En svensk skiva från 1970 med endast engelska låtar. Doris Svensson med Did you give the world some love today baby. Utgiven av Odeon. Bjuder på tre strålande pop-pärlor.
Musiker på skivan som nämns på omslaget är Berndt Egerbladh som är en välkänd TV-personlighet med program som Två och en flygel eller långa minnesprogram om 40-, 50- och 60-talet. Han skrev flera av låtarna på den här skivan och var även producent och arrangör. Han spelar orgel och antar jag piano. Trummor spelas av Janne Loffe Carlsson, Bengan Carlsson spelar gitarr och Lukas Lindholm spelar bas.
Musiken är i sina bästa stunder skör med fin sånginsats av Doris och en massa spännande instrument som fyller ut melodin i omväxlande vackra arrangemang. Påminner kanske lite om Eartha Kitt och hennes Sentimental Eartha. En låt är psykedelisk i Jefferson Airplane, Ultimate Spinach eller Ill Wind mening. Kanske även den sköra låten på Easter Everywhere. Skivan verkar gravt missförstådd på olika internet-sidor där den beskrivs som fusion eller funk vilket absolut inte stämmer på minsta sätt.
Titellåten Did you give the world some love today, baby inleder. En välkänd och väldigt vacker låt. Doris sjunger med en ganska trasig men härlig röst. Melodin är vacker och byggs upp vackert av ömsom ljuva stråkar och av trasig elgitarr i härliga småknasiga toner. Mycket dynamik och på något ställa stannar allt utom en försiktig sång och ett fint kontemplativt piano.
I wish I knew är en välkänd låt som här kommer i en ganska långsam men svängig version med orgel och en del blås. Doris sånginsats växer i intensitet genom låten på ett bra sätt.
Grey rain of Sweden är en väldigt stillsam låt. Ingen direkt melodi men bra piano. Sången låter som en duett med Doris väldigt tydligt men en annan röst svagt och outgrundligt i bakgrunden.
Waiting at the station är en snabbare låt. En del munspel, fiol och akustisk gitarr på ett lustigt sätt.
Don't har en hel del stötvis levererat blås. Ingen direkt melodi men mycket drivande rytm. Inte riktigt funk men kanske något åt hålllet.
Daisies är stillsam med piano och akustisk gitarr. Trasig sånginsats och en ljuvlig skör melodi. Lite flöjt kommer till och med in på ett ställe. Underbart arrangerat. En viss medeltids eller barock känsla.
Andra sidan inleder med You never come closer är en underlig vridande låt. Långsamt tempo och märkliga rytmer. Aningen psykedeliskt till och med. En nattlig irrfärd.
Whispering pine är låten med The Band. En underbar låt och här i en strålande skör avskalad version. Piano och akustisk gitarr matchar Doris sånginsats perfekt. Bra trummor förstärker på ett bra sätt och vackra stråkar är mycket bra arrangerade. Hela låten svävar som en dröm. Berndt Egerbladh sjunger i lite kaotiska sångarrangemang mot slutet. Förstärker den avslappnade stämningen.
I'm pushing you out påminner om Don't från första sidan.
Won't you take me to the theatre är någon sorts barnlåt i music hall stil. Ganska jobbig faktiskt men inte utan viss charm.
Beatmaker ytterligare en låt med pumpande blås liksom I'm pushing you out och Don't men den här har mer melodi och en ganska cool sånginsats.
Bath avslutar skivan. En Harry Nilson låt. Har en stark Beatles influens skulle jag säga. Lite showaktig.
Sammantaget en bra och kul omväxlande skiva med tre eller fyra riktigt bra låtar, några helt okej låtar och kanske två som de kunde skippat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar