That's alright mama

Idag är det 40 år sedan Elvis Presley dog. Elvis är en av mina absoluta favoritartister med sin varma röst och genuina känsla. En dag som denna känns det lämpligt att minnas låten som startade allt. That's alright mama var Elvis första singel på Sun, Blue moon of Kentucky fanns på B-sidan. Den spelades in den 5:e juli 1954 och gavs ut den 19:e juli.

LP-skivan som jag ska skriva om här kom ut på RCA 1959 och den heter for LP fans only. Mitt exemplar är tyvärr inte originalutgåvan utan en återutgivning från 1965.

Inleder magiskt med Elvis första singel på Sun That's all right. Medryckande melodi med fantastiskt gitarr- och basspel. Elvis sånginsats är underbar. Det här är originalinspelningen från 1954 som är med på skivan. Annars så är inspelningarna från 1956 förutom den sista som också är från 1954.

Lawdy, miss clawdy påminner i versen om Professor Longhairs låt Tipitina. Bra både piano och gitarr.

Mystery train en klassisk blueslåt. Har en mystisk drivkraft med Elvis sång och bra gitarr.

Playing for keeps är en långsam låt med lite kör.

Poor boy innehåller en massa fiol och en bra melodi som Elvis frasering ger liv till.

Andra sidan inleder med My baby left me som i stort sett är samma melodi som That's all right mama men med annan text.

I was the one har en kör och bra långsamt gungande sväng.

Shake, rattle and roll är Little Richards välkända låt med en del bra gitarrsolon.

I'm left, you're right, she's gone påminner om en låt men jag kan inte placera den. En bra halvsnabb lite lagom sorglig låt.

You're a heartbreaker här sjunger Elvis med en ganska annorlunda anspråkslös försiktig röst som ger en trevlig intim atmosfär.

Anledningar

Ibland är det konstiga anledningar till att man köper en skiva. Den här skivan med gruppen Grand Funk köpte jag för att Arnold Schwarzenegger har en anknytning till skivans omslag. Det var när han var bodybuilder och inte börjat sin skådespelarkarriär. Som skådespelare är Arnold väldigt rolig.

Skivan heter All girls in the world beware och den är från 1974. Utgiven på Capitol Records.

Hela konceptet med titel och omslag är någon sorts absurd humor med en frejdigt knasig tecknad affisch som följer med skivan också. Musiken är partyrock som stundtals är ganska bra faktiskt. En del inslag av soul och pop, lite för fläskigt ibland. Näst sista låten på skivan Bad time är klart bäst, med fina influenser av 60-talspop. Några bra låtar till men tyvärr ett par som inte är riktigt godkända också. Det här är den första skiva med Grand Funk som jag har hört men det är tydligen deras nionde album. De sjunger ofta riktigt bra.

Responsibility inleder. En ganska bra positivt laddad låt med bra sånginsats och fint pianospel. Runnin' är en jobbig låt som bara står och stampar. Life har en del rolig sång med call and answer mellan höger och vänster högtalare. Bra gitarrspel också. Look at granny run run har en massa blås och en snabb taktfast gungande melodi. Memories avslutar första sidan på ett lugnt sätt. Ganska stämningsfull med stråkar och orgel med bra sång och gitarr.

Andra sidan inleder med titellåten All girls in the world beware. Den är lite funkinfluerad. Wild har en del blås och är både dansant och melodiös. Good and evil har jobbig processad röst i sången men trevligt gitarrspel. Bad time är en riktigt bra låt med en fin öppen melodiös 60-talskänsla. Stämsång och bra lättsamt ackompanjemang. Some kind of wonderful har bra sångarrangemang som cirklar runt ett statiskt marscherande komp.

Bluesens provkarta

Michael Bloomfield var med i grupper som Mother Earth och Butterfield Blues band och spelade på skiva tillsammans med Sleepy John Estes och även Muddy Waters. Så han kunde verkligen sin blues både elektrisk och akustisk.

År 1977 gav han ut en egen skiva med mestadels eget material i olika stilar inom bluesen. Man kan se skivan som en provkarta över bluesen. Det är bra genomfört och innehåller bra musik. Han hade nog en avsikt att visa på olika stilar nästan som en kurs för blivande bluesartister och han pratar lite inför varje låt och det står även en del både historik och musiktekniskt om varje låt på baksidan av konvolutet. Ett bra sätt att lära sig mer om blues och vilka artister som kan vara värda att kolla närmare på.

Skivan heter If you like these blues, play 'em as you please. Mitt exemplar är en brittisk utgåva på Sonet men det amerikanska originalet gavs ut på Takoma.

If you love these blues en instrumentell låt i en lugn rökig stil med orgel och elgitarr.

Hey, foreman är en svängande rullande blues med bra piano och akustisk gitarr. Viss countrykänsla ala Hey good lookin.

WDIA är uppkallad efter B. B. Kings radiostation. Elgitarr i en ljus stil med lite piano i bakgrunden. Ingen sång.

Death cell rounder blues har fin blandning mellan akustisk gitarr och piano i berättande stil.

City girl en avslappnad låt i en lugn rökig jazzig stil med elgitarr och trumpet.

En version av den klassiska blueslåten Kansas city avslutar första sidan. Den har en ljus snabb trevlig stil med akustisk gitarr och sång i fint dynamiskt samspel.

Andra sidan inleder med Mama lion framförs av Nick Gravenites som också skrivit låten. Det är en tuff taktfast elektrisk blues med bra gitarrspel.

Thrift shop rag är en snabb ljus fin instrumentell akustisk blues. Påminner lite om Mississippi John Hurt i stilen.

Death in my family har en speciell böljande stil med en massa blås. Bra låttext.

East Colorado blues en snabb akustisk instrumentell låt.

Blue ghost blues är väldigt långsam och känns mer som kontemplativa funderingar på verandan än som en låt.

The train is gone har den där sköna klassiska melodin som Key to the highway. Berikas av lite banjo.

The altar song avslutar skivan. Det är en lång uppräkning av bluesartister varav man känner till några men de flesta vet man inte om till en lugn melodi.