Kokar och fräser

I'm gonna take you home med Ya Ho Wa 13 är fantastisk uppvisning i flödande psykedelisk rock. Trummor och gitarr som improviserar fram genom en stark melodi. Det som gör albumet svårlyssnat är Father Yods sånginsats. Ibland i mer extatiska ögonblick passar den dock in ganska bra. Dessutom sjunger han inte så mycket på det här albumet. Det gavs ut 1974 på Higher keys records och består av två LP-skivor med fyra låtar.

Octavius medverkar på trummor, Djin på gitarr, Pythias också på gitarr och Sunflower på bas. Jag tror att det är samma artister som på albumet Savage sons of the Ya Ho Wa som jag skrivit om tidigare, förutom sångaren, Rhythm som var fantastisk på det albumet men tyvärr inte medverkar här. Kul att notera att även på det här albumet så är en bil med på omslaget.

Part 1 kokar och fräser i ett psykedeliskt jam som är otroligt medryckande. Fantastisk gitarr i flera lager och med stor variation som har ett otroligt driv. Även mäktigt trumspel. Märkligt sparsmakat men ändå sånt tryck. Yod sjunger en del och de delarna är svåra men han har en stor desparation och närvaro i alla fall.

Part 2 har en lite mer drömsk framtoning men den har fortfarande ett starkt driv. Fantastiskt starkt och mångsidigt gitarrspel i improvisationsstil men med fin melodikänsla. Trumspelet är också riktigt bra med en längre sekvens av nästan extatiskt trumspel men i samspel med gitarr eller bas i bakgrunden. I slutet kommer ljudet av en surrande fluga eller liknande till ett hypnotiskt men mångsidigt gitarrkomp.

Part 3 har ett drivet komp med något som liknar en orgel i kombination med en gitarr och en röst som visslar melodin. Mäktiga trummor som rusar fram lika ostoppbart som en buffelhjord och bra gitarrspel i samspel. I mitten blir det mer sparsmakat med lite jazzinspirerade trummor och fantastsikt episkt gitarrspel med tunga bastoner som vrider sig.

Part 4 inleder med lite prat med sen kommer musiken igång. Riktigt snygga återhållsamma långa gitarrtoner med lyriskt darr. Ovanpå det väldigt mäktiga trummor gör det medryckande. Sen kommer en del sång som övergår i extas tillsammans med gitarrtonerna som kokar ihop. Sen kommer en mer stillsam passage innan en taktfast flödande psykedelisk improviserad gitarrfest tar vid som tyvärr störs en del av skrikande atonal sång.