Zappas känga

Bootlegskivor finns i olika former. Idag ska jag skriva om den typ där folk spelar in konserter och sedan ger ut inspelningen på skiva utan artistens godkännande. Band som Grateful Dead uppmuntrade till bandning och det finns massor av konserter utgivna på skiva. Frank Zappa ogillade fenomenet men kom på en briljant lösning. Att helt enkelt ge ut de olagliga skivorna själv. Det blev samlingen Beat the boots som gavs ut 1991 på FOO EEE records. Hela samlingen är på 10 LP-plattor fördelat på 8 album. Så jag tänkte begränsa mig till första och sista i den här texten och kanske återkomma med fler av albumen i framtiden. Det finns dessutom en volym 2 men den har jag inte i samlingen än.

Först ut är As An Am som är fylld till brädden med Zappas ganska hårda improvisationer på gitarr. Första sidan är inspelad i Köln 1982 och andra sidan i New York 1981.

That's makes me mad Zappa pratar om bootlegutgåvor och sin irritation över dem.

Young and monde har ett sprucket sound med en vissa österländska influenser. Flödar efterhand ut i fina gitarrimprovistioner med stor variation men oftast väldigt distat. Avslutar på ett mäktigt sätt med lite sång.

Sharleena har lite reaggie över sig. Fin sånginsats med lite stämsång. Efterhand blommar gitarren ut i fina improvisationer med ett murrigt ljud och maffiga trummor.

Först ut på andra sidan är Black napkins som har snygga långa glidningar från höga till låga toner på gitarren på ett avslappnat sätt.

Black pages 112 har ett annorlunda sound med xylofon och synth. Blir riktigt distat och dissonant efterhand. Men det hämtar sig och får till en spännande gungande improvisation med grym bas.

The torture never stops som tydligen är en traditionell Halloween låt för Zappa. Skrik och mer eller mindre dissonanta ljud från orgel och ett lätt funkigt komp från gitarr, bas och trummor. Zappa sjunger coolt. Det kommer ett långt improviserat parti med gitarrgodis här också. Avslutar med mer sång och en svepande orgelton.

Andra plattan är Piquantique som spelades in på Skansen i Stockholm 1973 och en låt i Sidney också 1973. Här är det mer jazzigt och med mycket fiol.

Kung Fu inleder vindlande i en jazzig, rockig och stundom knasig instrumentell improvisation. Spårar ur lite med en elektronisk avantgarde grej. Bäst är en sekvens med distad fiol. En del spännande slagverk som är lite åt xylofonhållet. Riktigt märkliga och spännande gitarrljud in mot slutet också innan barpianot tar vid pch Frank Zappa beklagar sig över det kyliga vädret.

Redunzl här blir det en mer bluesig avslappnad barkänsla som övergår i jazz med Zappa som försöker få publiken att klappa takt. Utvecklas bra speciellt fiolen tar ut svängarna. Ett trumsolo en bit in och sedan rundas det av med en spännande melodisk ganska stressande sekvens med xylofon och fiol.

Någon gång övergår sida ett i låtarna Dupree's paradise och T'mershi duween men jag missar var början och slutet på låtarna är. Överlag är det som en lång jazzig improvisation.

Andra sidan innehåller bara låten Father O'Blivion som fortsätter med fiol på ett improviserat och virtuost sätt. Även en del gitarr, xylofon och varierat slagverk. Mer rytmisk med märkliga dissonanta tonermen de får ihop det på något sätt med en del melodiösa passager. Zappa försöker även få med publiken på handklapp inför ett fiolsolo över ett taktfast bakgrundskomp. Blommar efterhand ut i mer rik ljudbild med gitarr och orgel som rockar på rejält.