Blues på cembalo

Nu när kunge Bore har återtagit sitt grepp (det är helt vitt i luften av snö) passar en energirik blues från Johnny Winter och hans bror Edgar Winter. Skivan heter Second winter och gavs ut 1969 på Columbia. Det är något så ovanligt som ett album med tre sidor. Den andra skivan är bara pressad på ena sidan.

Jag har tidigare skrivit om albumet Captured live med Johnny Winter. Det här albumet är också fullt med blues och rock n roll i en vild och hård stil med en skillnad i att cembalo förekommer i en låt. Johnny Winter spelar gitarr, mandolin och sjunger, Edgar Winter spelar cembalo, piano, orgel och saxofon, John Turner på trummor och Tommy Shannon spelar bas.

Mina favoritlåtar är I'm not sure för att den har ett så annorlunda och bra sound, covern på Dylans Highway 61 revisited är riktigt bra och Fast life rider som har ett ensligt men väldigt tätt gitarrljud i vassa improvisationer. Måste nämna I love everybody också som har ett väldigt positivt och dynamiskt ljud med bra gitarr.

Memory pain inleder i en hårdrockig bluesstil. Massor med gitarr som är hårt distad och lika galen sång.

I'm not sure är mer nyanserad med cembalo som huvudinstrument i en rejäl blues. Edgar spelar virtuost och det är hårda trummor med ett fint driv. Johnny sjunger engagerat.

The good love här är gitarren tillbaka fullt ut i en kokande låt med mycket improviserad gitarr i en surrande vridande snabb stil.

Andra sidan inleder med rock n roll klassiskern Slippin' and slidin' på annorlunda piano och med en hård och rå sånginsats. En del vild saxofon också. Efter hand kommer riktigt bra slidegitarr.

Miss Ann fortsätter rock n roll temat med en lite mer nedtonad låt. Bra sånginsats och gitarrspel i återhållsamma improvisationer. Även en del saxofon.

Jonny B. Goode öser på bra med piano och gitarr som man kan förvänta sig att den här klassikern framförs.

Bob Dylan låten Highway 61 revisited är sist ut på andra sidan. Den framförs på blixtrande gitarr på ett bluesigt frenetiskt sätt med mycket slide som trots snabbheten hinner klinga ut stämningsfullt. Grym närvaro med bara gitarren och sången långt frami mixen och ett obevekligt grundkomp i bakgrunden.

LP nummer två inleds med I love everybody. En medryckande långsamt gungande melodi. Bra gitarrspel och fint samspel med basen i ett snyggt dynamiskt riff. Häftiga åkningar mellan högtalarna på slide-gitarren.

Hustled down in Texas är en snabb blues med en del häftig gitarr som det bara forsar fram spännande toner ur.

I hate everybody har ett slätare lite jazzigt sound med en del trumpet eller saxofon och orgel.

Fast life rider fortsätter i en funkig stil i inledningen men har en del häftiga partier med ensamma gitarrimprovisationer till trummor som har en unik lite instängd ljudbild som är spännande.