tisdag 31 december 2013

Vackra melodier och distade fioler

Lou Reed en av medlemmarna i den fantastiska gruppen Velvet Underground avled i år den 27 oktober. En mästare på melodier och skört sprucket gitarrspel. Det vore på sin plats att skriva om deras första album. Det klassiska med bananen ritad av Andy Warhol på framsidan av konvolutet. Jag har tidigare skrivit om ett par av deras album på bloggen, deras andra och en lp med dittills outgivet material som kom på 80-talet.

På den första skivan som kom 1967 på Verve eller MGM i England så hette gruppen egentligen Velvet Undergound and Nico eftersom den tyska sångerskan Nico eller Christa Pfäffgren som hon egentligen hette medverkade på skivan. Hon sjunger på ett par av låtarna på skivan och körar lite på någon låt också. Hon lämnade därefter gruppen. Vad jag förstår så fortsatte inte samarbetet med Andy Warhol heller.

Annars så är gänget detsamma. Lou Reed på sång och gitarr, John Cale på fiol, Sterling Morrison på andragitarr och bas, Maureen Tucker på trummor. De spelar fantastiskt bra och ljudbilden är otroligt vacker och väl sammansatt. De får till ett väldigt distat ljud på ett väldigt rent sätt. Alla instrument hörs exemplariskt.

En av 60-talets mest hyllade skivor och det av en god anledning. Flera av låtarna tillhör rockens bästa. Ljudet är superbt och melodierna vackra och arrangemangen och framförallt gitarr och en speciell fiol är otroligt bra. Imponerande improvisationer står de också för. De påminner lite om Dylan, lite om Link Wray, lite om Peter, Paul and Mary, lite om Grateful Dead och allra mest om sig själva. En mycket genuin skiva som tål att lyssnas på ofta.

Fantastiska Sunday morning inleder. Ljusa klingande ljud som på Buddy Hollys Everyday men långsamt melodiöst och vackert. En liten mjuk fjädrad elgitarr kommer in i en passage. Nico sjunger vackert, svalt och med bra känsla. Ibland hörs lite kör bakgrunden. Minimalistiskt på ett perfekt sätt.

Nästa låt är I'm waiting for the man en fyra och en halv minuter lång rusande rocklåt med en nästan berättande sång av Lou Reed. Fin gitarr som ger klara knäppande toner som skummet på vågorna en blåsig dag. Man väntar hela tiden på att melodin ska plana ut men den rusar nästan hela tiden. Det blir en liten utplaning i refrängen men den är minimal. Mot slutet kommer ett hårt distat piano in också. Väldigt bra låt.

Femme fatale en utsökt vacker melodi med sång av Nico och kör av Lou som sjunger i refrängen.

Venus in furs en av deras mest kända låtar. John Cale spelar grym fiol som tillsammans med domedagsliknande trummor och fina gitarrtoner bygger upp melodin. Lou Reed sjunger mycket bra. I den strålande refrängen blir fiolen renare och textraden

I'am tired, I'am weary, I could sleep for thousand years
sjungs. Helt underbart. Jag undrar om inte lite flöjt eller liknande hörs också. Väldigt virtuos ljudbild och cool samtidigt som den är väldigt varm och omfamnande.

Run run run är en rusande melodi som nästan är lite Dylan:sk. Kör som sjunger run, run, run. Sönderbruten gitarr som ger spruckna märkliga ljud som är underbart melodiösa. Även om den rusar så har den ett långsamt avslappnande sväng.

All tomorrow's parties är en lugn lite sitarinfluerad låt med lugnt avslappnat sprucket gitarrspel. Nico sjunger med uttrycksfull sval röst. Påminner lite om Ill Wind och deras låt Dark world faktiskt. Mycket bra och varierat ackompanjemang.

Andra sidan inleder med Heroin. En omväxlande låt som varierar i tempot med rusande trummor men ständigt med lugn behagligt rent men ändå sprucket gitarrljud. På toppen nästan euforisk. Bryter ihop mot slutet med skrikande toner som möjligen kommer från både gitarren och John Cales fiol. Lou Reed sjunger.

There she goes again inleder med en fin medryckande gitarrtonssekvens. Lou Reed sjunger och Nico körar i bakgrunden. Väldigt vacker och trevlig melodi.

I'll be your mirror är en vacker lugn melodi med Nico på sång. Mjuka gitarrljud. Men ett spänstigt gitarrriff växlar vers.

