Soul och blues

Garland Jeffreys självbetitlade album från 1973 gavs ut på Atlantic. Det var hans andra LP om man räknar Grinder's switch som hans album vilket det känns som man kan. Den här skivan påminner till viss del om den och även om The Band och Rolling Stones. Men här finns även element i singer/songwriter facket som jag tycker ger en viss Rodriguez känsla. Har bara hört hans musik via dokumentären Searching for Sugerman så har inte så bra koll på hans musik än.

Garland Jeffreys är en väldigt bra sångare och flera av låtarna här är väldigt avskalade och känns uppriktiga och genuina. Det finns även flera låtar med mer elektriskt och rockigt komp som blandar soul och blues på ett kul sätt. Fin slidegitarr och bra variation. Extra kul med ett texthäfte som följer med som insert.

Även om Stan Szelezt inte medverkar så finns det ändå en personmässig The Band anknytning genom John Simon som spelar piano.

Ballad of me inleder försiktigt med akustisk gitarr sen börjar Garland sjunga väldigt starkt. Det är bara den akustiska gitarren som kompar med en del klapp. Melodin är ganska försiktig och trevande. Det känns väldigt äkta och behagligt medryckande.

Harlem bound har mer avancerat komp med fint piano, kör, trummor och akustisk gitarr. En typ av storstadsjazzig blues eller soul. I Garland Jeffreys tappning blir det riktigt bra. Han sjunger väldigt varierat och med mycket taktkänsla.

Calcutta monsoon är en riktigt kul slidegitarrblues korsad med soul. Man riktigt ser den dallrande luften, dammet från de torra åkrarna under den stekande solen. Tempot är härligt segt men med otroligt mycket driv. Ljust avslut på vissa ord.

Bound to get ahead someday är en gladlynt bekymmersfri reggielåt. Ett riktigt kul sprucket trasigt elgitarrsolo med mycket känsla och knasiga trummor kör på genom hela låten.

Lovelight avslutar första sidan. Piano och gitarr. Soulfylld sånginsats och en melodi och ett tempo som påminner mycket om de bästa stunderna med The Band.

She didn't lie fortsätter i en vacker ärlig stil med en fin kvinnlig kör som svarar ibland på bästa The Ronettes manér.

True to me vänder på steken och blir lite tyngre bluesstil med munspel här påminner på ett väldigt bra sätt om Mick Jagger i stilen.

Lon Chaney lugnar ner det hela med perfekt timing. En vacker stillsam känslig pianolåt. Bra återhållsamt temperament.

Eggs är en soulinfluerad och bluesig låt med en del smakfulla trumpetstötar och en fin kvinnlig kör. Garland Jeffreys sjunger med bra härligt cool känsla.

Avslutande låten Zoo är en fin blues med tradjazzblås och boogie på akustisk slidegitarr. Garland Jeffreys sjunger nästan akapella ibland. Riktigt bra.