torsdag 26 mars 2015

Vackra kontraster

Kan man säga att de låter som Velvet Underground men med San Francisco musikens avslappnade jamstil främst tänker jag på Big Brother and the Holding Company och Quicksilver Messenger Service kanske även Tripsichord. Detta gäller första sidan till största delen. Andra sidan är annorlunda på många sätt med 12 minuter mardrömslik mekanisk rytm olika det mesta. Avslutningen är en akustisk låt där man tänker på barockinspirerad trubadurmusik.

Mad River var gruppen bakom detta självbetitlade debutalbum. Det kom ut på Capitol records 1968. Mad River bestod av David Robinson på gitarr, Rick Bochner på sång och gitarr, Laurence Hammonnd på sång, bas, gitarr och piano, Thomas Manning på gitarr och bas samt Gregory Leroy Dewey på trummor. De gav ut ytterligare ett album 1969 också på Capitol som heter Paradise bar and grill. Det finns en otäck återutgivning med tunt omslag men själva skivan väldigt lik originalet.

Merciful monks en stressad men sammanhållen låt. En inspirerad inledning med trummor, gitarr och passande sånginsats. Fina ändringar i tempo och ljudbild.

High all the time är drömsk och mystisk i sin inledning men har en magiskt vacker melodi som trakteras varsamt och skört på en vinande elgitarr. Sånginsatsen är lika skör och äkta i sin skönhet. Den bryter ihop på ett ställe men sen kommer melodin tillbaka och skönheten i kontrasten är otrolig.

Amphetamine gazelle inleder med en stressad skakig röst som multipliceras. Sen kommer först trummor och sen gitarr i en mer aggressiv men välspelad melodi som har ett bra och ovanligt samspel med rösten. Gitarrspelet varieras väldigt mycket.

Eastern light är långsam mörk i tonen och reflekterande. Ett basljud pulserar och en gitarr briljerar sparsmakat. Sen kommer sången och en melodi framträder som är underbar. Isande i sin kontrastfulla briljans. De får till några häftiga gitarrsekvenser. Det fjädrade basljudet håller ihop låten. De får till fina dramatiska partier med stor men ändå självklar dynamik.

Andra sidan inleder mer Wind chimes är väldigt drömsk med sina vindspelsljud. En del trumljud och sen precis lagom när stämningen satt sig så kommer gitarren. En österländsk känsla. En uppvisning i dynamisk improvisation. En bit in i låten blir det en annorlunda karaktär med smakfullt flöjtspel som bryts i ett effektfullt gitarrkaos och suggestiva trummor. Vindspelet avslutar.

War goes on börjar i en källare låter det som. Mörkt och fuktigt. Oidentifierade snabba steg. En gitarr och bastrummor. Sen kommer nästan mekansikt rytmiska gitarrljud och trummmor. De anstränger sig för att gömma melodin i lika delar rytmiska mekaniska ljud och arytmiskt kaos. Efter ett tag börjar de sjunga. Jobbigt att lyssna på men det har ändå en tilldraganda skrämmande skönhet dold. Trumslagaren jobbar hårt medan gitarren improviserar stundtals. Mycket rytmer.

Hush Julian är en vacker akustisk trubadur låt. Nästan lite sakral känsla i sånginsatsen. En mycket kort låt på en minut.

Första sidan är ett mästerverk sen tappar skivan lite på andra sidan och blir för märklig men det är ändå intressant.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar