onsdag 27 juli 2022

Barsk sångstil

Johnny Cash gjorde det fina konceptalbumet Bitter tears med ett tema om den nordamerikanska ursprungsbefolkningen 1964. Bandet Lincoln Street Exit med ett album 1970 hade liknande teman på sin repetoar. De fortsatte senare under namnet XIT och gav ut flera skivor. Skivan The song of Crazy Horse med artisten J.D. Blackfoot utgivet 1974 på Fantasy har också ett sådant tema åtminstone i titellåten. Det var J.D. Blackfoots andra album och det är delvis inspelat på Nya Zeeland där det gavs ut redan 1973.

Förutom J.D. Blackfoot på sång, gitarr och klockspel så medverkar Jimmy Slogget på saxofon, Tony Baker på saxofon och orgel, Mike Walker på piano, Bob Jackson på gitarr, Sonny Manahera på pedal steel gitarr, Billy Kristian på bas och Frank Gibson på trummor. Märkligt nog är det några andra som medverkar på en låt, däribland J. Huff på fiol men det förekommer fiol på andra låtar också men det anges inte vem som spelar.

Mina favoritlåtar från skivan är nog titellåten The song of Crazy Horse och Ride away men även Almost another day och Comin' down.

The song of Crazy Horse är en lång låt med allt från rent berättande utan komp till vackra akustiska passager med fiol och gitarr via taktfast rock i countrystil. Den barska sångstilen passar in bra med det återhållsamma kompet. Ganska effektfullt slut med trummor och slagverk som låter som en grupp som rider mot horisonten.

Ride away låter som gryningen skulle göra om den var en låt. Kraftfulla trummor och fina stråkar ger en fin kontrast.

Andra sidan inleder med rock n roll-låten I've been waitin' komplett med saxofon och piano. Medryckande.

Miss Sally fortsätter i samma stil med rullande piano och en del bra varierat gitarrspel.

One man's story är mer nyanserad med en vacker melodi lågmält framförd på orgel med en behaglig sånginsats.

Almost another day fortsätter i en nedskalad stil men med gitarr istället för orgel. Vacker melodi som blommar när en fiol och en kvinnlig körröst kommer in. Påminner om några låtar från Dusts andra skiva Hard Attack.

Hey Johnny D.J. inleder märkligt med en radiopresentatör. Resten av låten är också märklig med en klämkäck melodi.

Flushed you down from the toilets of my heart inleder också märkligt med en snabbpratande sydstatare. Sen kommer låten igång med en countrylåt i ett skämtformat.

Comin' down avslutar skivan. Ett säreget sprucket gitarrljud i en lågmäld och behaglig melodi.

måndag 18 juli 2022

Skramlig pop

Savage resurrection bjuder i sin självbetitlade skiva från 1968 på psykedelisk rock. Ganska skramligt och vilt men även en del blues och ett par mer drömska och episka låtar.

Savage resurrection bestod av Bill Harper på sång, Jeff Myer på trummor, John Palmer på gitarr, Steve Lage på bas och piano samt Randy Hammon, som är kusin med Paul Whaley som spelade trummor i Blue Cheer, på gitarr. En annan Blue Cheer koppling är producenten Abe Kesh. Musikaliskt påminner de inte alls om Blue Cheer.

Framsidan på skivomslaget är gjort i en snygg slutet på 60-talet stil som påminner lite om Big Brother and the Holding Companys första skiva med gruppmedlemmarnas ansikten infällda i blomliknande strukturer i teckningen. Baksidan är lite mer som ett kollage.

Min favoritlåt från skivan blir nog Expectations som har bra gitarrspel som byggs upp snyggt och dynamiskt.

Thing in E har en snabb upprorisk stil med en en del bra gitarr men melodin och svänget påminner en hel del om Spencer Davies Group och deras fläskpop.

Every little song har en lite mörkare stil med ganska mycket brusiga gitarrer. Bra variation och dynamik i låten.

Talking to you har en vridande psykedelisk rockstil.

Tahitian melody fortsätter i en ännu lite mer episk evig stil. Fint gitarrspel med avslappnade toner och bubblande trummor.

Jammin' här byter de till en bluesig stil som kanske inte riktigt hittar glöden även om de försöker med mycket improviserad gitarr.

Andra sidan inleder med Fox is sick som är en väldigt stuffig låt. De får till en del bra gitarr vid sidan om grundkompet. En del bluesfeeling mot slutet.

Someones changing har lite pop över sig med mycket växlingar med bland annat stora varationer i melodin och även surrande gitarr. Splittrat och inte så genuint tyvärr.

Remlaps cave part 2 här gör de ett bättre försök med en stark melodi och maffiga trummor och gitarr men sånginsatsen är lite poppig.

Appeal to be happy en Chuck Berry influerad rock n roll låt. Efter ett tag kommer en längre sekvens med improviserad psykedelisk rock med mycket gitarr som är riktigt bra.

Expectations inleder som en Bo Diddley låt. Efter hand övergår till fin improviserad psykedelisk rock med en ganska mörk lite österländsk ton. Med god vilja kan den ge vibbar av The fool från första Quicksilver Messenger Service skivan.