Nästa låt The black angel's death song är till skillnad från de tidigare inte skrivna av Lou Reed själv utan här skrev han tillsammans med John Cale. En lugnt berättande Lou Reed till ett ganska nervigt men ändå avslappnande ackompanjemang med sprucken fiol och gitarr. Påminner en del om vad de spelade in på sin andra skiva.

Skivans sista låt European son komponerades av hela gruppen. Lou Reed sjunger i berättande stil och i ena högtalaren hörs ett snabbt gitarrspel med kvävda strängar och i andra ett mer österländskt färgat gitarrspel tillsammans med ljusa distorderade toner. Tillsammans kokar det ihop i ett magnifikt avslappnat jam. En del maffiga trummor och bas kommer också in i leken emellanåt.

torsdag 26 december 2013

Smärtsamt vackert

När jag hör Karen Dalton sjunga Something on your mind så tåras nästan ögonen så rörd blir jag. Hon sjunger med en så bräcklig och skör men ändå ljuvligt vacker röst. Atmosfären är glödande intensiv. Låten skrevs av Dino Valenti som både var och inte var med i Quicksilver Messenger Service. Han spelade även in en soloskiva i folkrockstappning men där finns låten inte med. Inspelningen med Karen Dalton finns med på hennes andra och tyvärr sista album som kom ut på Paramount Records 1972.

Karen Dalton sjunger underbart vackert och varierat hela skivan igenom. Hon balanserar på gränsen till att bryta ihop på ett fantastiskt musikaliskt sätt.

Skivan har också en koppling till The Band genom första låten på andra sidan In a station den skrevs av Richard Manuel och var med på gruppens första album. Men det tar inte slut där för en av musikerna på skivan är Richard Bell som var med i 90-talsupplagan av The Band. Även John Simon som var producent med mera för The Band är med på piano på den här plattan. Flera musiker som medverkar är t ex Bobby Notkoff på fiol som verkligen är bra.

Känslan i musiken påminner mycket om The Band. Den är lösslappt och fyllig. Den påminner även en del om råheten i Link Wrays musik och om genuin bluegrass och bluesmusik. Kanske lite Insect Trust.

Something on your mind inleder som sagt den musikaliska högtidsstunden. Fina fiolslingor kommer och går och smälter ihop och kompletterar Karens sång perfekt. Sen kommer det några små gitarrtoner precis efter att hon sjunger orden

leaving all your dreams too far behind
. Fullständigt briljant.

When a man loves a woman den gamla klassiska soullåten. Komplett med blås men den fina countrygitarren och framförallt Karens sång särskiljer den från all soul man har hört tidigare. Fina växlingar i temperament och en viss Janis stämning infinner sig. En fin maffig trumsekvens dyker upp oväntat.

In my own dream är en ganska ångestfull och bluesig. Bra pianospel och fina countryinfluerade gitarrtoner ger en tät stämning.

Katie cruel är en bluegrasslåt eller kanske ännu mer ursprunglig i sin stil. Vagnsskramlande komp med akustisk gitarr och fiol. Nybyggarlandets vedermödor målas upp genom denna fantastiska låt.

How sweet it is avslutar första sidan med glatt humör. Ganska snabb och svängig. Lite kör som har en lättsam stämning. Hela kompet och Karens sång är lättsam och omedelbar. Hela låten är fylld av små infall med gitarrsolon och orgeltoner samt den fina baraktiga manskören som dyker upp här och där.

In a station den klassiska The Band låten som jag skrev lite om i inledningen. Mycket bra version med fin sånginsats och bra musikalisk insats. Väldigt avslappnat, lössläppt och svängigt precis som The Band. Maffiga trummor, bra orgel och perfekta gitarrtoner som ger extra liv åt framförandet.

Take me är bluesig med bra eftertänksamt piano. Countryinfluerat gitarrspel.

Same old man fin bluegrass med Karen Dalton själv på banjo. Ytterst ursprungligt och ålderdomligt. Ger ett sällsamt sug i musiken. Bakom banjotonerna gömmer sig ett annat svårfångat ljud som späder på den nästan drömskt ålderdomliga känslan.

One night of love svängande pumpande blues. Mycket fina elgitarrslingor med spruckna kvardröjande toner.

Albumet avslutas med Are you leaving for the country. En stillsam eftertänksam låt. Mjukt valsande med fina gitarrslingor och underbar sånginsats av Karen Dalton.

onsdag 4 december 2013

Gränsöverskridande blues

Så här i adventstid så passar väl ett album med julsånger bra. Ett album som innehåller i alla fall en julsång är konstigt nog en Leadbelly skiva som kom 1960 på Folkways och återutgavs 1967. Den innehåller låten Christmas is coming. Skivan heter Negro folk songs for young people. På flera av låtarna så sjunger han för publik och de deltar med körsång ibland. Ett mer genuint och äkta ursprung till blues och länken mellan blues annan amerikansk folkmusik och modern rock finns nog inte. En fantastisk artist.

Jag har hört någonstans att Leadbelly var en bluessångare som inte sjöng någon blues utan mer andra typer av folksånger. På den här skivan finns i alla fall åtminstone fyra blueslåtar med som är så mycket blues som det kan bli. Men det finns även med en klassisk folksång John Henry så Leadbelly var definitivt en gränsöverskridare. Blues var en stil han behärskade väl och han beskriver även vad blues är för något på skivan:

blues is a feelin' ... and blues is the sad news

Han var även en mycket bra gitarrist med en akustisk tolvsträngad gitarr. Han sjunger väldigt bra också. Med stor inlevelse och känsla. Alla låtar är trallvänliga och har medryckande melodier.

Med min kopia av skivan medföljde även ett texthäfte med samtliga texter till låtarna och även det Leadbelly berättar mellan låtarna utskrivit.

Ljudet på skivan är fantastiskt. Man kan inte tro att det är en så gammal inspelning som det faktiskt är. Leadbelly avled 1949 så minst så gammal måste inspeliningen vara. Inspelningarna är gjorde mellan 1941 och 1947 av Moses Asch. Annars var det ofta John och Alan Lomax som spelade in Leadbelly eller Huddie Ledbetter som han egentligen hette. Han föddes 1889 i Louisiana vilket kanske kan förklara att man tänker på Fats Domino ibland när man lyssnar på skivan. Andra artister som han påminner om är Mississippi John Hurt och även Son House. Men han är gladare än båda. Dessutom finns en del bakgrund till Johnny Cash och hans fantastiska repetoar i låtarna.

Albumet inleder med den fullkomligt underbara klassikern Irene, goodnight. Leadbelly sjunger med längtan och smärta.

John Henry beskrivs som en arbetssång. Den går snabbt och Leadbelly sjunger med mycket glädje och känsla. I slutet bjuder han på ett bländande gitarrsolo.

Den gamla klassiska bluesen Boll weevil har jag återkommit till här på bloggen några gånger. I Leadbellys version är den lika skämtsam som alltid. Leadbelly drar ut på tonerna och sjunger långsamt och snabbt omvartannat som en berättelse. Melodin svänger och flödar mycket bra. I slutet får han med sig en liten barnkör.

Nästa låt When a man's a long way from home är en boogie med grymt bra gitarrspel som uppvisar samma avslappnade glada känsla som hans sånginsats.

En klassisk bluessång Good morning blues som jag tror är en variant på Son House låten Death letter blues. I Leadbellys tappning så blir det glatt och nästan rock n roll ala Fats Domino med piano och en del trumpet, bastuba och klarinett. Speciellt de små slingorna på klarinett är underbara att höra.

Gospelsången By and by when the morning comes bjuder på lite körsång på ett glatt sätt. Jag tror att det är det ameriskanska originalet till svenska Ovan där. Den går helt plötsligt över i Swing low, sweet chariot framförd med stor innerlighet och värme. Sen går den över i They hung him on the cross i snabbt men mjukt tempo och tillbaka igen till Swing low, sweet chariot. Här kommer By and by when the morning comes tillbaka igen med kör och lite brasskänsla. Det är otroligt medryckande och genuint.

Andra sidan inleder med Rock island line glad och rockig. Man tänker på Johnny Cash.

Julie Ann Johnson är även den en ganska glad och medryckande låt. Ett taktfast återkommande slagljud leder möjligen till att det är en arbetssång.

Haul away, Joe är en ganska märklig låt med en lite äldre mer stötvis och rytmisk melodi.

Här kommer julsången som jag talade om i inledningen av inlägget Christmas is coming. Snabbt gitarrspel och försiktig sång.

Skivan avslutas med We're in the same boat brother med en stor folklig kör. En rytmisk medryckande genuin arbetssång. En perfekt avslutning på en riktigt kul och bra platta.