Lycklig musik

För 50 år sedan gjorde Grateful Dead en stor turné i Europa. Det närmaste Sverige de kom var Tivoli i Köpenhamn. Turnén resulterade i ett mäktigt trippelalbum, Europe 72, som kom ut på Warner bros samma år. Det var det sista album som gavs ut medan Ron McKernan levde. Mitt exemplar är en andra press från 1973 med allén på etiketten. 2011 kom en volym 2 från samma turné med fyra skivor, den kan också rekomenderas.

Mestadels eget material men fyra covers. Musiken har en positiv känsla och man blir lycklig och avslappnad av att lyssna på albumet. Mina favoriter från albumet är He's gone, China cat sunflower, It hurts me too och Morning dew. Men allt utom kanske Prelude är mycket bra.

Cumberland blues har ett härligt sväng med mycket piano. Samma positiva känsla och driv genomsyrar hela albumet. Mycket bra sångarrangemang med mycket stämsång.

He's gone har en lite sorglig stil med orgel och mjuka gitarrslingor och piano. Så fritt flödande så man blir lycklig.

One more Saturday night har en mer stuffig stil som är ganska rockig och energisk.

Andra sidan öpnnar med Jack Straw har en ganska mjuk böljande stil med bra gitarr.

Nästa låt är Hank Williams You win again. En rullande bluesig countrylåt i den här version. Bra gitarr och piano i ett fantastiskt samspel med ett stabilt grundkomp.

China cat sunflower har ett dynamiskt och medryckande gitarrspel i flera lager som svävar fram. En del bra sekvenser med piano får de också med. Den går sömlöst över i I know you rider. Stark stämsång. Mjuk och rik ljudbild med piano, gitarr och trummor. Avslutningen med akapellasång är mäktigt.

Tredje sidan inleder med Brown eyed woman. Det är inte en cover av Van Morrisons låt utan en Jerry Garcia och Robert Hunter sång. Vacker och en rik ljudbild.

Hurts me too är en tung blues signerad Elmore James. Ett svävande gitarrljud och barpiano med Ron Mckernan på sång. Den går långsamt men den har en grym nerv speciellt när munspelet kommer in eller när de kör improviserat med gitarr och piano.

Ramble on rose har en medryckande melodi med bra sånginsats och snygga instick på gitarren.

En av mina favoritlåtar inleder fjärde sidan Sugar magnolia. Låter lite annorlunda med så mycket piano men det fina gitarrspelet är kvar liksom den fina melodin. En sekvens med otrolig improvisation på gitarr och piano är en fröjd att lyssna på.

Mr. Charlie är en bra blueslåt med stabil rytm och bra sångarrangemang och bra flinkt gitarrspel.

Tennessee Jed hörde jag första gången på Levon Helms album Dirt farmer som kom 2009. Grateful Deads egna version är lugnare och mer avslappnad med en medryckande rytm. Stabil bas och fina instick på piano. Bra sånginsats och gitarrslingor.

Truckin' inleder den sista skivan. En fantastisk låt med bra sångarrangemang och bra gitarr- och basspel. Efter den egentliga låten så tar pigga improvisationer vid. Perfekta avvägningar av gitarrer, bas och piano.

Epilog har en lite jazzigare känsla med funderande piano och gitarrtoner med mjuka trummor. Dynamisk och varierad ljudbild. Lite mystiskt i slutet med nästan akustiska toner och orgel.

Prelude fortsätter lite mystiskt med fria improvisationer som inte följer någon melodi och de är ganska dissonanta. Ibland hittar de rätt i blandningen av instrument och ljud.

Avslutningen är magnifik med Morning dew. Den svävar lätt och ljust i soluppgången. Tolkningen överträffar Bonnie Dobsons original med råge. Otroligt bra lyriskt gitarrspel. Hela ljudbilden är sparsmakad och vacker. En passage med två gitarrer med olika ton och enstaka toner på piano är undebar.