Zappas 50-tal

Fortsätter på temat med Frank Zappa och ett allt igenom musikaliskt Frank Zappa album Cruising with Ruben and the Jets från 1968 med Frank Zappa och Mothers of Invention. Det gavs ut på etiketten Verve.

Musikaliskt består det av 50-talsrock i samma stil som The Platters, The Drifters, Everly Brothers med flera. Stilen kallas Do Wop tror jag. Vad jag har förstått ses plattan lite som en drift med en genre men om man lyssnar på musiken och läser texten på omslaget så är det snarare en hyllning till en genre och en tid. De gillade helt enkelt den här musiken som hade sin storhetstid ungefär 10-15 år innan den här skivan spelades in. Texterna är kanske lite speciella. Frank Zappa ska ha spelat in någon låt på märket Del-Fi samma som Ritchie Valens spelade in på. Hans låt Donna är i samma stil som de försöker sig på här.

De skapar variation med väldigt bra gitarrspel och fina vokalarrangemang som är coola men ändå fina. Frank Zappa står för bastonerna, Roy Estrada de ljusa och Ray Collins huvuddelen av sången. Dessutom spelar Frank Zappa gitarr och Roy Estrada bas. Dessutom medverkar Jimmy Carl Black, Arthur Dyke Tripp på vissa vokalharmonier. Ian Underwood och Don Preston spelar piano, Motorhead Sherwood spelar saxofon och tamburin och Bunk Gardner och Ian Underwood spelar saxofon.

Många fina tempovariationer och medryckande takter med märkliga trummor. Riktigt bra gitarr på några ställen och speciellt i sista låten. Fullt med infall som gör att man kan lyssna på skivan och hitta nya saker hela tiden.

Cheap thrills inleder i en driven stil med stabilt gitarrspel bashummande och bra sånginsats.

Love of my life är lite långsammare och ha en märklig effektfullt haltande takt. Välarrangerad sång med tre stämmor som det svänger ordentligt om. Dessutom ett talat parti. Nästan ackapella förutom lite trumspel.

How could I be such a fool har akustisk gitarr och ganska speciella trummor. Takten varieras lite mot slutet och sångarrangemanget också.

I'm not satisfied har en mystisk ljudbild, repetitiv och märkliga trummor.

Jelly roll gum drop har en annorlunda ljudbild med en del blås och dynamiska skiftningar i tempo.

Anything är en vacker lunkande låt.

Andra sidan kör igång med Later that night. Har ett fint tempo med bra sug i melodin. Bra hummande bassång och vacker sång i ett medryckande arrangemang.

You didn't try to call me har ett smakfullt rent gitarrspel fina ljusa toner i sången. Men framförallt det perfekta roliga gitarrspelet.

Fountain of love har väldigt melodiösa tempoväxlingar som är härliga att lyssna på.

No. No. No. har en driven melodi som inleds med ett bra piano.

Anyway the wind blows har en härlig melodi mycket bra arrangerad sång.

Stuff up the cracks inleder med fina gitarrtoner. Melodin är toppen och sångarrangemangen omväxlande och bra. En smakfull trumpet letar sig in på ett par ställen. På andra ställen leter sig ett bra piano fram och sen kommer en klockren gitarr med grymt tungt ljud i ett långt instrumentellt parti.