söndag 22 november 2015

Trevligt hopkok

Sista skivan med Ultimate Spinach kom 1969. Här hade ledaren i gruppen Ian Bruce Douglas slutat. Efter vad jag förstått så tröttnade han bara och slutade rakt av. Det finns ett par intervjuer med honom på internet men jag vet inte hur pass tillförlitliga de är.

I stället för Ian så anslöt delar av bandet med Chevy Chase Chameleon Church, nämligen Ted Meyers och Tony Scheuren. De har stått för nästan alla låtar på det här albumet. Mycket av musiken är glad rock, en del är country- eller folkrocksinfluerat. På sidan två så finns ett par låtar som mer påminner om tidigare alster. På det hela taget ett trevligt hopkok.

Skivan inleder glatt och uppsluppet med Romeo and Juliet. Bra driv med orgel och gitarr. Sånginsatsen är engagerad och soulfull med bra körarrangemang. Känns lite garagerocksaktigt på ett bra sätt.

Some days you just can't win är stillsam och eftertänksam med bra gitarr och avancerade glidande arrangemang som ligger lite ur fas på ett svävande sätt. Några få instick på piano finns också med. Dynamisk men stillsam.

Daisy är tillbaka med mer driv och garagerock igen. Har till och med en del spridda rop och annat mitt i, men de blandas in fint.

Sincere har en behaglig ljudbild med piano och gitarr i skönt samspel. Känns ganska näpen i sin stil med bra melodiös countryrock. Sånginsatsen är också riktigt bra och tydlig.

Eddie's rush är en långsam barblues. Bra gitarrspel och en del piano men inget riktigt speciellt. I slutet kommer ett ganska distat munspel och det kokar ihop bra på ett ställe också. En rent instrumentell låt.

Sida två inleder med Strange-life tragicomedy som är en vandrande dynamisk låt med engagerad sång. Har en mycket trevligt akustisk passage med en underbar melodi. Kompet är varierat med ljusa och mörka stämningar.

Reasons är den första låten med Barbara Hudson på sång. Kristallklart, ljuvt och melodiöst. Perfekt komp med blandning av akustiska och elektriska ljud. En del duettsång i refrängen. Både folkrock och countryrock med sånginsatsen på väg mot klassisk musik.

Happiness child anlägger en grym baston i början men sen fortsätter de i en fin folkrocksstil med en del intressanta sångarrangemang och svävande orgel. Mycket temperament, dynamik och variation i kompet under den fina grundmelodin.

Back door blues är en uppsluppen låt med en viss uppstudsig garageaktig blues i vissa toner. En annorlunda grym sprucken gitarrton hörs på ett par ställen.

The world has just begun är en stämningsfull folkrockslåt med bra sång- och körsångsinsats. Bra distade gitarrtoner ligger utspridda på välplacerade ställen. Mycket dynamik och variation.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar