Hattar i dimman

Jag har tidigare skrivet om ett album med gruppen Savoy Brown som jag inte alls gillade. Flera av medlemmarna i detta band hoppade av och bildade bandet Foghat. De bestod av Lonesome Dave på sång och gitarr, Rod Price på gitarr och slide-gitarr, Tony Stevens på bas och sång samt Roger Earl på trummor.

Inspirerad av ett Family Guy avsnitt där Evil Monkey lyssnar på Foghat så tänkte jag att jag kunde ge dem en chans. Så jag köpte deras första album som heter Foghat kort och gott. Det gavs ut 1972 på etiketten Bearsville. Mitt exemplar är konstigt med etiketten för A-sidan på B-sidan och tvärtom.

Foghat spelar en mycket bättre och stilmässigt renodlad musik än Savoy Brown. Inga direkta melodier men mycket takt och gitarr. Som ett mellanting mellan Black Sabbath och Allman Brothers. Ingen fantastisk skiva men en skiva att ta fram då och då. Känns som att den ger en del energi faktiskt. Partyrock i grunden men ändå med mycket omväxling och känsla.

Albumet inleder med låten I just want to make love to you en Willie Dixon låt. Inleder med några långa fina gitarrtoner som växer i intensitet tillsammans med trummorna. Sen kommer sången in. Mycket eftertryck. Känns inte alls som en blueslåt.

Trouble, trouble är en raketsnabb bugglåt. En massa vinande dynamisk gitarr, lite smakfullt piano och en fin rökig sånginsats.

Leavin' again (again!) har en lugnare stil med slide-gitarr en masse. Lite större blueskänsla än annars på skivan.

Fools' hall of fame är en glad studsig låt. Både gitarr och piano i en taktfast låt.

Sarah Lee är en något stillsammare låt med lite mer melodiös framtoning. En hel del dynamik med mycket eftertryck och återhållet temperament.

Highway (killing me) inleder andra sidan. En tung taktfast sak med fläskiga riff. Har en del underliga ljud som låter som ett utdraget cymballjud.

Chuck Berry klassikern Maybelline går i ett rasande tempo med både gitarr och piano. Bra variation i ljudbilden. Mycket trummor.

A hole to hide in har en lite mindre partybetonad stil. Lika taktfast och ibland känner man av en viss buggtakt men oftast är det tung malande takt.

Gotta get to know you har ett annorlunda darrande gitarrljud och en mjukare bas med ett diffust orgelljud över hela låten. Lite Allman Brothers över soundet. Men mer drivet och malande i takten. Har en del fina instick på piano också. Avslutningen med allt starkare orgel och piano med bubblande trummor bakom är riktigt stämningsfull.