Det är en förfärlig skiva åtminstone om man tänker på vad de gjorde med Allman Brothers. Här bjuds vi på pop av Beatles, Buffalo Springfield, Beach boys och Byrds typ. Ibland har de melodier som kunnat bli bra med t ex Mamas and the Papas. Gregg sjunger soul ibland men det blir lite over the top på något sätt. Mycket av materialet har de skrivit själva. Det är lite som Simon and Garfunkels Tom and Jerry skiva. Det är helt enkelt inte den stil de borde syssla med. Men som en sann skivsamlare och fan av Allman Brothers så är ju skivan ett måste.
John Hurley står med som låtskrivare på flera av låtarna och det var han som skrev den fina låten Son of a precher man. Även John Loudermilk är på ett hörn som låtskrivare och producent. Annars är det Tommy Amato på trummor, Ralph Ballinger på bas, Ronnie Wilkins på piano, Gregg Allman spelar orgel och sjunger och Duane Allman spelar gitarr.
Gotta get away har ett bra drag och en massa surrande gitarr.
Oh John har en skrämmande ljudbild i inledningen med orgel som sedan förbyts mot närmast cirkusorgel. Men omväxlande bryter de melodin med den obehagliga orgeln.
Street singer är en countrylåt i en poptappning.
You'll learn someday fortsätter i en popstil a la The Byrds. Kraftfulla trummor och en stark melodi.
Klassikern Old man river gör de i en lite mer sparsmakad version. Soulfull sånginsats och gitarr. Men over the top.
Bell bottom britches här blir det full Beatles mania.
Andra sidan öppnar med bluesklassikern Spoonful som de lyckas ändra till oigenkänlighet med surrande gitarr och poppig stil.
Stalling for time har en vacker melodi som kunnat bli något men inte med den här souliga stilen.
Doctor fone bone har någon sorts stuffigt komp och en väldigt soulig sång. En del bra pianotoner.
Changing of the guard är en ganska bra låt med piano och passande melodi till den dramatiska sångstilen.
The forest for the trees här kör de på för fullt med kör.
Northern boundry har lite mer nedtonad stil men en emellanåt så kommer det en kör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar