torsdag 28 juli 2016

Aggressiva jam

Givet att John Cippolina en av gitarristerna i Quicksilver Messenger Service medverkar här så borde det vara ett riktigt bra album. Tyvärr är inte Maximum darkness speciellt bra. Cippolina medverkar bara som gäst på albumet som egentligen är ett livealbum med brittiska gruppen Man. Det här är den enda skiva jag har hört med Man som var jag förstår var från Wales.

Maximum darkness spelades in 1975 och gavs ut av United artists.

Musiken är mycket improvisationer men mycket mer aggressivt än sina amerikanska förebilder. Inte den här svävande lättheten som Quicksilver Messenger Service eller Grateful Dead och Allman Brothers osv hade några år tidigare.

Skivan inleder med låten 7171-551. Ganska stressad med mycket gitarr med varierad ljudbild. En bit in är det en del sång. Har ett ganska långt parti med nästan funkiga ljud svampaktiga basljud.

Codine är en Buffy Sainte-Marie låt. Sångaren sjunger med eftertryck men kanske inte den bäste sångaren. En del bra dallrande fin gitarr.

Babe I'm gonna' leave you har en ganska lyrisk stil i gitarren men sånginsatsen eller kanske produceringen av ljudet på sångaren. Pendlar mot mörkare toner med tunga trummor en bit in i låten.

Andra sidan innehåller två långa låtar. Först ut är Many are called, but few get up. Har ganska bra gitarrspel med fläskiga ljud. Tyvärr är sånginsatsen inte speciellt behaglig. En instrumentell sekvens är faktiskt riktigt bra med ett fläskigt gitarrljud i ena högtalaren och mer berättande gitarrljud i den andra. Sen blir det väldigt mycket snabbare och mer ilska trummor. Avslutar mer mardrömslikt med rusande trummor och spridda pianotoner. Hela tiden med en ilsken kant på det hela.

Bananas inleder i rock n roll stil som bryts. Tyvärr är sånginsatsen inte heller här speciellt behaglig att höra. En del fin slidegitarr. Efter ett tag låter lite som Eagles och även som The Band med låten The shape I'm in.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar