Ingen vaggvisa

Nu var det längesen jag skrev om Jefferson Airplane här på bloggen. Trots att jag har flera skivor med dem och trots att de är ett av de mest välkända och tidiga psykedeliska grupperna. Därför tar jag upp deras fjärde album Crown of creation frånn 1968. Det kom så klart ut på märket RCA. Min kopia är en senare återutgåva.

Omslaget är otäckt med ett faktiskt fotografi av atombombexplosionen i Hiroshima 1945. Bildkällan är United States Air Force. Varför man valde detta begriper jag inte riktigt.

Musikaliskt rör de sig i ett lågmält land på första sidan med barockpop, en del folkrock och del bluesiga partier och viss psykedelisk känsla. Ofta saknar de melodier men Grace Slick har en fin röst och Jorma Kaukonen kan spela gitarr. De skapar drömska lätt skrämmande ljudlandskap. De skrämmande landskapen tar över på sidan två med en avslutning som man inte spelar som vaggvisa. Annars är andra sidan mer melodiös och de lägger mycket fokus på märkliga gitarrljud och ännu märkligare sångarrangemang.

Ska man jämföra med andra grupper så får man nog ta till dem själva men även HP Lovecraft på vissa sätt, Ultimate Spinach och The Beatles.

Lather är en barockpoplåt signerad Grace Slick med en del skumma infall med barnskrik men i stort sett trogen sin stil.

Sången på In time framförs av Marty Balin. Den har sparsmakat arrangemang men tar sig en bit in i låten med en del sprucken elgitarr och bra akustisk gitarr. Svårfångad melodi men bra refräng där Grace Slick är med och sjunger.

Triad framförs också med akustisk gitarr. Grace Slick sjunger till en otydlig melodi men hon har uttryck i sin tröst så det går att lyssna på ändå.

Star track har mer tryck men också mer tyngd. Har en del blueskänsla. Marty Balin sjunger. Ordentligt överstyrd bubblande gitarr som är riktigt bra.

Share a little joke fortsätter i samma stil med en ganska mörk melodisk känsla. Urartar i en skarp ton.

Chushingura är en elektronisk låt med möjligen piano. Obehaglig filmisk och mardrömslik.

Andra sidan som generellt är betydligt bättre inleder med låten If you feel. Trevligt gitarrspel som lever sitt eget liv med en massa kvävda spännande toner. Har en ganska cool känsla över sig.

Crown of creation har en tät stämning över sig. Grace sjunger bra i duett med Marty Balin. Ganska psykedelisk och galopperande. Snubblande gitarrspel som ibland stannar upp effektfullt. Mycket dynamik.

Ice cream Phoenix är en långsam låt med otrygg melodi som drivs framåt av skumt arrangerad sång och trummor med lite gitarr.

Greasy heart inleder med en ilsken gitarrton och sedan klämmer Grace in med en ilsken uppretad röst. Gitarrspelet i bakgrunden kontrasterar på ett bra sätt med en avslappnad känsla. Påminner om de tidigare klassikerna Somebody to love och White rabbit. De får till en fin dynamik i både sången och gitarrspelet.

Även avslutande The house at pooneil corners inleder med skrämmande gitarrljud och en nervig orgel. Skumt arrangerad sång som verkligen sätter en mörk stämning sen kommer en popbetonad upprymd sekvens innan det mörka tar vid igen. Märkligt smidiga övergångar. En del sirenliknande ljud och trummor som rör sig åt alla möjliga håll. Desorienterande sångarrangemang ger sången en psykedelisk stämning i mardrömsland.

Sammanfattningsvis en bra skiva som jag gärna spelar då och då men den tar inte plats bland mina favoritalbum. Det fattas något i helheten.