ut av Elektra 1971. Lonnie Mack kom från just Indiana. Det är en bana som är ganska lik en av mina favoritartister Link Wray.

I vissa låtar är det lite liknande Link Wray men spåren från The Band eller Bob Dylan är större. Musiken har en väldigt rik ljudbild med körer och orkestrering men det stör inte den genuina känslan i musiken utan snarare fördjupar den. Låten Florida får jag nog säga är min favoritlåt på skivan, men hela skivan är väldigt bra. Kommer bli fler skivor med Lonnie Mack i samlingen.

Asphalt outlaw hero är en snabb och intensiv rocklåt med mycket rytm. Bra gitarrspel.

Florida lugnar ner tempot med en väldigt melodiös och öppet frisk melodi. Strålande melankoliskt hoppfull sånginsats. Riktigt bra komp med countryrockgitarr, sparsmakat blås och en del flöjt. Känns som en böljande äng tidigt på sommaren.

Lay it down är en tyngre melodi som växer ganska snyggt. Fin blåssektion med något som låter lite som bastuba.

The hills of Indiana är en väldigt dynamisk låt med tuffa verser och sedan en väldigt countrydoftande refräng med fin sånginsats och bra pedal steel. De två stilarna vävs samman på ett fint sätt.

Uncle Pen är en snabb och taktfast liten bluegrasslåt med bra flyhänt fiolspel. Bra stämsång också.

Bicycle Annie har en långsam lunkande melodi i countrystil men med en tuff känsla. Bra pedal steel gitarr och sånginsatsen bär låten på ett bra sätt.

Andra sidan inleder med låten A fine way to go med bra pianospel och ett engagerat driv.

Rings är en behaglig låt med bra sånginsats och trevligt akustiskt gitarrspel. Fina stråkpartier ger atmosfär.

Nästa låt är en fantastisk version av Bob Dylans The man in me. Intensiv sånginsats och riktigt bra blås.

She even woke me up to say goodbye är mer åt countryhållet men med en rockig känsla.

All good things will to pass har vackert gitarrspel och fint orkestrerad melodi. En väldigt intensiv avslutning med kör och bra sång och ett helt fantastiskt pianospel.

Skivan avslutas med låten Three angles. Snyggt med bara Lonnie och varierad väldigt uttrycksfull akustisk gitarr. Sen fyller ytterligare röster på i en kör. Lite The Band över det på något sätt.