Sångröster en masse

Jag har tidigare skrivit om HP Lovecraft och deras andra skiva. Deras första visade sig vara betydligt svårare att få tag på och jag hittade den först för cirka ett år sedan trots idogt letande.

Frånsett en hemsk låt på andra sidan, som påminner om Buckwheat, är detta en mycket bra skiva fylld med drömska arrangemang, härliga sånginsatser och bra melodier. Speciellt utmärker de sig med spännande sångarrangemang där sinsemellan väldigt olika röster används på ett förträffligt sätt.

Omslaget är märkligt med ett svartvitt foto delvis täckt med en färgteckning.

Inledande låten Wayfaring stranger är fantastisk med dynamisk sånginsats och nervigt ackompanjemang på orgel, trummor och gitarr eller kanske bas som låter mest. Väldigt genuin känsla genom hela låten.

Let's get together har lite flöjt i inledningen. Fortsätter sedan med bra sökande sånginsats. Refrängen är härligt anspråkslös. Den här låten är tydligen en klassiker i flower power sammanhang lite som Flowers in your hair. Mot slutet blir det vackert avvägd stämsång med operarösten och den mer vanliga. Det låter väldigt bra.

I've been wrong before går väldigt långsamt men den har en viss melodi och intressanta arrangemang i sången och ett drömskt komp i bakgrunden.

The drifer har ett mer rockigt tryck. Gitarren kommer skurvis, även bra orgel och en del brusande bas.

That's the bag I'm in den första av två Fred Neil covers på skivan. Har ett bra tempo som ger låten en spännande nerv med mycket bra sångarrangemang som kommer in perfekt.

Andra sidan inleder med vad jag har förstått är en av deras mest kända låtar White ship. Klockor som klingar, drömsk sånginsats och mystiska orgelslingor som sedan förstärks av trummor, trumpet och cembalo. På några ställen blir tonerna österländska på ett sömlöst sätt.

Country boy and Bleeker street är en Fred Neil låt som de framför i en stuffig variant.

The time machine är tyvärr en hemsk music hall låt. Märkligt nog uppblandat med en drömsk jazzlåt i en passage.

That's how much I love you baby (more or less) har en flödande fin jazzig känsla som samtidigt är väldigt avslappnad.

Gloria patria är en mycket kort kyrklig sång framförd a cappella.