Både med och utan Link

Jag har skrivit om två Link Wray skivor tidigare båda två inspelade i hans hemmabyggda studio i hans hem på en gård i Maryland. Den här skivan är också inspelad där men med en annan huvudartist nämligen Mordicai Jones. Inget på utsidan av omslaget avslöjar Link Wrays inblandning men inne i det utvikbara konvolutet så listas Link Wray tillsammans med sina vanliga kompanjoner som t ex Doug Wray och Steve Verroca. Link Wray är tillsammans med Y. Verroca och på vissa låtar Mordicai Jones kompositör och textförfattare till alla låtar utom en Roy Acuff cover. Skivan är självbetitlad och gavs ut av Polydor 1972. Polydor verkar ha givit ut många gitarrhjältar som är lite doldisar i allmänhetens ögon.

Det påminner musikaliskt om Link Wrays två grymma 70-talare. Men Mordicai Jones sjunger på alla låtar och han har inte riktigt samma starka uttryck som Link Wray. På vissa låtar sjunger Mordicai väldigt bra men på vissa låtar passar det inte riktigt. Ibland låter han till och med som John Fogerty vilket blir lite underligt i sammanhanget. Musiken är liknande men det är inte riktigt samma glöd som på Links egna album. Men fortfarande väldigt bra, innerligt och genuint. Link Wray bjuder på fantastiskt gitarrspel som i sin råhet men samtidgt skörhet och virtuositet inte liknar något annat. Ett måste i samlingen.

Walkin' in the Arizona sun inleder. En väldigt vacker skör melodi med svävande slide-gitarr och bra akustisk komp-gitarr som bildar en härlig ljudbild.

Scorpio woman är en mer skrämmande låt med viskande kör i en call and answer stil. Ackompanjemanget är tätt och har ett bra skumt driv.

The coca cola sign blind my eyes är bluesig med piano och nästan ackapella sång i början. Ganska soulinfluerat och lite funkigt. Sen blir det tung sparsmakad Muddy Waters inspirerad blues med gitarr och lite munspel samt pianot som hänger med. Fina instick på akustisk gitarr kommer här och var.

All I want to say är en icketypisk låt i sammanhanget. Nästan pop. Men med en skrämmande ton. Fina lyftande växlingar. En svävande gitarrljud som är helt utomvärldsligt.

All because of a woman är tung och tät. Lite underlig men bra sånginsats med kören. Fin gitarr som briljerar runt i ett taktfast ljudlandskap. En del piano i bakgrunden också. Både vanlig elgitarr och slide-gitarr samtidigt.

Andra sidan drar igång med On the run. Här låter sångaren märkligt likt John Fogerty.

Son of a simple man har en fin melankolisk ton. Innerligt och omväxlande ackompanjemang med mycket dynamik. Både piano, akustisk gitarr och elgitarr.

Precious jewel har härliga slingor på mandolin och slidegitarr. Väldigt innerligt och genuint. Improviserad stämsång.

Days before Custer har ett tufft hårt driv med grym gitarr och en del surrande gitarr. Bra piano som ligger i bakgrunden. Coola basljud också.

Gandy dancer lugnar ner tonen lite och är lite försiktigt förhoppningsfull i tonen. Har en lite annorlunda ljudbild med runda ljud men fortfarande klar fin gitarr.

Sånger till en mytisk kontinent

Mu är en speciell skiva. Den spelades in och gavs ut 1971 som en privat press men gavs ut av United Artists i England 1974 med ett helt annorlunda omslag. Gruppen bestod av Merrell Fankhauser som jag skrivit om tidigare. Han spelar gitarr och sjunger. Jeff Cotton spelar också gitarr och sjunger men spelar även saxofon. Randy Wimer spelar trummor. Larry Willey spelar bas och sjunger.

Namnet Mu är hämtat från någon sorts mytisk kontinent som skulle ha funnits där Hawaii ligger idag. Gruppen hade stark anknytning till Hawaii och bodde där under 70-talet och spelade in musik som först långt senare gavs ut. Merrell bor fortfarande kvar och ger ut skivor.

Musiken de bjuder på är väldigt varierad i takt och den befinner sig stilmässigt i jazz och blues landet med vissa psykedeliska och progressiva tendenser. De sjunger bra och har fina arrangemang som passar musiken. Ljudet är perfekt med tydliga instrument och livlig dynamik. De påminner i olika delar om grupper som Spirit, Insect Trust och Tripsichord. En annan referens i en av låtarna skulle kunna vara Relatively Clean Rivers men den kom ju längre fram på 70-talet.

Ain't no blues inleder. Den har en viss bluesprägel i gitarrens ljusa avslut och sångstilen men är annars mer jazzig och progressiv i sina skiftningar. Med ljudet med gitarr, bas och trummor är detsamma.

Ballad of brother Lew har en långsammare takt. De har fortfarande en tydlig bluesinfluens i vissa aspekter, bland annat gitarren. Speciella trummor i slutet.

Blue form har en öppen psykedelisk stil med fria ljud som ändå hänger ihop till låten. Ett speciellt mjukt metalliskt gitarrljud. En del smakfull saxofon.

