Nästan som Ultimate Spinach

Beacon street union spelade in två album samt ytterligare ett under namnet Eagle. Det första kom 1968 med titeln The eyes of the Beacon street union. De kom från Boston och albumet gavs ut av MGM. De var således en del av Bosstown sound och likheter med Ultimate Spinch hörs tydligt. Skivan är bra och musiken går i en blues och folkrock stil med psykedeliska influenser och både tung rock och lättare pop på sina ställen. Ett par tramslåtar förstör helhetsintrycket men när de är bra är de riktigt bra.

Namnet på gruppen kommer från av gata i Boston som heter just Beacon street. Gruppen bestod av Robert Rhodes på piano, orgel och blås, Paul Tartachny på gitarr och sång, Wayne Ulaky på bas och sång, Richard Weissberg på trummor samt John Lincoln Wright på sång. Samtliga låtar om en chuck Berry låt är egna kompositioner.

My love is inleder med ett märkligt talat parti och sedan blir det frånkopplad sång till rusande euforiskt komp.

Beautiful Delilah är en välspelad blueslåt signerad Chuck Berry. Tyvärr framförs den här med extremt jobbig sångröst.

Sportin' life fortsätter i bluesstil. En lite mer rökig tät barblues. Här är sånginsatsen bra. Stabilt pianospel.

Four hundred and five har en märklig trumsekvens i början med elgitarrtoner i spännande takt som växer fram. Instrumental.

Mystic mourning är avslappnad men ändå hotfull med de taktfasta trummorna. Tankarna leder till Ultimate Spinach och deras majestätiska och drömska låtar. Lite österländsk känsla i viss mån och även västindiska influenser i soundet från trummorna.

Andra sidan inleder med Sadie said no som har ett tungt komp som kontrasterar på ett kul sätt mot stämsången. En bra sekvens är när de utropar "No" upprepat mot grym gitarr.

Speed kills inleder med ljud som tagit från en utombordare. Sen blir det nästan Beatles pop.

Blue avenue återvänder till Ultimate Spinach land med marscherande drömskt komp och lugn sång. Sången har riktigt bra arrangemang.

South end incident (I'm afraid) är en välspelad uppgiven blues som gränsar till psykedeliskt land på ett skickligt sätt.

Green destroys the gold fortsätter med psykedeliskt epos a la Ultimate Spinach i snabbt tempo.

The prophet inleder med tät atmosfär. Fin gitarr och bra sånginsats i en melodisk psykedelisk låt.

Ansiktet på etiketten

Phil and the Flakes hette en grupp som endast spelade in en singel. Det här blir första gången som jag skriver om en 45-varvare här på bloggen. Anledningen är att Phil Pearlman var med i gruppen och skrev båda låtarna. Skivan gavs ut 1964 av Fink records. Etiketten har förutom skivbolagsnamn med logotyp, skivnummer, låttitel med mera även en bild på Phil Perlmans ansikte. Ganska ovanligt skulle jag tro.

Musiken är hotrod, surfmusik och doowop. Glimten i ögat på både text och musik. Fink records gav ut skivor med artisten och tydligen skådespelaren Tim Morgon. En av skivorna är ett soundtrack till en surffilm som heter Dirty feet.

Chrome reversed rails är låten på första sidan. Den har en glad melodi och bra driv. Fint med kvinnlig kör i refrängen. Texten handlar om att hans tjej älskar honom för hans bil.

Blower scoop fortsätter i samma stil men här med en hummande kör och vass gitarr och maffiga trummor. Texten handlar om att motorn exploderar när hans kompis spiller glass på den.

Drömsk bluegrass

Cedar creek spelade tillsammans i tio år innan de gav ut sin enda LP 1976 som en privatpress. Cedar creek spelar bluegrass och countryrock ibland i en Crosby, Stills and Nash inspirerad drömsk stil. De spelar bra och deras sångarrangemang är ibland rikigt bra. Kan slänga in en referens till Old and in the way också.

Cedar creek bestod av Brad Martin på bas, banjo och sång, Clayton Smith på gitarr och sång, Steve Wyrick på gitarr, dobro och sång samt Sam Stafford på dobro och bas. Steve och Brad skrev de flesta av sångerna. På en sång fick de hjälp av Mary Dorsey och avslutande låten är en traditionell låt. De kom från Charlotte i North Carolina med sina Blue Ridge Mountains.

Solida countryrocklåten Blue mist inleder skivan med fin varierad stämsång och vackert varierat gitarrspel som glittrar till lagom ofta.

Wild river är en snabb mer bluegrassinspirerad låt med snabbt banjospel och mycket angenäm stämsång i härliga spontana arrangemang.

Yancey's hill har lite mer melankolisk countryrock över sig återigen.

Titelspåret In the wind avslutar första sidan. Har en del Crosby, Stills and Nash över sig men kryddat med lite banjo.

Andra sidan öppnar med Earthwood suite också i en Crosby, Stills and Nash stil med drömska behagliga passager.

Climber är en roligare bluegrasslåt med kul avslutning.

Autumn man är melodiös och har en fina dobrotoner. Bra arrangemang med a cappella sång i slutet.

Soliloquy har en obegriplig titel och melodin är väldigt långsam och drömsk.

Make me a pallet on your floor är den enda låten som de inte skrivit själva. En gladlynt svängig bluegrasslåt.