Interlude är väldigt lugn och mjuk i inledningen. Cymbaler och gitarr sen kommer mer volym med trummor och gitarr i skum takt. En instrumentell låt.

Nobody want to shine har mycket bas och taktfast gitarr med trummor. Men takten är mycket märklig. Sången är ofta hypnotisk. Ibland blixtrar gitarren till i fina improvisationer. En bit in i låten kommer ett längre parti med mycket bra saxofon.

Först ut på andra är låten Eternal thirst. Märkliga takter och sångarrangemang. Bra saxofon och bra gitarr med det speciella ljusa avslutet. Väldigt varierat trumspel som har lite stamkänsla över sig. Efter ett långt hypnotiskt trumspel med olika ljud börjar de sjunga ordlösa djupa hummanden. Ganska suggestivt.

Too naked for Demetrius har cymbaler som låter som lugna vågor som rullar in mot strand. Saxofoner, trummor och gitarr i väldigt varierade takter.

Mumbella tu la fortsätter på samma ganska mjuka och väldigt varierade stil. Bra korta ljusa gitarrljud med fin dynamik. Avlägsen drömsk sång.

The cloud went that way är nog skivans bästa låt. Rak och vacker. Fina sångharmonier. Bra gitarrspel med saxofonen svagt i bakgrunden och sen fin akustisk gitarr. Episk västkust psykedelisk rock när den är som bäst.

Kanske inte riktigt det mästerverk som jag hoppades på men ändå väldigt bra och spännande att lyssna på. Även trevligt avslappnat i vissa låtar.

Sommarens första åskväder

Sommarens första åskväder var i söndags men på skivan jag tänkte skriva om nu kan man höra åska vilken dag som helst. Jag tvekade en del över om jag skulle ens lyssna på och än mindre köpa det här albumet. Black Sabbaths debutalbum från 1970 utgivet på Vertigo. Det har ju vissa associationer åtminstone till namnet med mindre trevliga åsikter och värderingar. Men jag gav skivan och musiken en chans och det visade sig vara en positiv överraskning. Musiken är tung genuin bluesrock med tydliga gitarrer. De bygger upp stämningar på ett bra sätt och det är varierat och de har humor. Inte det minsta likt Led Zeppelin som väl är. De liknar på vissa sätt Howlin Wolf lite grann och Parish Hall samt så klart May Blitz. Men inte Dust skulle jag säga.

Skivan på Vertigo finns i flera olika exemplar och jag tror att min är de andra pressningen. Etiketten på a-sidan har en hypnotisk effekt ungefär som i filmen Fallet Ipcress med Michael Caine.

Tommy Iommi står för gitarrspelet. Ozzy eller Ossie som han heter här Osborne sjunger och spelar munspel. Bill Ward spelar trummor och Geezer Butler spelar bas. De var samtliga med och skrev musiken på skivan, förutom två covers. De har som sagt humor och mycket framförs med en härlig självdistans.

Black sabbath inleder med ett ensligt ljud av regn och avlägset åskmuller. En skrämmande lugn med mycket dynamik tungt och temperamentsfyllt. Laddad sång av Ozzy Osbourne. Smakfullt minimalistisk instrumentering. En bra bit in i låten så ändrar den karaktär med rusande gitarr och trummor från sin tidigare ödesmättade stil.

The wizard är helt annorlunda med sin inledning på munspel och sedan kommer tung bas, gitarr och trummor men munspelet fortsätter en stund till. Sen spelar en gitarr ett solo. Mycket medryckande och varierade riff på gitarren med det pigga munspelet som stundtals lättar upp stämningen.

Behind the wall of sleep har en skum haltande takt som får hela låten att flyta emellanåt.

N.I.B. har en riktigt skum inledningen med hela melodin på en bubblande bas. Låter kul. Sen kommer låten igång med ett väldigt minnesvärt och medryckande riff. Bra variation i ljudbilden där de växlar mellan de olika stilarna på ett naturligt och otvunget sätt. Ljudet är väldigt bra med de dova tunga tonerna i förgrunden men ändå hörs den lilla maraccasen eller tamburinen tydligt.

Evil woman, don't play your games with me är den första låten på skivan som inte skrivits av gruppen själva. Det är tungt och har kanske lite mer melodi i refrängen än låtarna på första sidan.

Sleeping village inleder fint med akustiska gitarrtoner och något som kan vara en mungiga. Väldigt drömskt. Sen kommer maskineriet med ovanligt uppsluppna gitarrtoner. En bit längre in i låten går de över i andra ljudbilder som alla är lika välproducerade med tydligt ljud. De övergår sömlöst i skivans sista låt Warning. Skivans andra cover. En lång låt med tungt bluesinslag. Bra gitarrspel bluesigt men med tung bas i bakgrunden. Ibland blir de väldigt dynamiska och placerar trummorna överst och gitarren avlägset, stämningsfullt och medryckande. En sekvens innehåller endast gitarr som är riktigt virtuost och visar på stark blueskänsla. Innehåller några riktigt utsträckta toner på flera sekunder.